Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av gnagare (harar, råttor och sorkar), vilka
äro mycket svåra att utestänga. Stark
vinterköld vållar barkens sammandragning,
varigenom uppkomma frostskador (se Frostskada),
och tvärtom kan solvärmen eller hettan vid
skogseld fläckvis döda barken (se Barkbrand,
Brandljud). Slutligen kan även barken
skadas av insekter, som göra hål genom
ytterbarken och äta gångar i de levande vävnaderna
innanför densamma. Från på ena eller andra
sättet uppkomna sår på barken sprida sig ofta
parasitsvampar in i de levande vävnaderna och
döda dessa (se Kräfta). Barkskador söker
man hos frukt- och parkträd förekomma
genom att hålla barken ren från lavar och mossa,
som avborstas eller avskrapas i fuktigt väder,
samt genom kalkning, som skyddar mot
solbrand och dessutom även dödar parasiter. Då
skada i barken uppstått, söker oftast trädet
att hela den genom att ny vävnad utväxer från
kanterna och täcker såret. Behandlingen, då
sådan förekommer, består vanligen blott i att
understödja denna nybildning genom att skära
sårens kanter rena från angripna
vävnadsdelar, täcka såret med ympvax eller bestryka det
med oljefärg och omvira större sår med väv. H. J. Dft.
Skogsträdens b. Genom
ytterbarkens tilltagande tjocklek och i än högre grad
genom själva stamdelens tillväxt uppstå
spänningar i barkens yttre delar, som, om dessa
delar ej äro särskilt elastiska, orsaka m. el. m.
oregelbundna sprickor i ytterbarken.
Härigenom uppkommer s. k. skrovelbark,
som hos vissa trädslag, t. ex. ek, når
betydande tjocklek. Glansbark benämnes slät
och glatt bark, som dels förekommer å yngre
stamdelar, dels hos flera trädslag med särskilt
elastisk ytterbark även hos äldre stamdelar.
Ibland avstötas normalt delar av ytterbarken
vid tillväxten och bilda fällbark (t. ex.
hos tall och gran). Hos vissa trädslag (t. ex.
björk) bilda de å innerbarken uppkomna
korkvävnaderna en sammanhängande näver.
Innerbarken, som består av barkparenkym
och bastvävnad, leder den beredda
växtnäringen, och innehåller därför ofta avsevärda
mängder äggviteämnen, fett, socker, stärkelse
m. m., varför den kan tjäna djuren till
näring. Garvsyra och garvämnen nedsätta dock
barkens fodervärde, varför dess användning
till kreatursfoder förekommer endast vid svår
foderbrist.
Användning. 1. B. användes
huvudsakligen som garvmedel. Av inhemska
trädslags b. brukas främst b. av ek, gran, björk
och vide. Ekbarkens garvämneshalt beräknas
i medeltal uppgå till 10%, i yngre glansbark
uppemot 20%, granbarkens till i genomsnitt
12%, björkens till 6 à 8% och videbarkens till
10%. Ekbark är för vanlig läderberedning
bäst och värdefullast, granbark är för detta
ändamål enbar sämre, men är däremot
värdefullare i blandning med importerade
garvämnen, t. ex. quebracho. Björkbarks garvämne
lämpar sig endast för läder, som man vill ha
särskilt hårt och styvt, t. ex. sulläder,
medan videbarken ger särskilt löst och mjukt
läder.
Garvbark insamlas genom trädens fällning
och skalning i savtiden, då barken sitter löst.
För ek är denna period relativt kort och
anses inträffa mellan blomning och
lövsprickning. Barken måste torkas skyddad för
nederbörd, som eljest urlakar garvämnet. Efter
torkningen sönderhugges barken för hand
eller med maskin till mindre bitar. Ekbarken
sorteras med hänsyn till grovleken i a)
fin- eller glansbark, som är värdefullast och
rikast på garvämne, b) mellanbark
samt c) grov- eller skrovelbark,
som är sämst. Den senare måste före
sönderbrytningen rensas, varvid de grövre
skrovelbarkåsarna med yxa eller särskilt järn
avlägsnas.
Vid slutavverkning av ekbestånd beräknas i
genomsnitt 50—55 kg. torkad och rensad b.
per kbm. avbarkad ved, vid gallring i
medelålders bestånd 60—65 och från ungskog 75—
80 kg. per kbm. ved. Från gran beräknas 45 à
50 kg. torkad b. per kbm. ved.
Priset var före kriget c:a 4 öre per kg. för
granbark och 4.5—6 öre för ekbark beroende
på kvalitet. På grund av brist på utländska
garvämnen stego såväl pris som efterfrågan
avsevärt under krigsåren, för granbark upp
till 12 öre per kg., för ek- och björkbark till
16 öre och för videbark till 25 öre.
Kostnad och arbetsåtgång för barkens
tillgodogörande äro betydande, och den förra
torde oftast stiga till vida över hälften av
försäljningspriset.
Under normala förhållanden har b. av
inhemska trädslag blott ringa betydelse vid
läderberedningen, i det att härför huvudsakligast
användas utländska garvämnen, såsom röd
quebracho, myrobalan, mimosa-
och manglebark. B. användes dessutom
mera sällan för direkt garvning utan för
framställning av s. k. garvextrakt, som vid
särskilda fabriker framställes, jämväl av ved
eller stamdelar, som äro rika på garvsyra, t. ex.
ek.
2. För medicinskt bruk användes
b. av brakvedsbusken (Rhamnus Frangula L.),
s. k. frangulabark, vilken senare på grund av
sin halt av vissa ämnen (glykosider) utgör
ett milt verkande avföringsmedel.
3. För isolering, taktäckning
samt en mångfald näverarbeten
användes nävern av björk. Även granbark, s.
k. granlöpe, brukas för taktäckning
(under torv), för beläggning av bottnar i
tjärdalar m. fl. ändamål.
4. Om användning av bast, se d. o. G. Lg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
