Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bas - Basning - Bast - Bastard, hybrid - Basväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lösningar hava vanligen en lutaktig smak. Basiska
ämnen hava i starkare koncentration en giftig
eller frätande inverkan på växt- och djurcellen,
men en svag basisk reaktion i jorden är
fördelaktig såväl för många växtarter som för
bakterielivet i jorden. Se Reaktion, jordens.
Basning, upphettning av virke över svag eld
eller i vattenånga för att öka dess böjlighet.
Man basar grangrenar eller andra vidjor för
att använda dem som hank vid uppsättning
av gärdesgårdar.
Bast, långsträckta celler, som ligga närmast
utanför bildningsväven (kambium) och
sålunda utgöra den innersta delen av barken (i
vidsträckt bemärkelse). Jfr Bark. Hos åtskilliga
växter äro bastcellerna så långa och sega, att
de äro tjänliga till binde- och spånadsmaterial.
Vid beredning av sådant befriar man vanligen
basten från den övriga mindre sega och
smidiga cellvävnaden genom rötning i vatten samt
efterföljande bråkning och skäktning. (Se
Spånadsväxter.) B. för bindning i
trädgårdsskötseln hämtas understundom från träd:
unga, glatta lindstammar avbarkas i juni—
juli, då barken lätt lossas; barken nedlägges
i flod- eller sjövatten, där den får ligga 2—4
veckor, tills bast-strängarna lossna, vilket
undersökes var 3:e—4:e dag, emedan för lång
rötning gör bastet skört. Numera användes
mest raffiabast, som erhålles från
Raffiapalmen.
Bastard l. hybrid. Orden beteckna
egentligen avkomma efter parning av olika arter,
men i den moderna ärftlighetsläran användas
de i allmännare betydelse för att beteckna
a) avkomman av varje parning mellan två
föräldraindivider, b) avkomman efter korsning
av två till sina ärftliga anlag skilda individer
och c) de icke konstanta (heterozygota)
korsningsavkomlingarna. Se Avel, Befruktning,
Korsning, Ärftlighet.
Djurbastarder. Korsning mellan olika
högre djurarter förekommer mera sällan;
exempel härpå äro hingst x åsnesto =
mulåsna, åsnehingst x sto = mula, kanin x hare
= leporid, tjäder x orre = rackelhane,
dalriptupp x orrhöna = dalriporre. Bastard-djur
utvecklas stundom mycket kraftigt, stundom
bliva de svagare än för äldrastammarna.
Isynnerhet äro de ofruktsamma vid parning
sinsemellan, men oftare erhålles avkomma efter
deras parning med en av de arter, från vilka
de stamma.
Växtbastarder, avkomma av
korsning mellan olika arter eller olika varieteter
av samma art, förekomma rätt mycket bland
vilda växter, särskilt inom vissa släkten, och
dylik korsning användes även för framställande
av kulturformer av såväl åkerbruks- som
trädgårdsväxter. Även växtbastarder hava ofta
ringa eller försvagad fortplantningsförmåga och
detta i allmänhet i högre grad, ju mindre
besläktade föräldrarna äro. Många
växtbastarder äro dock fullt avelsdugliga. Ett
egendomligt slag av bastarder äro
ympbastarder eller s. k. chimärer,
ymphybrider. Se Chimär. H. T—n.
Basväg. Enklare skogsväg avsedd för
utkörsel vintertid av virke och andra
skogsprodukter, och vars anläggning inskränkts till
vägbanans avröjning från träd, hinderliga
stubbar och stenar, vanligen i förening med
någon planering av densamma men utan
avdikning, egentlig brytning eller hårdgörning
av vägbanan. B. kan vara tillfällig
(provisorisk) eller fast (permanent).
I norra Sverige, där virkesutdrivningarna
på grund av bebyggelse och även rent
skogliga förhållanden oftast koncentreras till
större sammanhängande områden och
avverkningarna därför endast med längre
mellantider återkomma till samma skogstrakt,
komma de förra huvudsakligen till användning.
De krav man uppställer på dylika är i första
hand, att de löpa med så jämn utförslutning
som möjligt ner mot avlastningsplatsen och i
varje fall undvika avsevärdare motlut, vidare
att de i förhållande till avverkningsplatsens
omfattning förlöpa så, att de bli till direkt
nytta för så stora områden därav som
möjligt. Oftast tillgodoses båda dessa krav bäst
genom b:s framdragning efter bäckdrag och
lågmarker, där den därjämte blir billigast att
röja och planera, något som är av särskild
betydelse för tillfälliga basvägar. Mycket stora
kala myrar, större sjöar och liknande platser,
där b. utsättes för drivsnö, som avsevärt kan
försvåra både väghållning och trafikering, böra
helst undvikas. Måste b. fram över dylika
områden, bör den helst läggas i den mot
vinden bäst skyddande kanten (oftast ost- eller
nordostkanten, från vilket håll drivsnön mest
blåser). I ytterkurvor i utförslut eller på
sådana sidor, där marken är starkt sluttande,
utläggas ordentliga väl stöttade och
fastgjorda styrträd utmed vägkanten för att hindra
lassen att glida av vägbanan.
Å myrar och kärrmarker, där snölagret ofta
hindrar tjälens nerträngande i marken, måste
vägarna efter rikare snöfall, så snart kylan
på förvintern kommer, upptagas eller
uppköras; å mycket blöta marker måste de ibland
upptrampas eller uppskottas. För första
uppkörning med häst över dylika blötmarker
användas ofta med fördel »trygor» å hästarna.
(Faxes patent.-skyddsko el. likn.) Under
vinterväghållningen är det sedan av stor vikt, att
vägbanan genom plogning efter alla rikare
snöfall hålles låg, enär den annars på
eftervintern vid inträffande töväder lätt blir
ofarbar. Gropar eller s. k. »delpor», som
uppkomma och utvidgas genom trafiken, måste i tid
fyllas med snö eller i förening med ris, så att
vägbanan städse hålles jämn. I svårare
utförslut kan man medelst sågspån, myrstack,
kolstybb o. dyl. öka friktionen (kolstybb i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
