Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bearbetning av jorden - Beck - Beckasin - Befallningsman - Befruktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växttiden hålles jorden lucker och ogräsfri
genom skyffling eller hackning med hand-,
skjut- eller hästhacka.
Beck. Se Tjära.
Beckasin, Gallinago, vadare med lång näbb
(längre än tarsen), i spetsen omgiven av en
mjuk, känslig hud, och med ögon, som sitta
påfallande långt bakåt. Fjäderdräkten är
spräcklig av svarta, bruna, rostgula och vita
färger, som på huvud och vingar bilda
längsgående band. De äro flyttfåglar och uppehålla
sig på öppna kärr- och mossmarker eller på
vattensjuka starrängar utmed sjöar och
vattendrag men aldrig i skogbevuxen mark. Häcka
på marken och lägga 4 grönbruna, fläckiga ägg.
Av Sveriges tre arter hava endast de båda
större, dubbelbeckasin (G. media Frisch)
och enkelbeckasin eller horsgök (G.
gallinago L.) någon betydelse som jaktbara fåglar,
De äro båda av ungefär en trasts storlek och
varandra mycket lika men skiljas därpå, att
dubbel-b. har 16, enkel-b. 14 stjärtpennor samt
den förra fläckig, den senare rent vit
undersida. Då de flyga upp — på marken äro de
ytterst svåra att upptäcka — igenkännes
enkel-b. därpå, att han låter höra ett strävt läte,
»kätsch», »kätsch», varefter han under flykten
börjar kasta sig hit och dit i sicksack.
Dubbel-b. däremot lyfter tyst med låg och jämn flykt.
Båda arterna utföra om våren ett slags
parningslek. Enkel-b. kastar sig därvid under flykten
plötsligt ned mot marken med utbredd stjärt,
varvid de yttersta stjärtpennorna försättas i
dallring och frambringa ett surrande eller
gnäggande ljud, varav benämningen horsgök
(=hästgök). Båda förekomma från Skåne, långt upp
på de lapska fjällen. Dock har särskilt
dubbel-b. under senare tider till följd av
sankmarkernas torrläggning blivit allt sällsyntare i södra
Sverige. Beckasinerna, vilkas kött skattas högt
av finsmakare, skjutas för stående hund,
vanligen i samband med andjakt. Enkel-b. håller
emellertid dåligt för hund, vars roll därför ofta
inskränker sig till att angiva för jägaren, i
vilken riktning fåglarna äro att söka. Jakttiden
för b. är den samma som för änder, i de 4
sydligaste länen 16/7—31/12, i de 4 nordligaste 16/8—
31/12 och i övriga delar av landet 1/8—31/12. T. H-d.
Befallningsman. Se Förvaltningspersonal.
Befruktning hos såväl växter som djur sker
därigenom, att cellkärnorna i en hanlig och
en honlig könscell (gamet) efter vissa
förberedande delningar sammansmälta och giva
upphov till en ny cell (zygot), som därigenom får
förmåga att utveckla sig till en ny individ.
1. Växter. Honorganet hos de högre
växterna är pistillen, vars översta del, märket,
vanligen är förenad med den nedersta,
fruktämnet, genom ett stift, som dock kan saknas.
I fruktämnet utbildas fröämnena, och i
vart och ett av dem en äggcell (honlig gamet).
Hanorganen, ståndarna, bestå av en övre
del, knappen, i vars inre pollenkornen
eller frömjölet (hanliga gameter) utvecklas,
samt oftast en sträng, som dock, likasom
pistillens stift, kan saknas. Då ett pollenkorn
fastnat på pistillens märke, utvecklar det en
slang, som tränger genom märket och stiftet
ned i fruktämnet, tills han når ett fröämne, och
genom denna slang vandrar den hanliga
cellkärnan ner och »uppsöker» äggcellen. Detta
angiver befruktningens förlopp blott i grova
drag, ty i själva verket är denna en mycket
invecklad akt.
Vid b. kan pistillen bestoftas med frömjöl
antingen från ståndare i samma blomma,
självbefruktning, eller ock från en annan
individ, korsbefruktning. Den senare är
det enda möjliga hos skildkönade växter,
d. v. s. sådana med ståndare och pistiller i olika
blommor, men är vanlig även hos samkönade
växter, vilka hava både ståndare och pistiller
i samma blomma. Vissa dylika växter, t. ex.
rödklöver m. fl., äro t. o. m. självsterila,
varmed betecknas, att befruktning icke kan
ske med frömjöl från samma blomma eller
från andra blommor av samma individ, utan
att därtill nödvändigt behövs dylikt från ett
annat stånd. De flesta samkönade växter
kunna självbefruktas, men resultatet därav blir
ofta dåligt, antingen så att endast få frukter
utvecklas (se Fruktodling) eller så att
avkomman, om självbefruktning fortsättes i flere led.
blir allt mer försvagad (ex. råg och majs samt
vissa fruktträdssorter). — Efter
korsbefruktning inträffar stundom, att icke blott själva
växtämnet (embryot) utan även den
omgivande vävnaden visar egenskaper härrörande
från faderplantan. Sådana företeelser, kallade
xenier, kunna ju synas lämna stöd för
möjligheten av den s. k. telegonien
inom djuraveln (jfr Avel) men ha därmed intet
att skaffa. Xenierna bero därpå, att en dubbel
b. skett, så att icke blott växtämnet utan även
den detsamma omgivande fröviten har förutom
modern även fadern att tacka för sin uppkomst.
Frömjölets överförande (»bestoftningen») sker
på olika sätt, beroende på blommornas olika
anordning och byggnad. Hos samkönade
växter sker det än direkt från ståndarna till
pistillen i samma blomma (ss. hos vete, korn,
havre, ärter m. fl.), än genom insekters
medverkan, varvid vanligen dessa överföra
frömjölet från en blomma till en annan, eller med
vindens tillhjälp, ss. hos flertalet gräs, bland
dem råg. Hos skildkönade växter, vare sig
de äro sambyggare, d. v. s. hava han-
och honblommor på samma stånd (ss. tall,
gran, björk, bok, ek, de flesta starrarter, majs
m. fl.) eller s. k. tvebyggare med han-
och honblommor på skilda stånd, (ss. en, sälg,
pil, asp, åkertistel, hampa, brännässla m. fl.)
sker bestoftningen med insekters eller vindens
hjälp. Vanligen angiver blommornas byggnad
och yttre utseende, om de äro insekt- eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
