Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Benbrott - Benbyggnad - Benhinneinflammation - Benkol - Benkross - Benmjukhet - Benmjöl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av det egentliga förbandet bör lämnas åt
veterinär. Ett tillfälligt förband är dock ofta
behövligt och anlägges på det sätt, att man
genom sträckning av benet (om behövligt
med tillhjälp av linor) söker bringa benändarna
i rätt läge, varefter benet, för att skydda huden,
ombindes med en tunn linda och brottet
fixeras genom att å ömse sidor anbringa spjälor
av trä eller skenor av järn, plåt eller papp, som
kvarhållas genom omlindning med en stark
linnebinda, så att bandaget får tillräcklig
stadga att hålla benändarna i rätt läge, även
om djuret försöker stöda på benet. Spjälorna
(skenorna) böra så noga som möjligt passa
efter kroppsdelens form och vara så långa, att
de närmaste lederna å ömse sidor av brottet
även hållas orörliga; för att fylla ut
ojämnheter mellan spjälorna och benet samt undvika
att huden sönderskaves användes mellanlägg
av vadd på lämpliga ställen. För varaktiga
förband användes numera vanligen gipsbandage,
varvid förfares så, att nyss bränd gips utröres
med vatten till vällings tjocklek och däri
doppas bindor av tunt tyg, omkring 1/2 m. långa
och 3—6 cm. breda, vilka sedan lindas om det
brutna benet, under det att en medhjälpare
håller benändarna i rätt läge. Sålunda lindas
varv för varv, tills bandaget erhållit nödig
stadga och utsträckning. Förekomma sår å
den brutna lemmen (öppet brott), måste en
öppning göras å förbandet för att möjliggöra
behandling av såret, utan att bandaget behöver
rubbas. Bandaget bör från början läggas lagom
hårt, så att omläggning kan undvikas; om
efter någon dag den nedanför bandaget varande
delen av benet svullnar, är det tecken till att
bandaget ligger för hårt, och det måste då
omläggas, eljest kan t. o. m. kallbrand inträda.
Var benet vid omläggningen starkt svullet,
kommer förbandet, då svullnaden lägger sig,
att ligga för löst och måste förnyas. Under
tiden för läkningen bör djuret hållas i stillhet
och större djur placeras i en s. k. hängmatta.
Vid sådana brott, där intet bandage kan
anläggas, ss. vid bäckenbrott hos större djur,
är detta den enda behandlingen; man bör i
sådant fall först efter 6 veckor taga bort
hängmattan och låta djuret någon tid gå löst i en
kätte. Fullständig läkning kan dock ej
påräknas förr än efter 3—4 månader. E. N—m.
Benbyggnad. Se Skelett.
Benhinneinflammation är en lokal
inflammation i den kärlrika bindvävshinna, som
omgiver varje ben, och förorsakas av slag eller
stötar eller genom alltför stark tänjning av de
senor och band, som äro fästa på benet. B.
visar sig som en begränsad, tämligen hård,
varm och öm svullnad, som stundom kan
fördelas utan att lämna spår efter sig men oftast
föranleder en nybildning av benvävnad
innanför benhinnan, varigenom en bensvulst
(överben, exostos) uppstår, under det att ömheten
och hältan småningom försvinna. Oftast
förekommer b., där benen ej äro beklädda med
något tjockare lager av mjuka delar, såsom på
hästens skenben. Så länge inflammationen är
färsk och ömheten kvarstår, kan den giva
anledning till hälta, i synnerhet om det under
bildning varande överbenet sitter så, att det
tryckes av senor eller band, t. ex. på baksidan
av skenbenet, innanför gaffelbandet eller strax
nedom knäleden, men sedan bensvulsten är
färdigbildad, medför den vanligen ingen
olägenhet.
Behandling. Is eller kalla omslag
användas, så länge hetta och ömhet kvarstå;
därefter följer ingnidning av fördelande medel,
såsom enkel spanskflugsalva,
kvicksilverjodidsalva eller jodtinktur.
Benröta. Stundom inträder varbildning,
varvid var samlas mellan benhinnan och benet,
ömheten och hettan tilltaga då betydligt,
svullnaden mjuknar, och efter några dagar
brista benhinnan och huden, och varet
utrinner. I bästa fall läkes såret sedan som ett
vanligt sår, men ofta uppstår brand i den
blottade benytan, som därvid avsöndrar ett grön-
eller brunaktigt stinkande var (benröta). Den
angripna benytan kännes vanligen porös,
svampig och lätt blödande, och från bensårets
kanter utskjuta betydande, porösa
bennybildningar. Benrötan griper småningom omkring
sig och visar föga benägenhet att läkas.
Stundom draga sårets kanter sig tillsammans,
kvarlämnande endast en mindre, rundad
öppning, s. k. fistel, som lämnar avlopp för varet.
Behandling. De brandiga delarna
avlägsnas genom skrapning med ett skarpt
instrument, såret renspolas med starka antiseptiska
lösningar (sublimatlösning 1 : 500, lysollösning
1 1/2—3 %, vätesuperoxid 3 %) och anläggande
av sårförband. E. N—m.
Benkol beredes genom torrdestillation av
från fett befriade ben. Den kolade massan
användes förr, sedan den brukats till
avfärgning av sockersaften vid sockerfabriker,
stundom som konstgödsel på grund av sin halt av
kalciumfosfat och ur sockersaften upptagna
kvävehaltiga ämnen. Numera användes b. till
beredning av svart färg (bensvart) och
blanksmörja, varvid först dess halt av fosfat och
karbonat utlöses medelst saltsyra.
Benkross, redskap för krossning av råa
ben till fjäderfäfoder, tillverkas fabriksmässigt
dels för hand-, dels för maskindrift.
Handkrossar äro ganska tunga att draga. Maskinen
sönderskär benen medelst på en roterande axel
sittande, böjda knivar. A. Stahre.
Benmjukhet. Se Benskörhet.
Benmjöl har sedan gammalt använts för
jordens gödsling och var intill första delen av
1800-talet det enda konstgödselmedlet. Särskilt
i England användes förr b. berett genom grov
krossning av ben mycket, varigenom detta
lands jords fruktbarhet uppgives ha ökats i
hög grad. Därifrån spreds användning av b.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
