Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergart - Bergbeck - Berggrunden - Bergolja - Berkshiresvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt blodstensmalm eller
järnglans.
II. Sedimentära eller lagrade
bergarter, flötsberg, vilka utgöra
hårdnade avlagringar ur vatten.
Lerskiffer, en hårdnad lera, kan lätt
klyvas i tunna skivor. Alunskiffer kallas
den starkt bituminösa (tjärhaltiga) lerskiffern,
som i silurbergen underlagrar kalkstenen.
Sandsten, bestående av sandkorn,
sammankittade vanligen av kiselsyra, stundom
av kalk, järnockra eller lera.
Konglomerat kallas på liknande sätt sammankittat
grus.
Kalksten, varav förekommer: vanlig
eller tät kalksten, som utgör en hårdnad
blandning av ler- och kalkslam;
orstenskalk en av bituminösa (tjärartade) ämnen
mörkfärgad kalksten; krita, bestående av
kalkskalen av havsdjur (rotfotingar).
Myrmalm, sjömalm, bestående av
järnockra.
B. som jordbildare.
Dessa olika bergarters olika innehåll av
växtnäring och olika lätthet att vittra giver
sig tillkänna i de jordarters beskaffenhet och
fruktbarhet, vilka uppkommit genom deras
söndergrusning och förvittring. I allmänhet
äro jordslagen fattigare på växtnäring, ju mer
kvarts och järn de innehålla, under det att i
första rummet fältspat gör jorden fruktbar
genom sin halt av kali samt fosforsyra (den
senare ur innesluten apatit). Fältspatrika
graniter, gnejser och grönstenar giva därför
upphov till fruktbar jord, fältspatfattig och
kvartsrik gnejs samt kvartsit, glimmerskiffer
och sandsten giva mager jord. På
fruktbarheten av den bildade jorden inverkar dock
även bergartens gry, i det att i stort sett de
grovkristalliniska slagen lättare vittra än de
finkristalliniska, vilka därför mest giva
upphov till sandjord. Kalksten och lerskiffer hava
genom sin halt av kalk och lera förmånlig
inverkan på jordens beskaffenhet.
B. som byggnadssten, se d. o.
Till kvarnstenar begagnas vissa
sandstenar samt en vittrad gnejs (från Lugnås i
Skaraborgs län).
Slipstenar tillverkas av sandsten.
Bergbeck. Se Asfalt.
Berggrunden inverkar på fruktbarheten
och beskaffenheten i övrigt av den jord, som
bildats av densamma genom söndergrusning
och förvittring (se Bergart). Om än de lösa
jordlagren till stor del äro förflyttade av is
och vatten, så härrör i stort sett jordtäcket
från landsdelens berggrund. Den inom större
delen av Sverige förhärskande granit- och
gnejsgrunden täckes sålunda av ur densamma
bildade grus-, sand- och lerlager, vilka i västra
Sverige, där den kvartsrika järngnejsen och
längre norrut sandsten, kvartsit och
glimmerskiffer förhärska, äro magrare än de östra
landsdelarnas på fältspat rikare och mer
lättvittrade gnejser och graniter. Inom dessa
områden avsticka de stråk, där berggrunden
utgöres av lättvittrade grönstenar —
förnämligast i Värmland men även i Södermanland
och annorstädes —, genom sin rikare
växtlighet, och i än högre grad gäller detta
märgelområdena, vars jord bildats av kalkstens- och
lerskiffergrund.
Bergolja, petroleum, nafta,
betecknar en i Förenta Staterna (Pennsylvania),
trakten kring Baku vid Kaspiska havet, i Rumänien
m. fl. ställen ur berggrunden hämtad
blandning av kolväten. B. bildar en tjockflytande,
i vatten olöslig, mörkbrun-brungul, blåaktigt
fluorescerande vätska, vilken funnit stor
användning som bränsle och smörjmedel m. m.,
dels i sitt naturliga tillstånd, dels genom
destillation uppdelad i olika flyktiga produkter.
Sådana äro: Gasolja, gasolin,
petroleumeter, med eg. v. 0.64—0.70, kokp.
40—80°, användes som lösningsmedel för fett,
harts m. m. och som lysolja. Bensin,
petroleumsprit, eg. v. 0.70—0.74, kokp.
70—120°, liksom föregående med flampunkt
under 0° och därför hänförd till eldfarlig olja
av 1:a klass; används som lösningsmedel för
fett (ex. vid benmjölsberedning) samt som
brännolja i explosionsmotorer (se d. o.).
Fotogen (raffinerad petroleum),
eg. v. 0.80, kokp. 150°, användes till lysolja.
Puts- l. smörjolja (paraffinolja),
eg. v. omkring 0.90, kokp. över 300°, brukas
som putsmedel i maskiner, till lösning av
tjockare smörjmedel och till beredning av fernissa.
Efter sin olika tjockhet och eg. v. ha hithörande
oljor olika användning och benämning, ss.
spindeloljor (eg. v. högst 0.90), maskinoljor
(0.90—0.93), cylinderoljor för starkt upphettade
delar (0.90—0.95) o. s. v. samt såpartade
smörjor.
Vaselin, en salvartad massa, gul eller
efter rening vit, smp. 30—40°. Paraffin,
ur de flytande smörjoljorna i köld
utkristalliserad blandning av fasta kolväten, vit,
vaxlik, lukt- och smaklös, eg. v. 0.88, smp. 45—
61°, löslig i alkohol, eter och flytande
kolväten, användes till ljusberedning. Asfalt
(se d. o.).
Råolja betecknar dels den oförädlade
bergoljan, dels olja vunnen genom
avdestillation av dennas lättflyktiga delar, dels destillat
ur bituminösa skiffrar. Eg. v. 0.80—0.96.
Användes som motorbränsle (se
Explosionsmotorer).
De ovan anförda kolväteblandningarna hava
ett värmevärde av 9,500—10,500 v. e. per kg.
Berkshiresvin, engelsk svinras, som ännu
inemot mitten av 1800-talet omtalas som ett
stort svinslag av brunvit eller rödaktig färg
med svarta fläckar, men sedan förädlades
genom korsning dels med små svarta
neapolitanska och kinesiska svin, dels med stor vit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
