Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betsel - Betsnitsel - Betsocker - Bett - Betting - Betula - Betupptagningsmaskin - Betål - Betäckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på mitten, enkelledat bett, varigenom
dess verkan blir förstärkt, utan att själva
bettet behöver göras så skarpt (3:e fig. i vänstra
raden). Dubbelledade bett (nedersta fig.
till vänster) hava kortare sidostycken förenade
genom en 8 och stå på gränsen till
kedjebetsel, vars mundel helt utgöres av en kedja,
bar eller överklädd. Dubbelringade
tränsar hava på vardera sidan innanför den
ring, vari tömmen spännes, en lös ring, genom
vilken bettet löper och i vilken kindstycket
knäppes; härigenom blir tygel verkan mer direkt
överförd på lanerna.
Stångbett användes tillsammans med
bridong, som är lik den enkla ringtränsen och alltid
utan parerstänger. Stång och bridong,
tillsammans kallade kandar, begagnas på
rid- och vagnshästar. Stångbettets munstycke kan
vara av olika slag ungefär som tränsbetten.
Ofta äro de försedda med en upphöjning på
mitten, som lämnar tungan fri och därför
kallas tungfrihet; härigenom blir trycket
på lanerna förstärkt. Pumpstång kallas
stångbett, vars bom kan glida upp och ned
några cm., så att hästen kan röra den med
tungan och därigenom bibehålles känsligare
i munnen.
Bett med sporrklingor, sax- eller
sågtränsar, pansarkättingen
Ideal, Polhemsbetslet m. fl. böra
såsom rena djurplågeriredskap fullständigt
bannlysas.
Skygglappar, som stundom finnas
på körbetslets huvudlag, hava till ändamål
att hindra hästarna från att se på sidorna och
bakom dem varande föremål, som skulle
kunna skrämma dem. Deras värde därvidlag
är omtvistat, men de äro till nytta, om man
kör ojämna hästar i par och vill mana på den
ena, utan att den andra skall märka det. Även
på en lat enbetshäst kunna de göra nytta genom
att han ej ständigt kan hålla sig på vakt mot
körkarlens maningar utan blir i viss mån
överraskad av dem. Skygglapparna skada
näppeligen hästen, om de blott stå ut, minst 45°,
så de ej skava på ögonbågarna. De skola
skymma bakåt—uppåt men ej nedåt. Deras
insida får under inga förhållanden vara blank,
ty solreflexen in i ögat kan hos en del hästar
förorsaka svindel.
Stuptyglar kunna vara nödiga, då
det gäller att hantera rädda och skengalna
hästar. Endast genom en kraftig uppspänning
kan man nämligen hindra sådana att få ned
huvudet och »sätta sig fast i bringan», varefter
det i regel ej går att återfå något herravälde
över dem. Annars äro de både onödiga och
skadliga, i synnerhet vid lasskörning. Om
hästen hindras att emellanåt sänka huvudet
tillräckligt, får han i stället lov att spänna
ryggmusklerna och frambenssenorna så mycket mer,
och det brukar synbarast gå ut över de senare,
i synnerhet vid körning på hala gator. Att
stuptyglar skulle vara medlet att hindra
hästarna från att stupa, är ett misstag. A. P—n.
2. Den del av plogen vid vilken draget
anbringas. Se Plog.
Betsnitsel. Se Betmassa.
Betsocker. Sockerberedning.
Bett. Se Betsel.
Betting. Se Flottning.
Betula. Se Björk.
Betupptagningsmaskin. Se
Rotfruktsupptagningsmaskin.
Betål. Se Nematod.
Betäckning, parning, avser att införa den
hanliga säden i hondjurets könsorgan. För att
b. skall åtföljas av befruktning, måste den
äga rum vid hondjurets brunst (se d. o.). Man
skiljer mellan fri parning, då handjuret
får röra sig fritt bland hondjuren och uppsöka
de brunstiga, samt parning för hand,
då det brunstiga hondjuret och han djuret föras
samman i och för betäckning samt sedan
omedelbart skiljas åt. Den senare metoden är
lämpligast, både emedan handjuret därigenom
spåras, så att dess avelsduglighet bibehålles
längre, och därför att därigenom visshet
vinnes, att betäckning skett, och om vilken
fadern är till avkomman, vilket ej är fallet vid
fri parning, då flere handjur gå tillsammans
med hondjuren.
Smitta vid b. Stor försiktighet bör
iakttagas, så att ej smittosamma sjukdomar
spridas vid b.; i detta avseende misstänkta
handjur undvikas, och på tjurar, som användas
åt främmande kor eller i en ladugård, där
smittofarlig sjukdom finnes, bör förhuden
desinficieras före betäckningen. Se Kastning,
Beskällaresjuka.
Oförmåga att betäcka
förekommer hos alla djurslag och kan särdeles hos
hästar och nötkreatur vålla avsevärd förlust.
Den kan bero på att handjuret saknar
parningslust eller erektion, beroende på svaghet,
överansträngning eller sjukdom; dylik
»impotens» kan undanrödjas genom måttlig men
tillräckligt kraftig utfodring och rörelse. Även
förekommer, att djuret saknar förmåga att
befrukta, sterilitet, beroende därpå att
dess säd saknar livsdugliga spermatozoer eller
på sjukdomar i sädesledarna. Oftare ligger
dock orsaken till utebliven fruktsamhet hos
hondjuret.
Nötkreatur. Tjuren kan användas till
betäckning vid 1 1/4 till 1 1/2 års ålder men bör
före 2 års ålder användas mycket sparsamt.
Äro betäckningarna någorlunda jämnt fördelade
under året, kan en fullt utvecklad tjur betäcka
70 à 100 kor på året. Vid mera sammanträngd
betäckningstid kan 40 à 50 kor vara nog.
Tjuren bör helst icke betäcka mer än en gång
dagligen, och varje ko bör få endast ett språng,
Skötes avelstjuren väl, kan han bevaras
avelsduglig i över 10 år. Exempel på fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
