Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biens sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man samhället en portion varmt 50-procentigt
foder, i vilket tillsatts 1 tesked salt på 1 liter
foder. Detta bör ske första varma dag, när
andra samhällen äro ute i flykt. Efter
rensningsflykten i mars bör man skära bort allt
nedsmutsat bygge men därvid om möjligt
spara kakmellanväggarna.
Majsjukan eller flyglamhet har
enligt prof. Enoch Zanders undersökningar
ansetts vara recidiv (återfall) av den s. k.
Nosema apis-sjukdomen (se
nedan), men nyare forskningar hava visat, att
flyglamheten förorsakas av mögelbildningar på
kakverket. Sjukdomen kännetecknas därpå,
att de sjuka bien rusa ut ur kupan och falla
till marken. Under fåfänga försök genom
hoppande och springande att söka flyga samla
de sig på grässtrån och andra föremål i klunga
och dö. Innan sjukdomen fortskridit så långt,
visar den sig på binas darrningar på vingarna
och bakkroppen.
Nosema apis är en mikroskopisk organism,
som uppträder i binas tjocktarm och
småningom förtär denna, i det att den förökar sig i
otrolig grad. Under sjukdomen förtära bien
både honung och frömjöl i riklig mängd och
avlämna exkrementen inom kupan, om intet
tillfälle till flykt förekommer. Under maj och
juni medgiver väderleken utflykt, då de störta
ut genom flyghålen och falla till marken,
oförmögna att kunna flyga.
Nosema-exkrementerna skiljas från utsotsuttömningar, genom
att de torka till en stenhård skorpa, hava en
egendomlig lukt, påminnande om snus, och
upplösta i vatten bilda en av sporer grumlad
vätska. Utsotsexkrementen däremot äro
grovkorniga och upplösta i vatten bilda de en
gulaktig massa. Nosema är rätt utbredd i vårt
land, men i flesta fall tages den för vanlig
utsot. Sjukdomen är mycket smittsam, och
smittämnet kan finnas i kuporna under flera
år, fastän den ej fullt utbryter under perioder,
när bien äro mera motståndskraftiga. Den kan
förekomma även under sommaren, men bien
kunna då flyga och behöva ej avlämna
exkrementen i kupan. Nosema angriper endast de
fullväxta bien. Prof. Zander anser, att intet
botemedel finnes för sjukdomen, utan
tillråder att bränna kupor och bin. Skäl är dock
att behandla dem som för vanlig utsot, och
som det för menige man torde vara svårt att
konstatera Nosema, kan man snarast möjligt
på våren trumma över bina på en ny kupa
och giva dem rikligt och gott foder, helst
honung, samt endast bränna kuporna eller
också grundligt tvätta dem med varm sodalut
samt lika grundligt svavla dem, sedan de
torkat. Kåkbygget nedsmältes och honungen
utpressas, men slungas ej, för att ej
smittan må föras över till redskapen och
sedermera åter till bina.
Yngelröta (bipest), den svåraste
av alla bisjukdomar, mot vars spridning lagbud
gälla i åtskilliga länder men ej i Sverige, har
varit känd under två former, den europeiska
och den amerikanska. Nyare forskare hava
dock till yngelröta även hänfört den
yngelsjukdom, som förorsakas av bakterien
Streptococcus apis och som i allmänhet kallas surt
yngel.
a) Surröta, förorsakad av Streptococcus
apis, kännetecknas genom att larven angripes
redan i sitt hoprullade läge på cellbotten och
dör och torkar i detta läge, med bibehållen
form. Färgen är smutsgul och konsistensen
vattnig, kornig eller degig. Lukten sur, ibland
stark som av ättika. Den torkade skorven
är lätt att avlägsna. Sjukdomen är ej svår att
bekämpa.
b) Stinkröta, som föranledes av Bacillus
alvei, eller den europeiska
yngelrötan, angriper larven på ett äldre stadium,
sedan den utsträckt sig längs efter cellen, och
sjukt yngel kan finnas i både öppna och täckta
celler. Samtidigt med stinkrötan uppträder
även surrötan. Där cellerna täckas, sjunka
de in över den döda larven och äro ofta
försedda med små hål; bien ha sökt öppna cellen
men avstått på grund av dess ruttna och
vämjeliga innehåll. Sjukdomen kännetecknas
av sin stinkande lukt, som påminner om ruttet
lim, gammal ost eller fotsvett. Larven
förlorar raskt sin yttre form och sjunker till
cellens undre sida och bildar en gulaktig,
mjölkkaffefärgad eller brunaktig, degig eller
slemmig massa, som ej kan utdragas i trådar.
Skorven är mörkbrun men jämn på ytan,
liggande på cellens långsida, och är svår att
lösgöra från väggen. Sjukdomen är smittsam,
men lättare att bota än efterföljande.
c) Klibbröta, framkallad av Bacillus
larvæ, eller amerikansk yngelröta,
kännetecknas av att larven angripes först som
äldre, varför cellen hinner täckas, innan larven
dör. De små hålen i cellocken förefinnas även
här, likaså de insjunkna cellocken. Lukten
är föga karakteristisk eller påfallande. Larven
förlorar raskt sin yttre form och sjunker oftast
längs cellens undre innersida. Vid denna tid
kan man lätt upptäcka, om det är svårartad
eller godartad yngelröta. Klibbrötan bildar
en starkt trådig massa, klibbig som gummi,
och om man tar en tändsticka eller en
tandpetare, sticker in den i cellen och drager ut
den, följer då med av larvens rester en lång,
seg tråd, som kan utsträckas flera tum, innan
den brister. Färgen är mjölkkaffefärgad eller
brunaktig. Massan torkar småningom in mot
cellens underkant och förlorar samtidigt sin
seghet, tills endast ett skal återstår, som så
hårt torkar fast vid cellväggen, att man med
svårighet kan avlägsna det. Skorven är
mörkbrun och skrovlig och ligger på cellens
undersida. Angripes puppan av sjukdomen, fastnar
i vanliga fall tungan vid den övre cellväggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
