Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biens sjukdomar - Bigarrå - Bigödningsämnen - Bikarbonat - Biklövar - Bikupor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nybörjaren förväxlar ofta »barhuvat yngel»,
som kan tillkomma på grund av binas brådska
under starkt drag, »kylt yngel» eller »överhettat
yngel» med yngelröta. Yngelrötan sprides
genom smitta, och smittofrön kunna alltid
vara för handen. Den uppträder och tar fart,
när organismen är svag och emottaglig. Därför
bör man alltid hålla starka samhällen, i vilka
bien lättare motstå sjukdomar. Smittan kan
överföras genom biskötaren, genom redskap,
tjuvbin, smittat foder o. s. .v, och därför bör
all försiktighet iakttagas, om man har ett sjukt
samhälle i bigården. Det radikalaste sättet
att hindra dess spridning är att bränna upp
både kupa och bin samt de redskap, som varit
i beröring med det sjuka samhället. Slungare,
rökpustar o. d. tvättas med stark sodalut.
Vill man söka bota samhället, kan man förfara
på något av följande sätt:
1:o. Fånga drottningen och sätt henne i
bur i samhället igen. Låt henne vara instängd
i 3 veckor, så att allt friskt yngel hinner krypa
ut, varefter samhället intages i ny kupa, då
drottningen släppes. Drottningbyte vid detta
tillfälle går ypperligt, då bien sakna öppet
yngel. Och enligt nyare tiders bimän skall
yngelröta kunna botas genom ombyte av
drottning. Detta måste ske i början av
sommaren och samhället matas under byggandet.
Honungen skördas och användes i hushållet,
ty yngelrötan är ej smittsam för människor.
Är kupan av halm, brännes den utan
förskoning, likaså ramar, och vaxet kokas i flera
timmar. Ramkupan svedes invändigt med en
blåslampa samt tvättas med het sodalut.
Sprid ej smittan genom att
använda de vanliga redskapen.
2:o. Bisamhället skakas ned i en låda och
ställes på moderkupans plats. När bina stått
i lådan i tre dagar, nedskakas de i en ny
iordningställd kupa, som även ställes å samhällets
gamla plats, varefter man fordrar detsamma
under byggandet. Även nu kan drottningbyte
ske. Omflyttningen sker för att ge bina
tillfälle att genom byggandet avlägsna allt
smittat foder ur tarmkanalen. Metoden kallas
efter sin uppfinnare Mc Evoys metod. Är
samhället i en halmkupa, användes trumning
(se Avtrumning) för att avlägsna bina ur
kupan.
3:o. Tyske biskötaren Dickel och den
avlidne svenske bimannen Johan Forssell ha
med fördel tillämpat immunitetsläran
vid botande av yngelröta. Enligt bådas åsikter
är det yngel, som ej angripits av sjukdomen,
oemottagligt för densamma. I ett av yngelröta
sjukt samhälle kan en del yngel på samma kaka
vara angripet och en del icke, fast det matas av
samma bin, erhålla samma foder och dväljas
i lika smittade celler. Om man nu dödar
drottningen i ett sjukt samhälle, uppdragas
nya celler av likartat yngel och de
motståndskraftiga larverna utveckla sig till immuna
drottningar. Genom denna metod ödelägges
ej det friska, immuna ynglet. För att dock
befria samhället från det ruttna ynglet i
kakorna, avtrummas kupan, om denna är en
halmkupa, i en ny sådan tre veckor efter den
gamla drottningens dödande. Är det en
ramkupa, överflyttas bina efter denna tid på nytt
bygge. Skulle ej motståndskraftiga bin uppstå
i första generationen, får man förnya
förfarandet. Metoden har prövats såväl i Sverige
som Tyskland med gott resultat, och saken
förtjänar att uppmärksammas. Italienska bin
äro ej så mottagliga för yngelröta som andra
biraser.
Stenyngel är en sjukdom som visar
sig däri, att en del larver i öppna celler
överdragas av en gulgrönaktig väv, varefter
larverna förvandlas till torra vitaktiga klumpar.
Vävnaden utgöres av svamptrådar från en
mögelsvampart och sprider sig från cell till cell.
Enskilda celler eller samling av celler utskäras.
Är större delen av kupan angripen, avlägsnas
kåkbygget. A—r L—n.
Bigarrå. Se Körsbär.
Bigödningsämnen, en förr ofta använd
beteckning för konstgödsel, häntydande på
dennas användning vid sådan av och till
komplettering av den huvudsakliga gödseln,
kreatursspillningen. Jfr Gödsel, konstgödsel.
Bikarbonat. Se Soda.
Biklövar äro rudimentära sidotår hos
nötboskap och andra klövbärande djur.
Bikupor. I villt tillstånd bygga och bo bien
i det fria, skyddade av något tätt lövverk,
grenar, utskjutande klippblock eller ihåliga
träd. Då bien först började hållas som tama,
torde ha varit vanligt att som biboningar
använda avsågade ihåliga trädstammar. De
äldsta i Sverige förekommande biboningarna
voro också de s. k. »stockarna», varav ordet
»bistock» uppkommit. Om ock bistockarna
bibehöllos på en del platser till mitten av förra
århundradet, ser man dem ej numera annat än
där man hittat ett träd, i vilket en svärm bor,
och hemfört den del av trädet, i vilken svärmen
tagit plats. Man övergick sedan tidigt till
kupor flätade av halm, uppställda på en botten
av trä försedd med ett fluster eller utsprång,
på vilket bina ha att slå ned vid sin hemkomst
(orätt kallas hela botten för fluster). Se
Halmkupa.
Sedan pastor Dzierzon (se Biskötsel)
börjat praktisera användningen av flyttbara
ramar i ramkupor, har halmkupan dock
så småningom fått lämna plats för dessa, och
numera torde de flesta bikupor i landet vara
ramkupor av trä.
Ett slag av biboningar är
bipaviljonger. Dessa äro hus, i vilka bisamhällen inhysts
i lösa lådor placerade vid husets väggar i enkla
eller dubbla rader över varande med flyghål
ut genom väggen och lämnande fri plats i
mitten för honungsslungare och annan redskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
