Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björk - Björkfrostmätare - Björkna - Björkspinnare - Björksplintborre - Björksäcksmal - Björn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämpligt att uppdraga b.-bestånd, varvid
ofta bredsådd användes. Det är dock vanskligt
att på torr mark få lyckade b.-frösådder; bäst
gå de till efter bränning; och efter skogseldar
infinner sig b. självmant. På fuktig mark går
frösådd bra. Ofta måste man dock tillgripa
plantering för att få upp ett slutet b.-bestånd,
men b.-fröet gror dåligt även i plantskolan.
Bäst torde vara att breda ut ris i plantskolan,
svedja av det, därefter fukta marken rikligt
och så fröet så tätt, att marken helt täckes
därav, varefter det försiktigt tillklappas.
Därpå sås ett tunt lager mylla och tillklappas
å nyo. Är jorden torr, bör vattning helst ske
varje afton, tills fröet grott. I blåsiga lägen
täckes plantskolan med ris, som efter groningen
nedstickes i plantsängens solsida för att skydda
groddplantorna mot för stark belysning.
Plantorna utveckla sig ojämnt, somliga äro
som 1-åriga blott några cm. höga, andra ända
till 20 cm. De få i regel stå 2 år i frösängen,
varefter de omskolas eller direkt utplanteras
i skogsmarken.
Tillväxten går i ungdomen fort och
kvistrensning inträder snart. I mellersta och
södra delarna av landet bör gallring börja i de
25-åriga bestånden och sedan upprepas vart
5:e år. Särskilt masur-b. låggallras starkt.
(Se Beståndsvård.)
Avkastning. Å bästa mark når
masur-b. i vårt land vid 50 år en höjd av 18 m., vid
80 år 26 m. Virkesmassan kan där vid 50 år
beräknas till ungefär 120 kbm., vid 80 år till
160 kbm. och totalproduktionen till 200—250
kbm. På medelgod mark hålla bestånden 90
och 130 kbm. vid de nämnda åldrarna.
Skador. B. angripes lätt av flere
rötsvampar, björkticka, Polyporus betulinus Bull.,
fnöskticka, P. fomentarius L., och svartticka,
P. nigricanus Fr. samt honungsskivling,
Armillaria mellea Vahl.
Virket får sin största användning som
bränsle men är även omtyckt för möbelsnickeri
samt till allehanda redskap men är föga
varaktigt, där det är utsatt för fukt samt väder
och vind. Se Virke. G. Sch.
Björkfrostmätare. Se Frostfjäril.
Björkna. Se Braxen.
Björkspinnare, Eriogaster lanestris L., en
fjäril, vars starkt ludna, sammetsbruna larver
leva kolonivis i vita »bon», byggda i toppen av
unga lövträd eller på äldre träds yngre grenar,
företrädesvis på björk, stundom på fruktträd.
Då larvkolonierna alltid sitta enstaka och sällan
äro talrika, har b. blott ringa betydelse. A. T—n.
Björksplintborre. Se Barkborre.
Björksäcksmal, Coleophora fuscedinella Zell.,
en liten, oansenlig fjäril, vars larv omgiver
sig med en rörformig, av bladbitar bildad hylsa,
som fästes på bladens undersida. Därifrån
intränger larven mellan bladens båda hudlager
och urgnager där blåslika rum. Har på senare
tid uppträtt i sådana massor, att stora
björkbestånds bladverk framemot midsommar varit
vissnat. A. T—n.
Björn. 1. B. Ursus arctos L., tillhör de
allätande rovdjuren, vilket synes bl. a. därav,
att han har tydliga knöltänder men däremot
föga utvecklade rovtänder. Förr har han varit
bofast inom de flesta större skogstrakter i vårt
land, men har genom ökad förföljelse, odlingens
framträngande och skogarnas uthuggning blivit
så förminskad till antal och så undanträngd,
att han numera snarast är att anse endast som
ett levande naturminnesmärke.
Bortsett från en liten koloni av björnar,
som möjligen ännu lever kvar i gränstrakterna
mellan s. ö. Dalarne och Gästrikland, träffas
b. numera ytterst sällan s. om Härjedalen och
Jämtland, där han på ett par ställen bildar
smärre fasta stånd. I Västerbotten finnas två
dylika ståndorter för björn; i Norrbotten träffas
en något talrikare stam i trakterna kring stora
Sjöfallet och Sarjekfjällen, varjämte spridda
björnstånd förekomma inom Arjeplougs,
Gellivare och Jukkasjärvi socknar. Hela den
svenska björnstammen torde icke uppgå till 100
djur. Enligt statistiken över dödade rovdjur
ha under tiden 1900—1917 skjutits i medeltal
8 björnar om året.
Då björnen livnär sig huvudsakligen av
växtämnen och endast undantagsvis slår sig på
köttdiet, har han aldrig varit att anse som något
svårt skadedjur. Enstaka individer, som fått
vana att anfalla betande kreatur, ha dock förr,
då björnstammen var talrik även i tätare
befolkade trakter, kunnat tillfoga
lantbefolkningen kännbara förluster. I de öde
fjälltrakter, dit björnen numera blivit undanträngd,
torde han sällan möta andra tamdjur än renar,
och för dessa anses han enligt lapparnas utsago
tämligen ofarlig. Mot människor går björnen
till anfall, endast då han blivit sårad eller
häftigt förföljd.
Med tanke på den stora förlust det onekligen
skulle innebära för vårt lands djurvärld, om
detta präktiga och intressanta djur bleve helt
utrotat, har man på senare tider genom
lagbestämmelser sökt inskränka förföljelsen mot
b. Sålunda är det numera icke tillåtet att jaga
b. på annans jaktområde utan
jakträttsinnehavarens medgivande och ej heller på
kronomark, utan att kungl. maj:t därtill lämnat
tillstånd — utom i fråga om b., som »anfallit
människa eller husdjur». Dessutom är b.
fullständigt fridlyst inom nationalparkerna,
av vilka Stora Sjöfallets, Sarjeks och
Sonfjällets nationalparker hysa en fast
björnstam.
På den tiden, då b. ännu var allmän och
ansågs göra skada, anordnades i vissa trakter
av mellersta Sverige stora drevskall, under
vilka vanligen ett flertal björnar fingo bita i
gräset. Eljes har b. vanligen vintertiden
inringats och dödats vid idet eller, om han lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
