Lantmannens uppslagsbok / 153 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåyta - Blåälving - Bläcka - Bläcken - Blädning - Bläs - Blödning - Blötfoder - Blötröta - Bocconia - Bock - Bockbent

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hos värdefullare planksortiment, som blånat,
med gott resultat (åtminstone till utseendet)
avlägsnat skadan genom plankens skrapning
och skurning med skurpulver, innehållande
klor, som bleker blåveden i ytan.                G. Lg.

Blåälving, Sesleria cærulea Ard., ett
mångårigt lågvuxet, blåaktigt gräs med en liten
bladtuva och nästan bladlösa strån, uppbärande
ett tätt sammandraget ax. Växer rätt allmänt
i mellersta och östra Sverige samt i Jämtland
på magra ängar och betesmarker, ofta i vida
ringar (älvdanser, älvringar). Lämnar blott
ett magert bete.

Bläcka (bleka) inhugget märke i levande
träd, varvid veden blottats. Användes dels
för att utmärka träd för avverkning
(stämpling, bläckning) (se Virkesdrivning), dels för
att åstadkomma kådflöde (se Kåda). Genom
bläckning skadas lätt veden, om träden få
kvarstå, i det att rötsvampar intränga och
sprida sig. Hos tall och andra kådrika
trädslag impregneras veden med kådutgjutning
i och omkring bläckan, vilket skyddar mot
röta men sänker vedens värde för många
ändamål. Utmärkning av linjer, stigar m. m. i
skogen, varvid träden skola kvarstå, bör därför
aldrig ske genom bläckning utan genom
rödfärgning eller dyl.                G. Lg.

Bläcken. Se Vattenklöver.

Blädning. Se Skogsbrukssätt.

Bläs. Se Färg.

Blödning, 1. Växters b., utströmning
av växtsätt ur sårnader, förorsakad av det
osmotiska trycket i växternas kärl. Vissa
växter, ss. björk, bok, lönn, vinranka m. fl.,
blöda starkt, om stammen såras på våren före
lövens utveckling. Rötterna upptaga vid denna
tid mycket vatten, under det att
avdunstningen genom bladen ej börjat, varför det
osmotiska trycket är starkt. I vattnet
upplöses den i rötterna och stammen upplagrade
näringen, och den uppstigande saftströmmen,
saven, innehåller därför mycket lösta ämnen,
isynnerhet socker, varav björklake
innehåller omkring 1 %, under det att intill det
tredubbla finnes i den amerikanska
sockerlönnens sav, vilken därför användes till
sockerberedning. Jfr Kåda, Gummi.

2. Djurs b. Se Sår.

Blötfoder. Se Mjukfoder.

Blötröta. Se Potatissjuka.

Bocconia, B. cordata är en till
vallmofamiljen, Papaveraceæ, hörande storvuxen ört från
Kina och Japan med stora, blågröna, flikiga
blad och höga, gulvita blomspiror. Blir på
fet jord mycket ståtlig och användes i
bladgrupper eller som solitär i gräsmattor.
Vinterhärdig i mellersta Sverige. Se
Blomsterodling.                G. L—d.

Bock. Se Get, Kälke.

Bockbenthet.

Bockbent benämnes en felaktig form å
frambenen, som visar sig däri, att underarm
och skenben bilda en m. l. m. tydlig vinkel mot
varandra, med vinkelspetsen framåtriktad,
och att kotorna äro raka eller t. o. m.
något framskjutande (överkotning). Se
Benställning. Orsaken är vanligen
överansträngning av fotens böjsenor; genom att
ställa kotan rak och hålla benet något böjt
undviker djuret spänningen i dessa och
överflyttar tyngden mera direkt på själva
skelettdelarna. Felet förekommer mest hos
hästar, som få springa på stengator eller hårda
vägar, ävensom hos ridhästar. Det medför
kortare steg, och hästen blir lätt snubblig;
det är därför alltid ett fel hos åk- och ridhästar.
Framträder bockbentheten blott i vila, men
hästen vid rörelse trampar fritt igenom,
betyder det dock mindre, och felet kan då helt
försvinna, t. ex. efter någon tids betesgång eller
om hästen användes i långsam takt på mjuk
mark, ss. vid jordbruksarbete. Om däremot
en häst, som börjat visa tecken till bockbenthet,
fortfarande användes som rid- eller åkhäst,
försvåras felet vanligen fort, och förekommer
det i högre grad, så att den felaktiga ställningen
bibehålles även under rörelsen, eller äro senorna
starkt förtjockade och sammandragna, finnes
blott ringa utsikt till förbättring. Någon gång
beror felet på stark spänning i knäets
böjmuskler (knäets yttre och inre böjare), så att
knäet på grund därav ej kan fullt rätas ut,
såsom fallet ofta är hos tränade kapplöpare.
Det kan då betraktas som en fördel, då
därigenom för stark genomtrampning i kotan i
hastigare takter eller vid nedslag efter hopp
med därav förorsakad bristning av böjsenorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>