Lantmannens uppslagsbok / 190 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cellulosa - Cellulosafoder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vedämne (lignin) och korkämne (kutin) samt
s. k. hemicellulosor, vilka senare dels
äro till reservnäring i frön avsatta ämnen
(ss. galaktan, mannan m. fl.), dels
pentosaner (vedgummi eller xylan m. fl.),
vilka bilda stödjesubstanser i veden. — Vid
foderanalysen ingår c. till större delen i
den olösta återstoden, som betecknas som
växttråd. Till följd av nämnda inlagringar
blir växttråden i äldre växtdelar allt mer
förvedad och osmältbar, i synnerhet som dessa
inlagringar ej blott själva äro osmältbara utan
även hindra matsmältningssafternas tillträde
till den smältbara cellulosan.
Växttrådhalten kan därför tjäna som mätare på den
genom förvedningen orsakade nedsättningen
i fodrets smältbarhet, ss. följande exempel
visa.

	växt- tråd %	smält- barhet %
Ungt gräs	3.5	90
Gräs i blom	10	80
Hö, sent skördat	25	70
Råghalm	37	60
Sågspån	60	22

I trä (sågspån) är smältbarheten negativ, d.v.s.
för dess smältning kräves tillskott av energi
från annan näring i fodret eller hämtad från
kroppen. Häri ligger en tydlig fingervisning
om vikten av tidig skörd.

Cellulosafoder. Då den låga smältbarheten
hos äldre växtdelar beror därpå, att i
cellväggarna inlagrats osmältbara »inkrusterande
ämnen», och Kellner visat, att pappersmassa
genom behandling med alkalier, som upplöser
dessa ämnen, kunde göras smältbarare än
obehandlad halm, föreslog Fr. Lehman på
1890-talet att så behandla halm före dess användning
till foder. Under den svåra foderbrist, som
världskriget medförde, utvecklades denna
beredningsmetod vidare. Först ångkokades halm
med natronlut under starkt tryck, sedan visade
sig, att uppslutningen gick ungefär lika bra vid
vanlig temperatur, utom att behandlingstiden
måste ökas från 6—7 till 12 timmar. Slutligen
övergick man till att behandla halmhackelse
med kaustik kalk utrörd i vatten vid vanlig
temperatur, och erhöll härvid genom upprepad
behandling under 8 dagar lika hög smältbarhet
(omkr. 70 %) som i förra fallen men mindre
förlust genom utlösta ämnen.

Då träs ringa smältbarhet likasom halmens
beror på inlagring av vedämne m. m. i
cellulosan, kan även ved genom lämplig behandling
göras smältbar och duglig till foder. Försök
under världskriget visade, att en sådan verkan
åstadkommes vid beredning av kemisk
pappersmassa (vanl. kallad celullosa) efter vare
sig den vanliga sulfit- eller sulfatmetoden eller
den av Rinman föreslagna kokningen med
svavelsyra.

Dylikt av ved berett cellulosafoder hade en
mycket växlande vattenhalt, 7—48 %, men
torrämnet hade en nästan oföränderlig
sammansättning; i medeltal var sammansättningen
av torrt c.

	Protein . . . . . . . . .	0.3 %
	Fett . . . . . . . . . . .	0.7 %
	Kvävefria extr . . .	20.7 %
	Växttråd . . . . . . .	61.1 %
	Aska. . . . . . . . . .	0.6 %
	Vatten. . . . . . . . .	16.6 %

100 kg. motsvarade 72 f.enh. eller 88 f.enh.
per 100 kg. torrämne. Detta höga fodervärde
beror huvudsakligen på växttrådens höga
smältbarhet.

Halmcellulosa utgör vanligen, på grund av
beredningssättet, en lucker hackelseartad
massa. Vedcellulosa utfodrades antingen ss. en
opressad, fibrös eller, Rinmans-cellulosan,
pulverformig massa eller ock färdigarbetad till
pappform. I senare fallet måste den
sönderdelas före utfodringen, vilket i smått har skett
genom att i vatten utröra pappen tillsammans
med agnar eller annat småfoder, eller ock
genom att låta den blöta pappen en eller flera
gånger gå genom ett tröskverk, varigenom den
sönderrives i små bitar.

Fullständigare kan den önskvärda
sönderdelningen ske genom den fuktiga cellulosans
sönderrivande vid fabriken på roterande stenar
(»kollergångar»). Den sålunda erhållna
»kollrade» eller »defibrerade» massan är under
vintertid hållbar i månader men unknar och
möglar under den varma årstiden lätt och bör
därför helst torkas. Fodercellulosa är alldeles
smaklös och blandas därför vid utfodring helst med
något för djuren begärligt foder, ss. melass,
gröpe eller hösmål. Idisslare, i vars magar
celullosa sönderdelas av bakterier mer än detta
sker hos enmagade djur, smälta den
fullständigare, men även åt hästar har den med avgjord
framgång använts, under det att resultaten av
dess utfodring åt svin varit mera växlande och
delvis ogynnsamma.

Då c. innehålla så gott som intet av
äggviteämnen, kunna de komma djurens näring till
godo blott i den mån djurens övriga foder
tillfredsställer deras behov av äggvita. Då detta
villkor varit uppfyllt, har torr träcellulosa vid
utfodring åt hästar i en mängd av 2—3 kg.
per dag visat sig kunna ersätta lika mängd
havre och sålunda dess fodervärde varit 1
foderenhet per 1.2 kg. cellulosa. Nötkreatur
hava förtärt upp till 6—7 kg. om dagen, men
mjölkkors större fordran på äggvita gör
cellulosafodret mindre användbart för dem. För
svin har i vissa försök c. i ej ringa mån kunnat
ersätta potatis i dessa djurs utfodring.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>