Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dammhushållning, dammkultur - Dammkultur - Danmarks hästraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
foderplatserna bör helst vara 0.4—0.6 m. Man
fodrar var eller varannan dag, och den varje
gång givna fodermängden rättas dels efter
fiskens efter hand skeende tillväxt och därav
följande större näringsbehov, dels också efter
väderleken, så att vid varm väderlek gives
mera foder än vid kall. Sjunker vattnets värme
under 15°, bör utfodringen helt och hållet
inställas. Från mitten av augusti minskas
fodringen småningom, tills den i medlet av
september (ofta redan tidigare) helt och hållet
måste upphöra.
Försäljning. Dammfisken avyttras
i regeln levande från fiskodlingarna. Vid
export till utlandet av större partier dammfisk,
avhämtas denna i regeln vid närmaste
järnvägsstation i särskilt konstruerade
specialvagnar. Vid försäljning av mindre partier inom
landet skickas fisken antingen i tunnor eller
bleckkannor med vatten eller också i lådor med
fuktig mossa. För omkr. 1/2 dygns transport
i vatten vid kylig väderlek erfordras c:a 3 liter
vatten till 1 kg. stor karp eller sutare. För
transport av laxartade fiskar fordras under
motsvarande förhållanden omkring 10—15 liter
vatten till 1 kg. fisk. Inledes under resan syrgas
i vattnet från medföljande syrgasbehållare,
kan vattenmängden avsevärt minskas. Långa
uppehåll under transporten böra såvitt möjligt
undvikas. Vid transport av karp eller sutare
i s. k. torrpackning (forell kan icke sändas så),
användes alltid låga lådor. På bottnen av
dessa lägges ett lag fuktig vitmossa och på
denna fisken (i ett lag) och överst åter fuktig
mossa, varefter en i vatten genomdränkt säck
spikas över det hela. Vid kylig väderlek (obs.
icke frost!) kan karp och sutare på detta sätt
uthärda långa järnvägstransporter (ett helt
dygn och t. o. m. mera).
Undervisning. Korta, för lantbrukare
avsedda kurser i dammkultur anordnas årligen
av Södra Sveriges Fiskeriförening, adr. Lamhult,
som även meddelar råd och upplysningar
rörande anläggning och skötsel av fiskdammar.
Litt.: E.Walter: Die Fischerei als Nebenbetrieb
des Landwirtes und Forstmannes. Die
Kleinteichwirtschaft. Die Schleienzucht. Max von
dem Borne: Kurze Anleitung zur Fischzucht
in Teichen. Dessa föregående utgivna av
Verlag J. Neumann, Neudamm 1904. Josof Susta:
Die Ernährung des Karpfens etc. Verlag
Herrcke & Lebeling, Stettin. Ph. Lindstedt:
Om byggandet och skötseln av karp- och
sutaredammar. Osc. Nordqvist: Fiskodling i
dammar; de båda sistnämnda ingå i Skrifter
utg. av S. Sv. Fiskeriföreningen. Harald
Nordqvist: Karp- och sutarodling i dammar. J.
Larsson: Forellodling i dammar. H. N.
Dammkultur. Se Dammhushållning,
Mossodling.
Danmarks hästraser. Danmark har av
ålder varit väl känt för sin hästavel. Under
medeltiden, då riddarnas tunga rustning ställde
stora anspråk på hästens styrka, räknades den
danska (jutska) hästen till de bästa
stridshästarna. Landet har redan tidigt haft 2 hästslag,
ett mindre och torrare på öarna och ett tyngre
slag på Jylland, och även i våra dagar går aveln
på dessa båda linjer.
Frederiksborgshästen eller de
danska öarnas häst är av tatariskt
ursprung och har under tidernas lopp, ej minst
genom hästar från Frederiksborgs kungliga
stuteri på Själland (anlagt 1502), korsats med
olika raser med huvudsakligt mål att
frambringa en ädel ridhäst. Tidigare användes
på Frederiksborg mest spanska beskällare och
år 1684 uppsattes ett spanskt stuteri, som
hade stor inverkan på rasens utveckling. Till
följd av långt driven inavel gick stuteriet
starkt tillbaka från senare delen av
1700-talet och upplöstes år 1876. Öarnas hästras
kallas alltjämt frederiksborgshäst och har,
framför allt Själlands och Bornholms hästar,
till stor del frederiksborgare i stamtavlan.
Under senare tid har engelskt fullblod och
halvblod påverkat aveln, och dennas mål är
i stort sett en halvblodshäst lämpad
framför allt till vagnshäst men även användbar
för jordbruket, särskilt å lättare jord. Den är
vanligen fux eller brun, ofta tecknad och har
högt och vinnande steg.
Den jutska hästen kan i stort
betraktas som bibehållen från forna tider,
närstående till övriga Nordsjökustens tyngre
hästar men förbättrad genom urval och
rationellare uppfödning. Efter olika försök till
rasens förädling med, efter vart annat,
frederiksborgshingstar, engelskt vagnhästslag samt
engelskt full- och halvblod övergick man år
1864 till renavel, varvid dock en röd engelsk
hingst, Oppenheim, av det tunga
kärrhästslaget kom till användning och lämnade en
så framstående avkomma, att han kan
räknas som stamfader för den nutida jutska
rasen. Den jutska hästen var tidigare
mycket olik i storlek efter de olika orternas
natur, småvuxen i hedtrakterna, större i
marskerna, men är numera mera jämn.
Trakten kring Randers anses hava det bästa
hästmaterialet, och Randers marknad har god klang
för hästarnas likformighet. Rasen är storvuxen,
160—170 cm. över manken, med ett
jämförelsevis kort huvud, medellång hals, föga markerad
manke, ofta bra rygg och länd med avrundat
kors, föga sluttande bogar, gott bröstdjup.
Riklig hårväxt önskas på benen. Färgen är
mest brun eller svartbrun, men den fuxiga.
färgen har på senare åren märkbart tilltagit.
Den förr rätt vanliga, felaktiga benställningen,
»tåvid fram, tåtrång bak», är numera genom
urval och bättre uppfödning mindre
förekommande. Premiering och stamboksföring har
länge verkat till förbättring av rasen, som nu
kan sägas stå rätt högt bland kulturvärldens
hästraser. På en matador inom aveln,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
