Lantmannens uppslagsbok / 213 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mindre ledningsförmåga, kortare varaktighet
och större grävningskostnad, emedan rör dikena
fordra blott en smal bottenränna, avpassad efter
rörens bredd, men de övriga dikena måste hava
en bottenbredd av omkring 30 cm. för att
lämna utrymme åt den skrymmande
bottenfyllnaden.

Fig. 5 och 6. Stendiken.

Dikessystem, se fig. 7. De täckdiken, som
ersätta de öppna tegdikena och kallas
sugdiken, böra, där ej särskilda omständigheter
föranleda annan anordning, löpa parallellt med
varandra, varför de även kallats
parallelldiken. Vid stångdikning får ofta varje sådant
för sig utmynna i närmaste öppna dike, men
dessa utmynningar eller dikesögon
komma lätt i olag, varför deras antal inskränks så
mycket som möjligt, genom att sugdikena få
inmynna i ett täckt fångdike, som ensamt
utmynnar i det öppna diket, så att hela
dikessystemet får blott 1 öga, vilket vanligen göres
av en trätrumma eller en genomborrad stock,
vars öppning stänges med ett galler för att
hindra råttor, paddor o. dyl. att intränga och
tilltäppa ledningen. Dikessystemet blir
sålunda förgrenat, varför ock sugdikena bruka
kallas gren- och fångdikena stamdiken.
I Skåne kallas de senare modergropar.
Täckdikessystemen böra ej göras alltför stora,
ty därmed ökas faran för stopp och svårigheten
att upptäcka stället, där sådan inträtt och att
undanröja densamma; dikessystemens storlek
bör därför begränsas, varmed ock vinnes
besparing av stora rördimensioner.

Täckdikens läge. Om marken bildar
ett vågrätt plan, så att det behövliga fallet i
dikena måste åstadkommas genom djupare
grävning av systemets nedre delar, är det rätt
likgiltigt, hur systemet formas, blott vattnet
på möjligast korta väg når utloppet. I
sluttande mark bör däremot markytans lutning
bestämma täckdikenas läge. Fångdiket bör i
regel läggas genom fältets lägsta sträckning för
att utan onödigt djup nedgrävning vinna
önskvärt avfall från sugdikena. Dessa lades
förr i regel längs markens starkaste lutning,
d. v. s. tvärs över höjdkurvorna å
dikningsplanen, och fångdiket i svag lutning, föga
avvikande från kurvornas sträckning. Denna
anordning betecknas som längsdränering
(fig. 8 och vänstra delen av system a i
fig. 7) Numera har man rätt allmänt övergått
till motsatt anordning, tvärdränering
(fig. 9 och system b och c i fig. 7), vid vilken
sugdikena läggas tvärs för det starkaste fallet.
Vardera sättet har sina fördelar och bör under
olika förhållanden föredragas. Längsdränering
möjliggör, då större vattenmängder skola
avledas, användning av smärre rördimensioner i
sugdikena än vid tvärdränering är lämpligt, då ju
vid längsdränering dessa dikens starkare fall
befordrar vattnets framrinning. Däremot verkar
vid tvärdränering varje enskilt sugdike till
större bredd, varför avståndet mellan dem kan
tagas större, och dessutom har denna senare
anordning den fördel, att fångdiket, som har
större vattenmängd att avleda, får starkare
lutning. Tvärdränering bör dock ej användas,
då den skulle giva sugdikena så svagt fall, att
vattenströmmen ej skulle hålla dem rena från
slam.

Likasom tegdikena vid den öppna
avdikningen böra ej heller sugdikena vid täckdikning
göras alltför långa, så att fältets nedre del blir
mindre väl torrlagd. Vid medelmåttigt fall
böra sugdiken med 1 ¹/₂ tums rör icke göras
längre än 150 m. å ler- och 200 m. å sandjord.
Om sugdikena skulle bliva väl långa i
förhållande till vattenmängden, böra de avdelas och
vattnet från fältets övre del upptagas i ett
särskilt fångdike. Detta är särskilt behövligt,
om fallet i nedre delen är svagare; i
fallbrottslinjen, där den svagare lutningen
vidtager, lägges då ett fallbrottsdike
för att avleda de ovanför liggande sugdikenas
vatten (fig. 10), eller användes där
tvärdränering (fig. 11). Anordningen av täckdikena bör
sålunda noga lämpas efter markens
lutningsförhållanden samt vattenmängden. Där
källådror förekomma eller marken eljes är
särdeles våt, bör vattnet uppfångas i särskilda
sugdiken, som genomskära det vattenförande
lagret, samt avledas genom särskilt fångdike
med tillräckligt stor avledningsförmåga.

Brunn, sil. Täckdiken äro ej lämpliga
att upptaga dagvatten, som lätt kan förorsaka
deras igenslamning; de börja därför i regel inuti

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>