Lantmannens uppslagsbok / 215 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 10. Sugdikena i den starkare lutningen inledda i särskilda fångdiken.

Fig. 11 Längsdränering i svag tvärdränering i brant lutning.

fältet. Då undantagsvis vatten från ett öppet
dike skall avledas genom ett täckt, vilket kan
vara önskvärt för att undgå ett öppet
avledningsdike, som skulle olämpligt sönderstycka
åkern, så inledes vattnet i täckdiket genom en
dikesbrunn eller sil (fig. 12), i vilken
slammet kan avsätta sig. Då större vattenmängd
skall avledas, muras en brunn av kullersten eller
tegel intill det öppna diket, så djupt att
brunnens botter ligger minst 0.5 m. under avloppet
till täckdiket. Vid mindre vattenmängd göres
en sil av småsten eller grus, som antingen
fylles i en intill det öppna diket nedsatt tunna,
ur vilken avloppsröret till täckdiket utgår, eller
blott packas kring detta rör. Det vatten, som
sålunda upptages i täckt dike, bör ej inledas i
dikessystemet utan avledas genom en särskild
ledning.

Fig. 12. Sil i botten av ett öppet dike.

Omläggning av gamla diken.
Vid täckdikning kan stundom en avsevärd
besparing i grävningskostnad vinnas genom att
gamla öppna diken förändras till täckta. Detta
bör dock ej användas, annat än då täckdikena
därvid komma på lämpligaste plats, och ej
ske, utan att ledningen nedlägges i en nygrävd
ränna i älven, emedan eljest täckdiket lätt
tilltäppes av slam eller rötter.

Täckdikningens verkan beror av dikenas djup,
fall och inbördes avstånd, och dessa böra rätta
sig efter jordens behov av avdikning samt den
vattenmängd, som finnes att avleda.

Jordens täckdikningsbehov
beror på dess genomsläpplighet och förmåga att
genom kapillär ledning suga vatten upp från
djupare lager till ytan. Ju mer genomsläpplig
jorden är och ju mindre dess vattenuppsugande
förmåga är, desto mindre är behovet av
täckdikning, och desto grundare eller glesare kunna
dikessträngarna läggas. Av naturen lätt
genomsläpplig jord, där grundvattnet icke blir
stående inom den rymd, till vilken
växtrötterna kunna sträcka sig, behöver alls ej
täckdikas, men ej sällan förekomma i jord, som i
övrigt är lätt genomsläpplig, vattenförande
lager eller källdrag, som böra avledas genom
täckdikning. Då jordens genomsläpplighet och
vattenuppsugningsförmåga framför allt beror
av jordblandningsdelarnas storlek och art,
kan en undersökning av dessa genom mekanisk
jordanalys (se Jordanalys) giva god ledning
för bedömande av lämpliga dikesavståndet och
dikesdjupet. Genomsläppligheten bör framför
allt inverka på bestämmandet av avståndet
mellan ledningarna. Ju mer grövre
kornstorlekar överväga i jorden, desto glesare kunna
dikessträngarna vid visst avdikningsdjup
läggas. En högre kalkhalt ökar, järn minskar
genomsläppligheten och det minsta behövliga
dikesavståndet. Den vattenuppsugande
förmågan inverkar framför allt på det lämpliga
dikesdjupet; då detta ej bör göras större, än att
fuktighet från djupare jordlager kan sugas upp
i matjorden, bör dikesdjupet vara grundare, ju
mindre denna ledningsförmåga är.

Täckdikesdjupet göres i allmänhet
så, att grundvattnet sänkes till 1.2 m. djup,
vilket ock i dikningslagen angives som det
djup, till vilket d. kan påfordras. Det är ock,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>