Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är statisk elektricitet man har att göra
med i åskan, och att denna i form av långa
blixtar kan bryta igenom tjocka isolerande
luftlager, vittnar om alldeles oerhörda
spänningar.
Dynamisk e. Det finnes emellertid
möjligheter att framställa e. i mycket större
mängder, än som förekomma i
gnidningselektricitetsmaskiner eller t. o. m. i åskan,
och med en måttlig spänning, som ej driver
undan elektriciteten med större kraft, än att
det »bortrunna» hinner ersättas med de alstrade
mängderna, varigenom man kan åstadkomma
en fortgående strömning av e. Elektricitet
med dessa egenskaper kallas dynamisk
e. och är för människan av ojämförligt mycket
större betydelse än den statiska.
Elektrisk ström. Man får en mycket
god föreställning om elektricitetens natur, om
man betraktar den som en vätska, vilket den
emellertid i verkligheten alldeles icke är, och
jämför den med vatten. Om man i ett smalt
rör häller vatten, stiger detta, utan att mängden
behöver vara stor, till mycket stor höjd och
utövar därigenom på bottnen och väggarna i
dennas närhet ett mycket stort tryck, som till
sist kan spränga röret, om detta är av tunt
glas eller annat bräckligt ämne. Om man till
en kropp, som är skild från andra genom ett
oledande ämne, t. ex. luft, och en glasfot, på
vilken han står, eller ett silkessnöre, i vilket
han hänger, tillför allt större mängder e., hopar
sig denna så att säga till allt större »höjd» och
får en allt större »spänning», tills slutligen det
oledande ämnet (här luften) ej längre förmår
hålla inne elektriciteten utan plötsligt
genombrytes av densamma, vilket då sker medelst
en lysande gnista och med en skarp knall.
Denna »spänning» kallar man i fråga om
elektriciteten potential.
Om två kärl med vatten sättas i
förbindelse med varandra medelst ett rör genom
bottnarna, drives vatten genom detsamma,
oberoende av var det mesta vattnet finnes,
från det kärl, där vattnet står högst och
sålunda utövar största trycket per cm2, till
det, där vattnet står lägre, och strömningen
pågår, så länge någon höjd- och således
tryckskillnad finnes. På samma sätt drives e. från
en kropp med högre potential till en med lägre,
om de äro förbundna med varandra medelst
en kropp, som kan leda elektriciteten, t. ex.
en metalltråd, och strömningen av e. pågår,
så länge potentialskillnad finnes.
Den mängd e., som per sekund strömmar
genom ett tvärsnitt av ledningen, kallas
strömstyrkan. Denna mängd är beroende
icke blott av potentialskillnaden, som är den
elektromotoriska kraften, d. v. s.
den kraft, som sätter elektriciteten i rörelse,
utan även av det motstånd, som
elektriciteten röner vid sin strömning genom
ledaren, alldeles på samma sätt som den mängd
vatten, som per sekund rinner genom det
nyssnämnda röret, är beroende icke blott av
den pådrivande kraften, d. v. s. höjd- eller
tryckskillnaden, utan även av det större eller
mindre motstånd, ledningsröret genom sin
längd, sin trånghet m. m. gör mot
framrinnandet.
Elektriska mått. Den elektriska
strömstyrkan mätes i ampère
(internationell beteckning A), vilket är styrkan av
en ström, som på 1 sek. ur en
silvernitratlösning utfäller 1.118 mg. silver. Strömstyrkan
är t. ex. i vanliga glödlampor 1/4—1/2 A, i
båglampor ofta 8—12 A och i den elektriska
industrien användas strömmar, vilkas styrka kan
uppgå till tusentals A. Det elektriska
ledningsmotståndet mätes i ohm
(beteckning Ω), det motstånd, som en konstant
ström röner, då han genomgår en
kvicksilverpelare med 1 mm2 genomskärningsyta av en
längd vid 0° temperatur av 1.063 m.
Motståndets storlek är t. ex. i vanliga telegrafledningar
8—10 Ω per km., i tråden i glödlampor
omkring ett par hundra Ω. Potentialen och
den elektromotoriska kraften
mätas i volt (beteckning V), som är den
potentialskillnad, som måste finnas mellan ändarna
av en ledning med 1 ohms motstånd, för att
strömstyrkan skall bliva 1 A. Exempel på
potentialskillnader: galvaniska element giva
1—2 V, glödlampor kräva 100—200 V, på
långlinjer för elektrisk arbetsöverföring förekomma
ända upp till 100,000 och i åskan många
miljoner V. Effekten l. arbetsförmågan
mätes i watt (beteckning w), som är effekten
hos en konstant ström med 1 V
elektromotorisk kraft och 1 A strömstyrka. Detta
mått användes huvudsakligen blott
beträffande elektrisk effekt, men kan även
brukas i fråga om effekten vid mekaniskt
arbete. 1 w är en arbetsförmåga av 0.102 kgm.
i sekunden, sålunda en ganska liten storhet,
varför man i det praktiska livet hellre
räknar med tusenfalden l. kilowatt (kw),
likasom man i fråga om mekanisk effekt räknar
med hästkraft = 75 kgm. i sek. En
hästkraft är alltså 735 w eller 0.735 kw och 1 kw
1.36 hkr.
Om strömstyrkan är s ampère,
elektromotoriska kraften (potentialskillnaden) e volt och
motståndet m ohm, beteckningar som ofta
användas i svenska läroböcker, råder mellan
dessa tre för den dynamiska elektriciteten
grundläggande storheter det enkla
sambandet att s = e/m
Denna lag kallas för den ohmska lagen.
Elektriska strömmars
uppkomst. Elektrisk ström är en form av energi,
eftersom man bl. a. kan uträtta arbete med
densamma, och kan sålunda ej skapas av intet,
utan det måste alltid vara någon annan form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
