Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrisk motor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magnetiska kraftlinjernas riktningar
sammanfalla, och att om endera magneten eller
strömmen är rörlig, denne sålunda kommer att röra
sig under inverkan av den andre. I praktiken
framkallas i de elektriska motorerna de
magnetiska fälten aldrig annat än genom elektriska
strömmar, så att det väsentligaste hos dessa
blir en trådlindning, som i en stillastående del,
statorn, när ström skickas genom
densamma, alstrar ett starkt magnetiskt fält
i form av en elektromagnet, samt en
trådlindning, som på sådant sätt genomlöpes av
elektriska strömmar och är så anbragt på en
i lager vilande axel, att den genom
magnetfältens inverkan på varandra åstadkomna
vridningen ständigt går åt samma håll,
varigenom denna del av motorn, rotorn,
kommer i rotation och genom en på axeln påsatt
remskiva och en därifrån gående rem kan driva
arbetsmaskiner.
Detta kan åstadkommas på olika sätt. En
generator för likriktad ström (se Generator)
är en omvändbar maskin, d. v. s. att om
mekaniskt arbete tillföres honom genom att
rotorn tvingas att gå runt i statorns magnetiska
fält, framkallas på bekostnad av arbete i
rotorns lindning induktionsströmmar, som
inom denna naturligtvis äro växelströmmar
men som medelst kollektorn uttagas som
likriktad ström i den yttre ledningen; men om
likriktad ström i stället tillföres den
stillastående maskinen genom borstarna och
kollektorn, sätter sig maskinen i gång och
fortsätter att rotera, så länge strömmen tillföres.
Likströmsgeneratorn är sålunda
en elektrisk motor, som kan drivas med
likriktad ström. Om i en sådan strömmen ändrar
riktning antingen i statorn eller i
rotorn, är det klart, att där det förut varit
tilldragning, blir det nu frånstötning och
tvärtom, så att rotorn ändrar rörelseriktning,
men om strömmen ändrar riktning i dem
båda samtidigt, går rotorn fortfarande
åt samma håll. Nu är ju likströmsgeneratorn
så byggd, att det är samma ström, som helt
eller delvis går igenom både statorns och
rotorns lindningar, och ändrar man den tillförda
strömmens riktning, kommer rotorn sålunda
i alla fall att gå åt samma håll, varav följer,
att en motor, byggd som en likströmsgenerator,
kan drivas även med växelström. Han kommer
ej att gå med fullt den hastighet, som betingas
av växelströmmens periodtal och antalet
poler i motorn, utan går något långsammare,
varför man kallar honom asynkron (icke
liktidig).
En som en likströmsgenerator byggd motor
har den fördelen framför andra, om vilka senare
talas, att han sätter sig i gång själv, när
strömmen påsläppes, men han har så svåra
olägenheter, särskilt orsakade av den invecklade
strömsamlaren, kollektorn, att denna
form av elektrisk motor ej användes i praktiken
för växelström. För sådan kan man nämligen
bygga motorn enklare.
Växelströmsmotor. Om en magnet
befinner sig inuti en trådspole, som genomflytes
av elektrisk ström, strävar denne att vrida
magneten i en viss riktning, beroende på
strömmens riktning. Är strömmen en växelström
med tiotals perioder i sekunden, hinner
magneten ej vrida sig vare sig i den ena eller den
andra riktningen, utan står på sin höjd och
darrar kring sitt jämviktsläge. Men om man
börjar vrida magneten runt med allt större
hastighet, kommer man slutligen därhän, att
hans nordända hinner göra ett halft varv,
medan strömmen växlat riktning, så att polen
nu har samma läge i förhållande till strömmen
som ett halvt varv förut och drives därför åt
samma håll. Likadant blir naturligtvis
förhållandet med sydpolen, så att nu fortfar
magneten att snurra runt med alldeles samma
varvantal som växelströmmens periodtal, och
om magneten sitter på en axel, från vilken
rörelsen kan överföras till en arbetsmaskin,
har man sålunda en växelströmsmotor. I
praktiken är den roterande magneten aldrig
en permanent magnet, utan en elektromagnet,
vilkens magnetiska fält ju kan fås mycket
starkare. En växelströmsgenerator är just en
sådan anordning, och även denne är sålunda
en omvändbar maskin, som går som motor,
om växelström tillföres honom utifrån.
En motor av detta slag kan emellertid enligt
sakens natur icke sättas i gång enbart av
strömmen, utan man måste bia en extra kraftkälla,
medelst vilken man sätter rotorn i gång, och
först när man drivit upp hastigheten att
sammanfalla med periodtalet för den tillförda
växelströmmen, dividerat med antalet polpar
i motorn, går motorn vidare och kan belastas.
Han måste sålunda gå med oföränderlig
hastighet, bestämd av växelströmmens
periodtal och motorns poltal, och en sådan motor
kallas därför synkron (liktidig). Om
arbetsmaskinens motstånd plötsligt ökades så,
att motorn för ett ögonblick saktade av, »fölle
ur fasen», skulle han genast stanna och kunde
ej ta sig i gång igen. Dessa den synkrona
växelströmsmotorns olägenheter göra, att
han är användbar endast för vissa speciella
ändamål, såsom när belastningen föga ändras,
och han förekommer aldrig inom lantbruket.
Olägenheterna med växelströmsmotorerna
ha på ett förträffligt sätt undanröjts därigenom
att man använder flerfasiga, i praktiken alltid
3-fasiga, växelströmmar (se Generator).
Om 3 växelströmmar med samma inbördes
fasförskjutning inledas i statorns tre
lindningar, alstra de var sitt magnetiska fält, vilka
sammansätta sig till ett enda. Ett visst
ögonblick har detta fält sin nordpol riktad mot en
viss punkt. Nästa ögonblick har styrkan hos
den ena strömmen, låt oss säga den som ligger
närmast till höger om nordpolen, tilltagit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
