Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fiskerilagstiftning. — Fisktillgången beror
ock på den större eller mindre omvårdnad,
som ägnas fisket (se Fiskevård), samt kan
även höjas genom fiskodling (se d. o.) och
genom att avpassa fiskmängden efter
näringstillgången medels borttagande av den mogna
fisken och reglering av rovfiskens mängd.
För anordnande och genomförande av en dylik
planmässig fiskevård är beträffande vatten,
där flera hava fiskerätt, sammanslutning av
dessa för gemensamma fiskodlingsåtgärder och
för iakttagande av lämpligt fiskesätt en
oumbärlig förutsättning. G. Schn.
Allmännaåtgärder för fiskets
främjande. Statensfiskeritjänstemän
lämna upplysningar och råd, uppgöra planer för
anläggningar, övervaka gällande
fiskeriförfattningars efterlevnad, samt utföra
undersökningar rörande fiskars levnadsförhållanden,
fiskbeståndet o. s. v. (se Fiskeriförvaltning).
Staten underhåller fiskodlingsanstalter (se d. o.)
och lämnar understöd till S. Sveriges
fiskeriförening (se Fiskeriförening) och dess fiskeriskola
samt till hushållningssällskapen, vilka använda
betydliga medel till fiskets främjande. Av
anslagen till hush.-sällskapen skall viss del
användas till fiskares studieresor, till premiering
av dammhushållningar, insjöfisken och
saltsjöfiskberedning samt till fiskeristatistik.
Staten utlämnar även, genom
hushållningssällskapen, lån från en fond för fiskerinäringens
befrämjande (se Fiskerilånefond).
Fiskets ordnande i insjöar, så
att det genom rationell vård och bedrivande
kan bliva givande, hindras i hög grad genom
det vanliga förhållandet, att fiskerätten är
gemensam för flera. Varje jordägare har rätt
till fisket inom det gemensamma fiskevattnet,
varför flera icke sällan hava del i fisket i flera
sjöar. Detta gäller alla hemmansägare i byn,
även dem som ej hava strand. Men där
sålunda fiskerätten tillhör flera, har det varit
svårt att få något samarbete till stånd för
dess vård och ändamålsenliga bedrivande, och
likgiltigheten är vanligen desto större, som
äganderätten till fisket föga respekteras, i det
att folket är vant att fiska utan hänsyn till
fiskerätten. För att detta skall vara givande,
måste emellertid fiskbeståndet så till arter
som individantal och åldersklasser avpassas
efter tillgången på föda i vattnet, så att
fiskarna få riklig näring och tillväxa kraftigt,
och dessutom fisket bedrives på ändamålsenligt
sätt. Då detta försummas genom bristande
vård av fisket, blir lätt följden, dels att
beståndet ej kommer att övervägande utgöras av de
för förhållandena lämpligaste fiskarterna, dels
att antalet fiskar blir för stort i förhållande till
näringstillgången och fiskarna därför bliva
svältfödda och små, samt dessutom att
vattnets »överbefolkning» framkallar
fisksjukdomar. Även underlåtenhet att fiska kan således
hava till följd fiskets försämrande, och i samma
riktning verka de genom fiskerättens splittring
på flera händer nödvändiggjorda stadgarna
om viss minsta maskstorlek, förbud att begagna
vissa slag av redskap o. s. v., vilka
bestämmelser hindra fångst av småfisk och nedbringande
av dennas antal till motsvarighet mot
näringstillgången. Genom förbud i fiskeristadgan har
notdragning minskats, som är ett utmärkt
medel att hålla bottnen ren och befordra
bortgången av giftiga förruttnelsegaser samt att
genom utfiskning gallra småfiskbeståndet.
De i fiskeristadgan förekommande
bestämmelserna om redskapens beskaffenhet,
fredningstider m. m. verka även försvårande för fiskets
utövande och minska intresset för dess
ändamålsenliga bedrivande. Detta kan lättast
införas i småsjöar med endast en
fiskerättsägare, men i vatten med flera ägare, endast om
de förena sig om gemensamt fiske, varom
bestämmelser finnas i lag om gemensam hetsfiske
av 30/6 1913 (se Fiskerilagstiftning) eller
utarrendering av fisket i hela vattnet (se nedan).
Ett annat hinder för rationellt fiske är
virkesflottningen. Då vattnet hålles
uppdämt, avlägga fiskar sin rom på grunda
ställen, som sedan torrläggas, då sjön tappas,
varvid rom och spätt yngel förstöres. Då
tappningen sker vid islossningen, då gäddan leker,
drabbar förstörelsen huvudsakligen denna fisk,
och då gäddstammen minskas, tilltager antalet
mört och abborre mer, än som motsvarar
näringstillgången, och de bliva då småvuxna och
värdelösa. Utsläppes vattnet på sommaren,
kunna även dessa senare fiskarter starkt
avtaga. Sjöregleringar för kraftbehov kunna
verka nyttigt, då de hindra vårflödets hastiga
sjunkning, men då vintervattenståndet sänkes,
kunna även höst- och vinterlekande fiskars
(sik, siklöja och röding) förökning motverkas.
Utarrendering av fiskevatten
är för en jordägare i regel bästa sättet att draga
inkomst därav, åtminstone om det är så stort,
att dess brukning kan föda sin man. Fisket
kräver nämligen då en omsorg och tid, som
lantmannen svårligen undandrager jordbruket.
Likasom om jord gäller även om fiske som regel,
att arrendet helst bör avtalas för så lång tid,
att arrendatorn har säkerhet att hinna under
densamma draga så stor vinst av nedlagda
kostnader, att han finner det lönande att
vidtaga förbättringar. Arrendetiden bör därför
vara minst 10, helst 20—25 år, och
arrendebeloppen helst sättas lägre för de första åren
och stigande, i den mån avkastningen genom
ändamålsenliga förbättringar kan beräknas
stegrad. Likasom vid jordbruk är då lämpligt,
att arrendatorns rätt att bedriva fisket så,
som han finner lämpligt, icke inskränkes.
Fisketider. Det ekonomiska utbytet
av f. beror i hög grad av att det bedrives på
tider, då det är mest givande och fisken av
bästa beskaffenhet. Det förra är för åtskilliga
fiskslag under lektiden. I avseende på fiskens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
