Lantmannens uppslagsbok / 280 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjäderfägödsel - Fjäderplockning, fjäderätning - Fjällbete - Fjällkvann - Fjällras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mer allsidigt sammansatt än övriga husdjurs
fasta och flytande spillning var för sig, och
urinens näringsinnehåll kan lättare bevaras.
Emedan fjäderfä och bland dem i synnerhet
höns och duvor till övervägande del leva av
koncentrerat floder, ss. säd och köksavfall, blir
också deras gödsel rikare på växtnäring än de
större husdjurens spillning. Enligt E. Wolffs
gödselmedeltabeller innehåller

	vatten	kväve	fosfor- syra	kali
hönsgödsel proc	56	1.63	1.54	0.85
duv- »         »	52	1.76	1.78	1.00
ank- »         »	57	1.00	1.00	0.62
gås- »         »	77	0.55	0.55	0.95

Även den vattnigaste och näringsfattigaste
av dem, gåsgödseln, innehåller således
väsentligt mer fosforsyra och kali än stallgödsel,
och övriga slag av f. hava även betydligt mer
kväve. F. råkar därför lätt i brinning, varmed
följer fara för ammoniakförlust, och bör för
att hindra detta dagligen uppsamlas och
blandas med torv eller annan jord. F. verkar starkt
drivande och användes, då den gives enbar,
bäst för rotfrukter och köksträdgårdsväxter,
som kräva stark gödsling.

Fjäderplockning, fjäderätning,
benägenheten hos hönsen att plocka fjädrar av sig
själva och andra, är en yttring av sjukligt
näringsbehov och förekommer särskilt under den tid,
då fjädrarna hålla på att växa ut och äro
blodrika i sin nedre del. Orsaken är antagligen
felaktig fodersammansättning med brist på
såväl animaliska som mineraliska ämnen.
Märkes felet hos blott ett eller annat djur, böra
dessa genast avskiljas, då ovanan eljest lätt
sprider sig. För övrigt sörjes för tillgång på
animaliskt foder, ss. kokt kött, slakteriavfall,
krossade råa ben m. m. med tillsats av något
salt samt benmjöl eller foderfosfat till
mjukfodret. Tillika skaffar man djuren rörelse och
sysselsättning genom att giva dem säden
utspridd i ett tjockt strölager samt genom att
släppa ut dem.                         E. N–m.

Fjällbete. Se Betesmark.

Fjällkvann. Se Angelica.

Fjällras, fjällboskap, nordsvensk
nötboskap. Den inhemska boskapen var
tidigare i Sverige, likasom i grannländernas
nordliga trakter, till sitt yttre ganska växlande,
i det att olika färgtecknade, horniga och
hornlösa djur förekommo i brokig blandning.
Kroppsformerna, den ofta förekommande hornlösheten
eller lösa horn-»nabbar» samt den övervägande
vita färgen, oftast med på karakteristiskt sätt
fördelade gula, bruna eller svarta fläckar, skilde
dock den boskap, som förhärskade i hela
Norrland ned till de skogiga delarna av Gästrikland,
Dalarne och Värmland, från landets övriga
kreaturssläg. De från mitten av 1800-talet
rådande strävandena att förbättra den
inhemska boskapen genom korsning med
utländska raser medförde dess blandning
huvudsakligen med Ayrshire- och Algauerras, men
med ringa framgång. Vid ett möte av
premieringsordförande från norra Sverige i Östersund,
år 1893 beslöts att verka för renavel av denna
ras, vilken visserligen till följd av svält och
vanvård var förkrympt och föga givande, men
var härdig, frisk och föga mottaglig för
tuberkulos samt visade goda anlag att vid god
utfodring lämna tillfredsställande mängd mjölk
med i regel hög fetthalt. Då av staten
understödd nötboskapspremiering började år 1892,
hade f. upptagits bland de rena raser, som finge
premieras. Då strävande för rasens renavel
först gjorde sig gällande i Jämtland, blev det
den där förhärskande, mer slutna typen, som
från början antogs, som den för rasen
karakteristiska. Hornlöshet 1. kullighet, som antogs
vara den ursprungliga, under det att
hornigheten tillskrevs inblandning av sydligare slag,
uppställdes som fordran för rasrenhet. F. har
därför även kallats vitkullerasen. —

Fjällrastjuren Balder.

F. är småvuxen; dess levande vikt torde för
kor i allmänhet ej synnerligen överstiga 300
kg. men kan i väl utfodrade besättningar gå
upp till 350 kg. och mera. Mankhöjden är
114—117 cm., bålens längd omkring 117 cm.
Kroppsformen är fin, något hjortliknande, i
fjällbygderna mer sluten än i kusttrakterna,
tunn, med ädelt huvud, stora ögon, fina
lemmar. Färgen är helt eller övervägande vit och
de färgade, ljusröda eller svarta fläckarna äro
splittrade över kinderna och bålens sidor,
under det att ryggen och buken äro rent vita,
men öron samt en rand över ögonen och kring
mulen hava fläckarnas färg. Djuren skola vara
kulliga med en spetsigt uppstående nackkam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>