Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flottning - Flugor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av kort varaktighet alltmer kommit ur bruk
och användas numera huvudsakligen för
timrets passage vid dammbyggnader, vid mycket
ringa vattentillgång eller där en upprensning
av vattendraget skulle ställa sig för dyrbar.
Ledare användes dels i form av
styrbommar, som leda och sammanhålla
timret, dels i form av styrdammar, vilka
såväl leda timret som sammantränga vattnet
i flodfåran eller skydda stranden mot
urskärning. Den ursprungligaste och enklaste formen
av ledare är s. k. landtimmer. I skarpa
krökar, eller där i övrigt flottgodset gärna
törnar mot stranden och fastnar, uppdragas
ett antal ej för grova stockar med ena ändan
på land och den andra snett utåt flodfåran.
Detta s. k. landtimmer hindrar därefter nya
stockar från att fastna och medtages, när man
vid flottningens slut rensar leden från det virke,
som där fastnat, vilket brukar kallas
landrensning eller rumpning.
Styrbommar tillverkas helst av torrfura och
kunna vara enkla eller sammansatta, varjämte
bomträna kunna vara fast sammanfogade
medelst bultar eller rörligt förenade medelst s. k.
koppel såsom kil-, spänn-,
regel- och sinkkoppel samt klavjärn.
Styrdammar göras ofta av trä i form
av en timrad kista med stenfyllning
(stenkista), där väggarna sammanhållas av
intimrade tvärbettingar eller ock
såsom en enkel timrad vägg, fasthållen antingen
av stenfyllda trekantiga timrade kar eller
medelst direkt i strandbrinken instuckna
bettingar. Dessutom förekomma ett flertal andra
typer, såsom riskistor,
stubbkistor, jordledare samt sten- och
betongledare.
Sorteringsverk eller skiljebommar
bestå av ett bomsystem, bildande en anordning
för att fördela de olika flottgodsen mellan
ägarne. Virket framdrives därvid vanligen i en
av 2 parallella bommar bildad kanal, vilken
på bägge sidor är försedd med öppningar, som
leda till var sitt timmermagasin, d. v. s. platser
begränsade av bommar. Sorteringen kan även
ske från ett centrum ut i de solfjäderformigt
anordnade timmermagasinen. För att
skiljning skall kunna äga rum, måste varje
flottningsdelägare förse sitt timmer med tydliga,
inslagna stämplar eller inhuggna s. k.
skogsmärken.
Flottning i rinnande vatten bedrives vanligen
såsom lösflottning, där varje flottgods
får framflyta löst för sig. Över sjöar, på havet,
eller där lösflottning är förbjuden, bogseras
eller spelas virket fram över vattnet antingen
i ringbom, d. v. s. omgärdat av en bom
eller läns, eller ock hoplagt i fasta
flottar, bestående av flera lager virke fast
sammanfogade till s. k. mosor eller buntade,
stöd- eller korsdragna flottar.
Ringbommen spelas (varpas) fram, vanligen med
hjälp av en s. k. spelflotte eller
speleka, som är utrustad med en vid en 400—
500 m. lång lina fästad dragg, vilken fälles på
lämpligt avstånd, varefter flotten eller ekan
med vidhängande ringbom genom en enkel
spelanordning varpas framåt.
Det viktigaste handredskapet vid f. är
flottningshaken, d. v. s. en vanlig båtshake
med något bakåtböjd spets, vinkelrätt
utstående klo och ett 3—5 m. långt, smäckert
skaft. Flottningsarbetet bortsättes om möjligt
på ackord, t. ex. vid utvältning av timmer,
transport över sjöar, landrensning o. d. men
eljest på timpenning, emedan arbetstiden oftast
blir mycket oregelbunden, då f. ibland
omöjliggöres av motvind eller ibland på grund av
klen vattentillgång måste fortgå upp till 14
timmar eller längre i sträck.
Virkets sjunkning är vid längre
flottning betydande och beräknas uppgå till
1—2 % för timmer, 2 1/2—5 % för props och
massaved samt upp till 10 % för kolved.
Sjunkningen motverkas genom virkets barkning samt
genom att detsamma före f. upplägges i tunna
eller ströade (se d. o.) vältor på isen
eller än bättre på land. Under f. förekommande
halvsjunket virke, s. k. dykare, bör
uppdragas på land för att torka ut. Sjunket virke
upptages stundom vid lågt vattenstånd samt
i timmermagasin o. d. platser medelst dykare
eller särskild lyftkran med gripanordning.
Angående flottningsstadgans föreskrifter för
virkets barkning, se d. o.
Flottningens inverkan på virket
beror till stor del på urlakning av vissa ämnen
under vattentransporten. Därigenom minskas
virkets krympning, svallning, kastning och
söndersprickning samt dess mottaglighet för
blåyte- och rötsvampars angrepp, medan å andra sidan
urlakningen av vedens kådartade
beståndsdelar nedsätter virkets varaktighet. Får virket
ligga för länge i vatten, händer det lätt, att
splinten (jfr virke) blånar; en lagom lång f.
anses däremot giva virket en jämnare färg.
Vid f. skadas stockändarna på grund av stötar
mot flottledens botten och stränder. För att
motverka denna skada tillägger man i regel
utöver stockens inmätta längd en s. k.
stötfot av 3—6 tum. M. J. Dft.
Flugor. Om flugornas systematik och
utveckling, se tvåvingar. Förutom de på
kulturväxterna levande flugorna finnes det en mängd,
som för människan har hygieniskt eller
ekonomiskt intresse. Särskilt viktiga äro de, som
besöka människans bostäder, uthus, stallar
o. s. v. Förutom det obehag deras blotta
närvaro medför, kunna de på sin kropp, särskilt
fotsulorna, transportera mikroorganismer, som
framkalla sjukdomar. Viktigast av alla är helt
visst husflugan (Musca domestica L.).
Denna har sin förnämsta utvecklingshärd i
gödsel, men larverna trivas dessutom i
varjehanda förmultnande växtämnen. Den vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
