Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flugsvamp - Fluktuation - Flundra - Fluster - Flyglamhet - Flygsand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitter som en nedhängande ring kring fotens
övre del. Skivorna förbliva vita (jfr
Champignon). Den vanliga f., A. muscarius L., som är
mycket allmän i lövskog, bildar först en av det
vita ytterhyllet fullständigt omgiven rund
kropp men är, sedan den uppskjutit, ytterst
lätt igenkänlig på sin högröda (gulröda,
stundom bruna) hatt, på vilken de av yttre hyllet
uppkomna vita fläckarna till en tid kvarsitta,
samt fotens lökformigt uppsvällda bas. Andra
mindre bemärkta, vita arter kunna förväxlas
med champinjoner, från vilka de lätt skiljas
genom ovan anförda kännetecken. Flertalet
flugsvampar äro mycket giftiga genom
innehållet, framför allt av den skarpt giftiga
alkaloiden muskarin samt ett s. k. svamptoxin.
Den vanliga flugsvampen ätes av ryssar, sedan
de giftiga ämnena utlakats medels kokning
i vatten.
Fluktuation. Se Variation.
Flundra. 1. Flundrefiskar (Pleuronectidæ)
utmärka sig genom sin flattryckta,
osymmetriska kropp med båda ögonen på samma sida,
vilken är enfärgat brun eller fläckig, under det
att den blinda, nedåtvända sidan är vit. De äro
alla bottenfiskar, som oftast ligga stilla på botten
eller gräva ned sig i sanden men dessemellan
kunna företaga ganska långa vandringar. Några
arter äro rovfiskar, medan de flesta leva av
smärre havsdjur, ss. havsmaskar, små snäckor,
musslor, kräftdjur m. m. Äggen flyta fritt
i vattnet, och ynglet är till en början
symmetriskt med ett öga på vardera sidan.
Flundrorna intaga näst de sill- och torskartade
fiskarna samt makrillen i ekonomiskt avseende
den främsta platsen bland havsfiskarna. De
fiskas hos oss mest i vad och trål men även
på nät och långrev (se Fiskeredskap).
De viktigaste av de utanför Sveriges kust
förekommande 16 arterna äro:
Helgeflundra, Hippoglossus maximus L., som når en
längd av över 2 m. med en vikt av 140 kg., och
fångas endast tillfälligtvis utanför norra delen
av västkusten i trål och någon gång på
långrev.
Rödspättan, Pleuronectus platessa L.,
vår ekonomiskt viktigaste flundreart, har slät
hud med strödda röda eller rödgula fläckar
och förekommer likasom
Sandskäddan, Pleuronectes limanda
L., skild från den förra genom jämn grå- eller
gulbrun färg, från Atlanten in i östersjön till
omkring Gottland.
Vanliga flundran eller
skrubbskäddan, Pleuronectes flesus L., mörkt
gråbrun till grågul, ofta med rostgula fläckar,
har taggiga knölar längs basen av rygg- och
analfenorna. Finns från västkusten ända upp
i Bottenhavet norr om Kvarken och i
flodmynningar.
Dessa senare tre flundrearter bliva vanligen
blott 20—35 cm. långa. Liksom helgeflundran
hava de i regel ögonen på högra sidan. På den
vänstra ligga de däremot hos var-släktet f
Bothus.
Slätvaren, B. rhombus L., 60—68 cm.
lång, förekommer vid västkusten och i
Östersjön till Blekinges kust. Har på ögonsidan
släta fjäll.
Piggvar, B. maximus L., 60—90 cm.
lång, finnes företrädesvis vid västkusten men
även i Östersjön, där den någon gång fångas
ända uppe i Kvarken. Har i stället för fjäll
taggiga benknölar. G. Schn.
2. Se Igelsjuka.
Fluster. Se Bikupa.
Flyglamhet. Se Biens sjukdomar.
Flygsand, fin sand och mo, av så ringa
kornstorlek, 0.05—0.5 mm.,, att den uppdrives
av vinden och såsom dammoln föres ut över
kringliggande trakt. Jfr Sand. Bildas
huvudsakligen vid havskuster, där vågsvallet
utsköljer de fina sandkornen och driver upp dem till
stranden, där de kunna föras vidare av vinden
och bilda flygsandsfält, kullar och åsar (dyner,
klitter). Flygsandsfält förekomma i Sverige
huvudsakligen vid Hallands, Skånes och Ölands
kuster, på Gottlands Fårö och Sandö samt eljes
mer enstaka vid Östersjökusten och sällsynt
inuti landet. Växtligheten, som vid havskusten
övervägande består av strandråg, marhalm,
honungsklöver, sandstarr samt lågvuxna
sand- och saltväxter i strandbältet, vartill på något
högre liggande mark komma ljung, tofsäxing
m. fl. magra gräs, är så gott som värdelös till
foder. Sedan sanden blivit bunden, inkomma
vanligen bättre foderväxter, ss. kosmäre, en
rikt skottalstrande form av rödven, timjam
m. fl., som kunna göra dessa marker till
visserligen magra men ganska uthålliga beten.
Flygsandsfälten innebära för kringliggande
marker en ständig fara att övertäckas genom
av stormen uppdriven sand. Sandens bindning
genom en lämplig växtlighet har därför av
gammalt ansetts som en allmän angelägenhet,
och föreskrifter hava utfärdats i detta syfte.
Då den enskildes åtgärder äro svåra att
framtvinga och visat sig föga verksamma, har
flygsandsfältens bindning och plantering varit
föremål för hushållningssällskapens verksamhet
med understöd av statsmedel, men i senare
tid huvudsakligen övertagits av staten, till
vilken åtskilliga jordägare överlåtit sina
flygsandsfält för att bliva fria från sina skyldigheter
i avseende på deras vård. Statens
flygsandsplanteringar, som förvaltas av Domänstyrelsen,
och allt jämnt minskas genom övergång till
skog, omfattade år 1920 1,158 hektar. För
sandflyktens dämpande hade tidigare använts
betäckning med lång ljung eller grästorv samt
beredande av vindskydd genom upprättande
av rishag, varefter sandmarken dels
planterades med strandråg och marhalm, dels
besåddes eller planterades med tall. Numera
användes huvudsakligen tallplantering. Å de för
havsvindarne mest utsatta platserna planteras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
