Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foderberedning - Foderberäkning - Foderblandning - Foderbord - Foderenhet - Foderfosfat - Foderhandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likasom saftfoder göra fodergivan begärligare.
Även hel säd har stundom visat sig tillgodogöras
bättre efter stöpning.
Kokning i vatten, ss. förr var vanligt,
särskilt i Norrland, eller i ånga, gör hårt och
torrt foder mer lättuggat och smakligare
samt dödar ogräsfrö, mögel och skadesvampar
och kan utlösa eller förstöra enzym, som
kunna föranleda uppkomsten av skadliga
ämnen (ex. senapsolja, solanin). Kokt foder
kan dock verka slappande, särskilt då även den
kokta lagen gives åt djuren (se Fodring:
Foderransonens vattenhalt). Kokningen gör i
allmänhet ej fodret mer lättsmält utan kan tvärt
om minska äggviteämnenas smältbarhet.
Potatis blir dock lättsmältare genom att
stärkelsekornen svälla och sönderspränga de omgivande
cellväggarne. Kålrötter och betor minska
vid kokningen betydligt i vikt (omkr. 15 %),
varför svin kunna förtära större mängder av
kokta än av råa rötter, men vid kokning av
betor urlakas en del av deras socker. Kokning
med kemiska ämnen kan starkt öka växttråds
smältbarhet. Se Cellulosafoder.
Jäsning och syrning göra foder
smakligare men medföra alltid förlust av näring
genom sönderdelning av lättsnälta kolhydrat,
delvis även genom äggviteämnens överförande
till amider. Användning av surt foder i större
mängd ökar behovet av kalk. Dylik f. bör
därför förekomma blott för att kunna bevara
lätt fördärvade fodermedel eller höja smaklöst
foders begärlighet. Se Jäsfoder, Pressfoder,
Surfoder.
Foderberäkning, Beräkning av
fodertillgången bör alltid göras på hösten för att läggas
till grund för uppgörandet av djurens foderstat
för vintern och ett överslag av de
fodermängder, som böra anskaffas. Den förefintliga
mängden av varje slag av grovfoder uppmätes
eller beräknas, varefter beräknas, huru de
olika slagen av detta foder lämpligen böra
delas på de olika djurklasserna. Sedan sålunda
mängden grovfoder per dagsfoder för varje
djurslag bestämts i förhållande till levande
vikten, beräknas på grund av den antagliga
produktionen och brukliga fodernormer
mängden av därutöver behövligt kraftfoder och
äggvitemängd och tillses, hur mycket därav
behöver anskaffas utöver förefintligt förråd
av fodersäd.
Foderblandning. Se Fodring.
Foderbord. Se Ladugård.
Foderenhet. Se Fodervärde.
Foderfosfat. Härmed betecknas
kalciumfosfat, vilket i smärre mängder användes som
tillskott vid utfodringen för att fylla bristen
på fosforsyra och ibland även på kalk i vissa
fodermedel, ss. pulpa, betmassa och hö från
surt reagerande jord. Särskilt äro unga djur
ofta i behov av kalkfosfat för benbildningen
(se Ben). Bäst för detta ändamål är
präcipitat, vilket bör vara difosfat och sålunda
innehålla fosforsyra i citratlöslig form, ehuru
det i regel även innehåller något av det mer
svårlösliga trifosfatet inblandat (se Fosfat).
Det bör ej innehålla någon nämnvärd mängd
av skadliga ämnen, ss. arsenik eller
svavelsyrlighet.
Ofta är det f. som utbjudes, blott ett renare
benmjöl, s.k. foderbenmjöl. Om dess
framställning, se Benmjöl. Det är liksom
vanligt benmjöl ett trifosfat, vilket icke löses i
citratlösning och även i den sura magsaften
är mindre lösligt än difosfat. Vid försök
upptog magsaften blott 13 % av fosforsyran i
foderbenmjöl men 55 % ur dikalciumfosfat
och 37 % ur fällt trikalciumfosfat. Emellertid
har även benmjöl, givet i mindre mängder,
25—50 gr. åt ett fullvuxet nötkreatur och 5—15
gr. åt svin, medfört god verkan, vilket tyder på
att djurens magsaft kunnat upplösa de små
mängder, som behövts.
I handeln förekommande
kraftfoderfosfat utgöres vanligen av en blandning
av f. med koksalt och kryddor. Det mest
bekanta av dessa, kallat Grex, finns i 2 märken:
A. med omkring 85 % f. och 15 % koksalt,
samt B., som därjämte innehåller något av
kryddorna bockhorn och anis. Det kan likasom
andra f. vara av värde för djur, som ej få
tillräckligt av kalcium-(kalk-) fosfat i fodret,
men kryddorna hava obetydligt värde, och
benämningen är vilseledande, då det icke
utgör något kraftfoder. Priset på blandningen är
betydligt högre än blandningsdelarnes värde.
Jfr Kraft- och hälsofoder. M. W.
Foderhandel bör liksom alla jordbrukarens
övriga försäljningar och inköp ordnas så, att
sträng redbarhet och klarhet rörande varans
beskaffenhet och värde äro för handen, samt så
att omgångarna och omkostnaderna för
mellanhänder ej bliva större än nödigt. Dessa
önskemål hava i väsentlig grad förverkligats genom
jordbrukarnas sammanslutningar (se
Föreningsväsen), mindre dock vid försäljning än vid
inköp. Vid försäljning av
lantmannaprodukter är dessas beskaffenhet så uppenbar,
att någon särskild kontroll däröver utöver den
besiktning, som sker vid köpets uppgörande
eller varans leverans, knappt behöves; och
endast sällan förekomma svårlösta
meningsskiljaktigheter rörande t. ex. stråfoders eller
säds leveransduglighet eller överensstämmelse
med köpeavtalet. Försäljningsorganisation för
dessa varor saknas däremot eller är
ofullkomlig. För handeln med stråfoder, som så gott
som uteslutande är inrikes, saknas organisation
fullständigt. Vid den lokala handeln utbjudes
och säljes varan direkt av producenten till
förbrukare till pris, som i städerna starkt växla
efter tillförsel och efterfrågan för dagen. För
handeln olika orter emellan uppköpas hö och
halm hos jordbrukarna i opressat eller pressat
skick av affärsmän, i vilket senare fall
mellanhanden ej sällan föranstaltar om pressningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
