Lantmannens uppslagsbok / 294 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fodervärde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

	kg x stärkelsevärde
smb. äggvita	39.6 × 0.94 = 37.2
»         fett	7.2 × 2.41 = 17.4
»         kvävefria extr. ämn.	21.9 × 1.00 = 21.9

utgör summan av beståndsdelarnas stärkelsevärde
76.5. Då kakornas värdetal är 98 %,
blir deras stärkelsevärde per 100 kg. 76.5 98/100 = 74.9.

Vid motsvarande beräkning för grovfoder,
vars tillgodogörande främst beror av dess
starkt växlande halt av växttråd, gjorde
Kellner den nämnda reduktionen av den först
erhållna värdesumman genom att avdraga ett
tal, motsvarande den nedsättning i
smältbarhet, som ifrågavarande växttrådhalt visat sig
medföra, nämligen för varje proc. växttråd
i hö och halm 0.58, i agnar 0.29 samt i grönfoder
det förra talet, om växttrådhalten uppgår till
16 % eller mer, men med det senare talet, om
växttrådhalten ej överstiger 4 %, samt
proportionella tal mellan dessa gränser. Dessa
stärkelsevärden uttrycka fodermedlens
helhetsverkan vid gödning av nötkreatur, och genom
deras delning med 4 erhåller man den mängd
fett, vartill 100 kg. av fodermedlet kan giva
upphov i en rationellt sammansatt utfodring.
För andra produktionssyften kunna de
användas blott under förutsättning, att fodrets
äggvitehalt fyller djurets behov av detta ämne.

b. Foderenhetsvärde är en
värderingsnorm, som i de skandinaviska länderna
utarbetats på grund av utfodringsförsök med
hela grupper av djur och genom praktisk
erfarenhet vid den inom kontrollföreningarna
utövade kontrollen över kors utfodring och
avkastning. På 1880-talet började N. J. Fjord
utfodringsförsök, anlagda på att utröna, i vilka
mängdförhållanden olika fodermedel kunde
ersätta varandra i husdjurens utfodring (se
Utfodringsförsök), och uppställde på grund
därav ersättningstal, efter vilka utbyte av vissa
fodermedel kunde ske utan ändring i djurens
avkastning eller levande vikt. På grund av
dylika av det danska försökslaboratoriet
fortsatta försök dels med mjölkkor, dels med
gödsvin hava ersättningstal för flere fodermedel
fastställts. Redan före de Fjordska försökens
början hade man i Danmark vid ekonomiska
beräkningar och jämförelser försökt omräkna
fodret i motsvarande mängder kraftfoder. I
sin år 1886 utgivna »Fodringslære» intog A.
Svendsen en uppskattning av de mängder av
de vanligaste fodermedlen, som enligt praktisk
erfarenhet och då utförda fodringsförsök
ansågos kunna ersätta 1 skålpund (Pund) kraftfoder, vilket
han betecknade som foderenhet. I denna
storhet åsyftade han att vinna ett enkelt medel
för beräkning av åtgången av foder åt olika
djurslag och för skilda produktionsriktningär
samt för jämförelser mellan förbrukat foder
och erhållna produkter. Sin egentliga spridning
fick foderenhetsberäkningen genom
kontrollföreningarna (se d. o.), vilka beräknade varje
kos och besättnings avkastning av en viss
fodermängd, 100 foderenheter. Härvid utgick
man från 1 skålpund blandat kraftfoder som enhet,
och med användning av de vid
utfodringsförsöken funna ersättningstalen använde man
i övrigt följande reduktionstal till 1 f.enh.:

1 Pund kraftfoder av vilket slag som helst,
2.5 skålpund hö, 4 skålpund halm, 10 skålpund grönfoder, foderbetor,
morötter och kålrötter, 12.5 skålpund rovor och 1/6
betesdag.

Vid den följande utvecklingen av
foderenhetsberäkningen fortsatte man på Jylland,
Själland och småöarna att räkna 1 skålpund blandat
kraftfoder till en foderenhet, under det att
man på Fyen i början av 1908 satte 1 skålpund
blandsäd som enhet och införde en graderad skala för
de olika slagen av kraftfoder. Överallt började
man samtidigt att utgå från foderrotfrukternas
torrsubstans vid dessas omräkning i
foderenheter. I Sverige utgick man till en början från
samma reduktionstal som i Danmark men
räknade i kg. i st. f. i Pund, så att den svenska
foderenheten blev dubbelt så stor som den
dåvarande danska. De ursprungliga
reduktionstalen ha dock senare år för år justerats dels
med ledning av erfarenheten från
kontrollföreningarna, dels på grund av de i Danmark
och Sverige utförda utfodringsförsöken. Den
viktigaste av dessa justeringar skedde år 1905,
då man först i Malmöhus län och sedan i de
övriga länen med ledning av det danska
försökslaboratoriets föregående år utförda försök
införde en graderad skala för de olika
kraftfodermedlens uppskattning samt beslöt, att
kornas foderförbrukning å bete skulle beräknas
i överensstämmelse med deras foderförbrukning
vid lika avkastning under vinterfodringen.
Den fortsatta justeringen av foderenheten har
senare väsentligen grundat sig på de av Nils
Hansson ss. föreståndare för Centralanstaltens
husdjursavdelning i stor omfattning utförda
utfodringsförsök (se d. o.), vid vilka i olika
delar av landet vid upprepade försök med
mjölkkor, arbetshästar, gödboskap, kalvar,
gödsvin och betesdjur provats fodervärdet av
ett 60-tal olika fodermedel, representerande
såväl skilda kraftfodergrupper som de olika
saftfoderslagen, stråfoder och grönfoder. De
ha sålunda haft en sådan omfattning, att de
lämnat icke blott en närmare kännedom om de
olika fodermedlens bruksvärde i förhållande
till varandra och vid olika produktionsriktningar
utan jämväl om de olika djurslagens
näringsbehov.

Mjölkpropuktionsvärde.
Sålunda framlade Nils Hansson år 1913 i
Centralanstaltens meddelande N:r 85 en ny metod
för beräkning av fodermedlens produktionsvärde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>