Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosfor - Fosforbrons - Fosforit - Fosforlevertran - Fosforsyra - Foster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som är mycket lättantändligt och i beröring
med luften är självlysande (fosforescerande).
Det måste förvaras under vatten för att ej
självantändas. Gul f. är det tändande ämnet i
fosfortändstickor och är mycket giftig. Den
är löslig i feta oljor.
b) Röd f. är brunröd, ogenomskinlig, ej
självantändlig eller fosforescerande och icke
giftig. Den ingår i anstrykningen å
säkerhetständstockornas plån.
I växterna ingår f. som beståndsdel av
cellkärnans äggviteämnen (nukleoproteider, se
Äggviteartade ämnen) samt i de i varje
växtcell i små mängder förekommande fosfatiderna
och lecitinerna (se d. o.). I största mängd
finnes f. i växternas förökningsceller (i frön, sporer,
jästceller), i vilka den, beräknad som
fosforsyra, plägar utgöra 25—50 % av
askbeståndsdelarna mot högst 15 % i rot, stam och blad.
F. är sålunda en oumbärlig beståndsdel av
växterna, som upptaga densamma i form av
fosforsyra, vilken därför räknas till de
viktigaste växtnärings- och gödslingsämnena. Vid
växternas förmultning eller förbränning övergå
de organiska föreningarnas f. till fosforsyra.
Jfr Fosfat.
I djurkroppen ingår f. även som
nukleoproteider, lecitin och fosfatider, vilka
senare finnas i varje levande cell, men i största
mängd i hjärnan, ryggmärgen och äggulan,
samt dessutom som kalciumtrifosfat, som utgör
större delen av normalt utvecklade bens
askbeståndsdelar. Ur födan upptagas
f.-föreningarna mycket ofullständigt. Den ur
nukleoproteider avskilda fosforhaltiga delen,
nukleinet övergår till stor del i träcken, och även
kalciumfosfatet löses blott till mindre del vid
matsmältningen. F. har emellertid stor
betydelse för djurens livsprocesser, och brist på
detta ämne i födan har till följd, att för
organismens livsverksamhet behövlig f. hämtas
från benvävnaden, som därigenom blir
svampig och bräcklig. (Se Benskörhet.) Detta
inträffar isynnerhet hos unga djur, som behöva
mycket f. för benens utbildning, och hos
mjölkgivande djur, vilkas mjölk innehåller f.-haltiga
organiska föreningar, samt vid, särskilt för
svin bruklig, utfodring med större mängder
fodermedel, som äro fattiga på
askbeståndsdelar, ss. rotfrukter, potatis och majs. F.-brist
i födan medför även nedsättning i djurens
allmänna hälsotillstånd och i produktionen. Dessa
sjukliga företeelser förekommas genom
utfodring av f.-rika fodermedel, ss. gott hö
(fosforsyrehalt minst 0.3 %), mjölk och oljekakor,
samt motverkas genom att giva djuren
kalkfosfat, helst lättlösligt difosfat, men i brist
därav foderbenmjöl. (Se Foderfosfat.)
H. J. Dft.
Fosfors inverkan på
djurkroppen. I likhet med många andra gifter,
såsom arsenik, har f. i mycket små mängder
under längre tids användning ett gynnsamt
inflytande på i synnerhet vissa
ämnesomsättningar. Så ökas exempelvis bildningen av röda
blodkroppar högst avsevärt. Likaså påverkas
benväxten, i det benvävnaden i skelettet blir
fastare, tätare och hårdare än normalt på
bekostnad av såväl benens märgkanaler som
dess svampiga (spongiösa) vävnad. Denna
gynnsamma verkan använder man sig av,
utom för att påskynda läkningen av benbrott,
vid behandlandet av en del sjukdomar i
benrystemet ss. rachitis (benmjukhet el. engelska
sjukan) och osteomalachi (benskörhet).
Rachitis är ett mycket vanligt lidande hos unga
djur, företrädesvis smågrisar och valpar av
storvuxna hundraser. Osteomalacien är tyvärr
även den mycket vanlig hos äldre djur,
framför allt kor, som gått dräktiga under
vinterutfodringen.
För att motverka bensjukdomar ges bl. a.
fosfor i små mängder under en längre tid, löst
i olja, vanligen fisklevertran. Denna
»fosfortran» fås endast på veterinärs recept.
I större mängder verkar f. som ett
fruktansvärt gift. Förgiftningens hastighet och
intensitet är beroende på mängden av det
intagna giftet. Kort tid efter intagandet inställa
sig kräkningar, kolik och diarré som följd av
lokal retning å slemhinnan i
matsmältningskanalen. Efter någon dag tillkomma
djupgående förändringar i samtliga kroppens organ
med s. k. fettdegeneration i lever, njurar, hjärta
och kroppsmuskulatur. Dessa förändringar
visa sig utåt i buksmärtor, diarré, gulsot, låg
kroppstemperatur och slöhet. Förloppet, som
oftast har dödlig utgång, brukar gå på några
dagar. Behandlingen består i tarmsköljningar
samt ingivning av gammal terpentin och
kopparsulfat.
F. har av ålder använts som ett verksamt
råttgift i form av fosformos. P. E.
Fosforbrons. Se Metall.
Fosforit. Se Fosfat.
Fosforlevertran, gul fosfor löst i brun
levertran i förhållandet 1 : 10,000, är ett
verksamt medel mot benmjukhet (se Benskörhet).
Gives efter djurläkares ordination i mängd av
1—2 matskedar dagligen åt grisar. Om orsaken
till dess verkan råder tvekan. Oljan kan såsom
ett lättsmält fodermedel bidraga att höja
djurets livskraft, och möjligen kan även dess höga
halt av vitaminer (se d. o.) medverka i samma
riktning, men uppenbarligen beror läkemedlets
verkan även på innehållet av fosfor, vilken
befordrar avlagringen av kalksalter i benen.
Se Fosfor.
Fosforsyra. Se Fosfat.
Foster. När ett befruktat ägg kommit ned
i livmodern, fästes det där i ett slemhinneveck
och börjar genast en intensiv och hastig
utveckling. Under dennas allra första del kallas
ägget embryo, men när dettas blivande
former börjat bliva tydliga, och intill födseln
benämnes det foster. F.-utvecklingen tager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
