Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frost
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»järnnätter», såsom ofta antagits, inträffa
precis på vissa dygn eller årligen förekomma.
F.-faran är mycket olika i olika landsdelar
(se Klimat).
F. föranledes av värmes utstrålning
från jordytan mot rymden, och dess inträdande
beror därför dels av jordytans egen
begynnelsevärmegrad, då avkylningen inträder, dels av
luftkretsens fuktighetshalt. Vattenånga är
nämligen mycket ogenomtränglig för
värmestrålning och bildar ett skyddande hölje över
jordytan, och detta skydd är kraftigare, ju mer
vattenånga finnes i luftkretsen. Därtill
kommer, att då luftvärmet nedgått så, att
vattenångan i luften börjar förtätas till vattendroppar
(dagg), så frigöres värme, som vanligen är
tillräcklig att, om än ej säkert hindra, så
åtminstone i hög grad inskränka ytterligare
sjunkning av värmegraden. Så länge blåst
pågår, hindras i viss mån f., emedan vinden
blandar de kallare luftlagren med de varmare,
men vid klart väder efter blåst är frostfaran
oftast stor.
F. är således huvudsakligen beroende av
tillstånd i luftkretsen, vilka sträcka sig över
vida områden, men även lokala förhållanden
inverka på avkylningens hastighet och styrka,
varför också vissa platser särskilt äro kända
som frosthärdar eller frostnästen,
som ej blott själva äro utsatta för f. utan även
sprida denna till omgivningarna.
Sådana lokala förhållanden
äro:
a) Markens belägenhet. Då luften
avkyles, blir den tyngre och samlar sig i
markens lägsta sträckningar. Lågt liggande
marker äro därför särskilt utsatta för f., i det att
den kalla luften, som härrör från ovanför
belägna sankmarker, sjunker ned för
sluttningen och samlar sig i dem. Om, såsom ofta
förekommer i de norrländska älvarnas
omgivningar, mossar finnas å den högre marken men
ej nere i dalbotten, där de odlade fälten ligga,
så blir dock denna frostlänt genom den från
de högre liggande mossarna nedrinnande kalla
luften. I slutna sänkor blir den kalla luften
kvarstående, men om avlopp finnes, avrinner
den till jämnhöjd med dettas botten, och man
kan sålunda genom avdikning bereda avlopp
likaväl för den avkylda luften som för
vattnet.
b. Markytans värmestrålning.
Ett lågt växttäcke utstrålar mer värme än den
nakna eller med hög växtlighet täckta marken.
Detta är en anledning, varför uppodling av
mossar och mader bidrager att minska
frostländigheten; framför allt verkar trädväxtlighet
i denna riktning.
c. Markens fuktighetsgrad. Till
följd av vattnets stora värmerymlighet
uppvärmes den våta jorden mindre än den torra
i förhållande till den upptagna värmemängden
och är därför under i övrigt lika förhållanden
mindre varm. Därtill kommer, att
avdunstningen från den våta jorden och därigenom
åstadkommen värmeförlust är större än på
torrare jord, vilket ytterligare bidrager till att
göra den våtare jorden mindre varm än den
torrare. Avdikning är därför ägnad att minska
frostländigheten, men då en jämn vattenyta
avdunstar mindre vatten och utstrålar mindre
värme än en sank, gräsbevuxen mark, kan en
sänkning av vattenståndet så, att av
vattentäckt mark blir sank gräsmark, öka och
höjning av vattenståndet så, att marken blir
översvämmad, tvärt om minska frostfaran.
d. Markens läge i förhållande
till vinden. Avdunstningen ökas genom
blåst, varför läge i lä för vinden kan minska
frostfaran. Ett öppet läge medför dock den
redan omnämnda fördelen, att rörelsen i luften
blandar luftlagren och därför minskar faran för
hastig temperatursjunkning.
e. Jordens
värmeledningsförmåga. Det värme, som går förlorat genom
utstrålning och avdunstning, ersättes delvis i
ytjorden genom tillförsel från underliggande
lager. En god värmeledningsförmåga hos
jorden motverkar därför f., vilken vid samma
relativa fuktighetsgrad hos jorden mindre
uppträder, ju mer värmeledande jorden är, således
mindre på sand än på lera men mest på torv-
och mulljord. Jordens värmeledande förmåga
ökas genom lös jords sammanpressning, och
vältning är därför ett medel att motverka f. på
mossjord. I samma riktning verkar även en
högre fuktighetshalt hos dylik jord, emedan
vattnet är mer värmeledande än den luft, som
fyller jordens porer.
Förutsägelse av frostfara. Då
luftfuktighetens förtätning till dagg är förenad
med frigörande av värme, varigenom den
fortgående avkylningen motverkas eller helt
hämmas, är daggpunktens (den värmegrad vid
vilken daggutfällningen börjar) höjd över
fryspunkten ett uttryck för frostfaran, och som en
allmän regel har angivits, att faran för f. ej
finnes, då daggpunkten ligger över
fryspunkten.
Denna regel kan ej tjäna som grund för att
på dagen förutsäga, om f. kommer att inträffa
under följande natt. Detta kan däremot
med ganska stor säkerhet ske på grund av
den temperatur, som en termometer med fuktad
kula (fuktighetsmätare) visar. Man har funnit,
att nattens minimitemperatur i allmänhet med
ganska stor säkerhet kan erhållas genom att
draga ett för varje plats och för klart eller mulet
väder bestämt antal grader från den våta
termometerns stånd vid viss tid under föregående
dag. Temperaturskillnaden mellan våta
termometerns stånd och följande natts
minimitemperatur har sålunda i Uppsala befunnits
vara i medeltal:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
