Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frostskada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varför potatis och rotfrukter, som stillaliggande
tåla flere graders köld, lätt frysa, när de forslas.
Likaså inträder frysning lättare, då
rotfrukternas eller knölarnas skal är skadat. Att
frysningen sker vid lägre värmegrad, ju mer
koncentrerad växtsaften är, förklarar det
förhållandet, att växter vanligen äro mer ömtåliga
för köld, ju saftigare och vattnigare de äro;
trädens årsskott avfrysa lättare, ju längre
de fortsatt att växa, men bliva härdigare om
de hunnit mogna, d. v. s. bliva mer förvedade
och mindre saftfyllda ss. fallet är efter varma
somrar och torra höstar. Enligt vad först
B. Lidforss visat (»Die wintergrüne Flora»)
skyddas övervintrande växtdelar mot
förfrysning därigenom, att deras växtsaft under
vintern är mer koncentrerad (det osmotiska
trycket och vävnadernas spänning högre), i det
att kolhydraten under vintern till större del
än under sommaren finnas såsom i cellsaften
löst socker. Man har därför också funnit ett
förhållande (positiv korrelation) mellan
sädessorters vinterhärdighet och sockerhalten i det
övervintrande bladen. Sådana omständigheter,
som befordra assimilationen samt bildningen
och upplagringen av kolhydrat, hava ock visat
sig befordra vinterhärdigheten. Så är
förhållandet med en rik tillgång i jorden på kali och
fosforsyra, under det att relativt överskott av
salpeter, som befordrar frodvuxenhet och hög
vattenhalt och nedsätter mängden reservnäring
av kolhydrat verkar i motsatt riktning. På
samma sätt verkar solbelysning stor
kolhydratbildning, under det att solfattigdom och vissa
sjukdomar på bladen minska assimilation och
bildningen av reservnäring samt därmed även
frosthärdigheten.
Förfrysningen, då växten eller
växtdelen dödas till följd av frysning, äger rum vid
olika värmegrad hos olika växtsorter och hos
samma växtsort i olika utvecklingsskeden.
Vissa växter äro så frostömma, att de förfrysa redan
då luftvärmet nedgår helt obetydligt under 0°.
Så är fallet t. ex. med gurkor, trädgårdsbönor,
dalior, indisk krasse, potatisblast, bovete, lin
m. fl. Många åkerväxter, t. ex. rovor och betor,
äro ömtåliga som späda broddplantor men
kunna som utvuxna tåla rätt stark köld utan att
skadas och kunna i halvvuxet tillstånd
övervintra kvarstående i jorden (fröodling på
sticklingplantor). Mest frostömma äro blomdelarna
hos många växter; en frostnatt kan således
förstöra de nyss framskjutna sädesaxen och
fruktblommen. Olika växtarter äro olika
frostömma, och likaså olika sorter av samma art.
Således äro lantvete, Thule-, Bore-, Pansar-,
och Småvete mer frostömma i den ordning de
här nämnts, likaså Probstejerråg ömtåligare
än mossråg o. s. v. Denna skiljaktighet eller
olika isresistens har man uttryckt
genom olikheten mellan växtens fryspunkt, d. v. s.
den värmegrad, då isbildning inträder, och
förfrysningspunkten, då växtdelen dödas.
Således var t. ex. enligt Åkerman hos den
sockerrika sockerbetan den förra temperaturen —3.1,
den senare —7.5—8°, medan hos den
sockerfattigare Barres foderbetan dessa punkter lågo
vid —1.5 och —2—3.90, hos Bortfelderrova
vid —1 och —3.9—7.50 och hos potatis båda
vid omkring —1.50, d. v. s. potatisknölarna
skadades, så snart isbildning inträdde.
Upptining. Den gamla uppfattningen,
att frusna växter kunna bliva oskadda, om de
upptinas långsamt men vid hastigare
upptinande lätt dödas, synes vara grundad, om
temperaturen ej nedgått till
förfrysningspunkten; har så skett, är och förblir den frusna
växtdelen död. Företeelser, som anföras som bevis
för det långsamma upptinandets nytta, kunna
dock ofta förklaras på annat sätt. Att t. ex.
rotfrukter äro mer utsatta för skada, om de
upptagas frusna, än om de lämnas kvarstående
i jorden, tills de upptinat, kan bero på den
skakning och skada de i förra fallet utsättas för vid
upptagning i underkylt skick, varigenom
isbildning i deras inre framkallas. Att växter
på ostlig eller sydlig, för tidig solbelysning
utsatt växtplats mer skadas av frost än i
västligt läge, kan bero på den större omväxling
i värmegrad, som det förra läget medför, och
som visat sig medföra större frostömhet.
Därför är också trädstammens södra solbelysta sida
mer ömtålig för frost än nordsidan, vilket dock
kan delvis bero på högre vattenhalt i den förras
barkvävnad.
Starka växlingar i värmegraden äro
dock i allmänhet ägnade att öka frostömheten.
Efter blidväder gör inträdande stark köld mer
skada på höstsädesbrodden än ihållande
vinterköld.
Skenbar frostskada. Vad som
förefaller som förfrysning kan stundom snarare bero
på uttorkning, då solvärme och blåst öka
avdunstningen från bladens yta, under det att
tjälen i jorden hindrar vattentillförsel genom
rötterna. Därför dö ofta de över snön varande
och sålunda för sol och blåst utsatta delarna
av barrträd vid en temperatur, som de eljes
väl fördraga, likasom sädes- och vallväxters
brodd i stor utsträckning gå ut vid kall blåst
på våren, även vid en värmegrad, som föga
understiger noll men äro säkrare för sådan
skada, då de skyddas av en ojämn åkerytas
kokor eller av lä från skog och berg.
Åtgärder mot f. vid jordbruk:
1. Dikning och andra åtgärder, som minska
jordens frostländighet (se Frost). 2. Bränning
av starkt rökbildande ämnen, så att ett töcken
täcker fältet och hindrar värmeutstrålningen,
se nedan 3. Odling av frosthärdiga sorter
samt sådana, som icke äro i ömtåligt
utvecklingsskede vid de tider, då frost brukar inträda,
samt odling av frostömma växter blott på icke
frostlänt jord. 4. Sådd och gödsling, så att tidig
mognad och en kraftig, ej frodig utveckling
befordras. Därjämte har man, då växter frusit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
