Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frostskada - Frostkräfta - Frostlist - Frostspricka - Frostömhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plägat vidtaga åtgärder för att göra
upptinandet långsamt, vilket dock är föga verksamt.
1. Sådana äro: Besprutning av frusna växter
med vatten, vilket dock snarare kan verka
motsatsen, emedan vattnet genom sin höga
värmekapacitet snarare påskyndar upptinandet.
2. Beskuggning av de frusna växterna. 3. Då
råg frusit i blomningen, har man plägat draga
ett rep över axtopparna för att avstryka
rimfrosten; verkan härav, om sådan inträder,
torde snarare bero på att luften omröres, så
att den kalla luften kring axen blandas med
varmare luftskikt.
F. på utsäde, se d. o.
F. på fruktträd inträffar dels på
försommaren under blomningen, dels under
vintern. Mot f. i blomningen, varigenom
fruktsättningen kan starkt nedsättas eller
alldeles omintetgöras, användes i utlandet,
särskilt i Nordamerikas fruktodlande och södra
Europas vinodlande trakter, eldning, dels för
att den bildade röken skall hindra
värmeutstrålningen i rymden, dels även för att
uppvärma den växtligheten omgivande luften.
Som bränsle användes fuktig halm, vitmossa
och dyl., samt i Amerika rå bergolja, vilka giva
mycket rök. Stundom uppgives en stor verkan
av frosteldning, men från vårt land saknas så
gott som alla noggranna iakttagelser över dess
nytta. Rökskyddet är i hög grad beroende av
stiltje i luften, så att röken ej driver bort, samt
gör därför lättast avsedd verkan i trånga
dalgångar, där en svag vind driver röken samlad
fram genom dalsträckningen. Uppvärmningen
kan svårligen verka annat än under de nämnda
gynnsamma förhållandena.
Vinterfrost medför dels förfrysning av
nybildade, ännu ej tillräckligt förvedade delar
(se ovan), dels uppkomsten av frostsprickor
(se d. o.), vid vilka barken ofta lossnar från
trädet och som bilda utgångspunkt för kräfta
(se d. o.) och andra sjukdomar samt skyddad
plats för skadeinsekters larver. Dylik f.
förebygges genom trädstammarnas vitmenande
med kalkvälling (se Kalkning), varigenom
temperaturväxlingarna i stammen minskas.
Ömtåliga växter täckas mot kölden och i
synnerhet mot vårsolen, så att de ej väckas för
tidigt.
H. J. Dft.
II. F. på skogsträd. Våra vanliga
skogsträd äro rätt motståndskraftiga mot
vårfroster. Härifrån bildar gran ett
undantag. De unga, mjuka, under utveckling
varande årsskottens skadas lätt av vårfroster
och hänga sedan slappa, sedan de förlorat den
kraftspänning (turgor), som förut betingade
deras styvhet. Hos lövträden visar sig f.
vanligen däri, att bladen vissna och svartna.
Som mer frostkänsliga träd må nämnas ask,
bok, ek, gran, silvergran, äkta kastanje; mer
motståndskraftiga äro lönn, lind, lärk; särdeles
motståndskraftiga äro al, björk, alm, asp,
rönn, hassel, hästkastanje, tall, bergtall och en.
Frostömma trädslag kunna uppdragas i skydd
av äldre, svagt skugggivande; sålunda
uppdrages silvergran i Danmark ofta i skydd av
ett överskärmande tallbestånd. Gran kan i
frostlägen uppdragas i skydd av björk.
Som en f. har man i senaste tid velat
beteckna den företeelse, som stundom förekommer
(t. ex. våren 1917 allmänt å många planterade
utländska barrträd), att barren på senvintern
eller den tidigaste våren bliva bruna och
slutligen avfalla. Vanligen är det de yngsta, d. v. s.
fjolårsbarren, som bliva bruna, medan äldre
barr förbliva gröna. En förklaring är, att de
yngre barren börja sin livsverksamhet tidigare
än de äldre och därför äro mera frostkänsliga.
Saken har även förklarats så, att barren bringas
att avdunsta vatten, medan marken ännu är
frusen, så att det avdunstade vattnet ej kan
ersättas.
Höstfrostskador äro sällsynta hos
skogsträden men förekomma stundom i stor
utsträckning efter en fuktig och kall sommar;
så var t. ex. hösten 1902 och följande vinter
fallet, då efter en kall sommar de yngsta
årsskotten hos unga tallar förfröso i stora delar
av Norrland, emedan skotten ej mognat
tillräckligt. S. k. midsommarskott och skott, som
angripits av svampar, t. ex. ekskott, som
angripits av mjöldagg, kunna förfrysa på hösten
även efter normala somrar. Jfr. Frostspricka.
H. Hn.
Frostkräfta. Se Frostskada.
Frostlist. Se Frostspricka.
Frostspricka. Vid stark avkylning under
fryspunkten sammandrages en trädstam på
grund av temperaturminskningen samt till följd
av att i samband med avkylningen vatten
utträder ur stammens celler. Krympningen
försiggår starkare i tangential än i radial riktning,
emedan de inre delarna av stammen skyddas
av de yttre mot snabb avkylning. De
sprickor, som uppkomma till följd av den ojämna
krympningen och därav alstrade spänningar,
komma därför att gå radiellt. När värmegraden
åter stiger, sluta frostsprickorna sig. Utmed
dem befinner sig emellertid bildningsväven
(kambium) under svagare tryck än under den
oskadade barken. En livligare vedbildning
inträder därför utmed sprickan, och en vedlist
bildas, som snart framträder utanpå stammen
och på grund av sin uppkomst kallas
frostlist. Även om ved bildas utanför sprickan, så
att den fullständigt överväxes, har dock
stammen där en svag punkt. Vid åter inträdande
kyla vidgas sprickan ånyo, den nybildade veden
och barken spränges, och frostlisten kan
fortsätta att växa. Frostsprickor och frostlister
förekomma mest hos träd i frostlänta lägen,
vanligare hos löv- än hos barrträd. De
förekomma ej sällan hos ek (mer hos stjälkek än
druvek) alm, ask, asp m. fl., men sällan hos
bok.
H. Hn.
Frostömhet. Se Frost.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
