Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fruktträdmögel - Fruktträdsplintborre; se Barkborre - Fruktved - Frysjord - Frysning. Se Frost, Frostskada - Frånrensning - Fräken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårtor i frostsprickor på grenarna.
Smittämnet kan därför övervintra på vissna,
kvarsittande eller nedfallna blomdelar och frukter
samt i frostsprickor på grenarna.
F. omfattar 2 skilda svamparter:
kärnfruktmögel, Sclerotinia fructigena Pers.,
som bildar gulaktiga mögelvårtor och angriper
äpple- och päronträd, samt
stenfruktmögel, Sclerotinia cinerea (Pers.), Wor., på
körsbärs- och plommonträd.
Villkor för dessa svampars trevnad är varm
och fuktig väderlek under blomnings- och
mognadstiden, och de orsaka vissa år fruktodlarna
högst betydande förluster, särdeles i landets
södra delar, under det att härjningarna vanligen
äro mindre svåra längre norrut.
Åtgärder mot sjukdomen. På
hösten avskäras och brännas alla sjuka kvistar
och kvarsittande sjuka frukter. Allt avfall
under träden hopkråttas och brännes. Jorden
under träden omgräves och blandas med
ny-släckt kalk. Då smittämnet kan övervintra
även i frostsprickor å grenarna, besprutas
träden under någon solig dag på hösten eller
på våren kort före lövsprickningen med 3 %
kopparvitriollösning eller 3/4 %
formalinlösning (1 l. 40 % formalin till 60 l. vatten).
En annan åtgärd är att skydda träden mot
frostskada. Detta kan ske dels genom att snön
under vintern bortskottas omkring träden, så
att tjälen tränger djupt ned, varigenom
sav-ningen på våren försenas, dels genom att
tidigt på våren uppsätta bastmattor till skydd
mot stark solvärme, detta gäller särskilt
spaljé-träd. Dessutom bör stark kvävegödsling
undvikas, som försenar vedens mognad på hösten
och därigenom gör årsskotten ömtåliga för
frost. E. H—g.
Fruktträdsplintborre. Se Barkborre.
Fruktved, fruktsporre,
fruktträdsdvärggrenar, som utveckla blommor och frukt.
Frysjord, dragjord, kallas jord, som
till följd av det i jorden insugna vattnets
frysning utvidgas starkt, varvid späda växtrötter
kunna avslitas och växterna upplyftas ur
jorden. Beror på jordens stora halt av starkt
vattenhållande delar, ss. torv- och mullämnen
samt kolloidal lera. Jfr Flytjord.
Frysning. Se Frost, Frostskada.
Frånrensning, avrensning, de
föroreningar, som vid sädens kastning (harpning)
frånskiljas, består till stor del av ogräsfrö och
har därför ett avsevärt fodervärde. Då många
ogräsfrön och även svampsporer kunna
genomgå djurens matsmältningskanal utan att
förlora sin livskraft och därefter med gödseln
kunna komma ut på åkern och där föröka sig,
bör f. aldrig givas djuren utan att antingen
malas väl eller helst kokas.
Fräken, Equisetum, kärlkryptogamer, som
bilda familjen Equisetineæ. Från djupt,
krypande, svarta rotstockar, som hos vissa arter
bära rotknölar, uppskjuta rörformiga, ledade
stammar, vilkas ledstycken upptill avslutas
av en tandad slida och vid torkning lätt falla
i sär. Stammarna äro bladlösa, ogrenade eller
bära regelbundna grenkransar och äro dels
fruktbärande, dels sterila. Fruktställningen är
ett kottelikt ax i de fruktbärande skottens topp.
Dessa växter älska fuktig växtplats, och deras
förekomst på till synes torr jord vittnar om
högt grundvattenstånd eller källor i älven. De
förtäras, ehuru vanligen ej med begärlighet,
av kreaturen; flertalet har lågt näringsvärde
med mycket hög halt av kiselsyra. F., som
till någon större del ingår i fodret, framkallar
stundom matsmältningsstörningar, djurens
avmagring, nedgång i mjölkavsöndringen och
även svårare sjukdomsfall. Dessa verkningar
anses numera bero på innehåll av giftiga
ämnen, vilkas art dock är okänd. Avmagring
kan dock även förklaras därav, att f. vanligen
växer på mager mark, och att därpå skördat
foder är näringsfattigt.
Åkerfräken, E. arvense L., är ett på
ofullständigt torrlagd och mindre väl brukad
jord vanligt ogräs, som, oavsett sin
värdelöshet som foder, skadar genom att med sina
rötter inväxa i och igentäppa dikesrör. Utrotas
genom avdikning och omsorgsfull, brukning
av jorden.
Lund- 1. skogsfräken, E,
silvaticum L., med greniga grenkransar, är allmän
i skog, oskadlig men värdelös.
Skav-fräken, skäfte, E. hiemale L.,
med nedtill förgrenade stjälkar utan
kransgrenar, är ytterst hård och skarp och har
använts som skurmedel för polering av trä, horn
och metall. Ätes knappt av kreaturen. Vållar
enligt folktron tandfällning hos djur, som
förtärt den.
Kärrfräken, E. palustre L., med
flerpipig, 6—8-fårad stjälk med talrika
grenkransar, samt dyfräken, åskäfte eller
roxne, E. fluviatile L. 1. limosum L., med
1-pipig, mångstrimmig stjälk, växa båda i grunt
vatten på dyig botten och bilda där
fräkenbottnar, den förra även på fuktig
ängsmark; dessa arter äro de som mest användas till
foder men också mest framkalla akuta
sjukdomsfall. Dyfräken bör på grund av sin
sammansättning vara ett värdefullt foder. Torkad
innehåller den av smältbara ämnen omkring
6 % äggvita, 2 % amider och 25 % kvävefria
extraktämnen men blott 18 % växttråd, varav
hälften smältbar. Den har dock en askhalt
av omkring 14 %, till större delen värdelös
kiselsyra. Denna art förtäres färsk gärna av
kor och anses som ett gott mjölkfoder. Om
den får ligga fuktig i hög, ratas den men ätes
bra, sedan den torkats till hö. Bärgningen
försvåras av att den vid torkning sönderfaller
i sina ledstycken. Den är oskadlig för
nötkreatur och får men föranleder hos hästar dåsighet,
rädsla för buller samt förlamning m. fl. tecken
till sjukdom, som stundom leder till döden. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
