Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fräken - Frysjord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kärrfräken, som ätes mindre begärligt,
uppgives däremot vara oskadlig för hästar men hos
nötkreatur och får framkalla kolik, utsot,
avmagring, minskad avsöndring av mjölk,
vilken lämnar ett smetigt smör. Då f.
förorsakar sjukdom, bör utfodringen därmed genast
upphöra och i svårare fall djurläkare tillkallas.
Mot sjukdomen användes kamfer och andra
stimulerande medel. Litt.: C. A. Weber.
Der Duwock. Arbeit 72 d. Deutschen Landw.
Gesellsch.
Fräkenbotten. Se Fräken.
Frälsejord. Se Jordnatur.
Fräsmaskin kallas ett
jordbearbetnings-redskap, som, likasom de för bearbetning av
trä avsedda liknämnda maskinerna, arbetar
medelst verktyg (hackor, klor) anbragta på
en roterande vals. Se Bearbetning, jords,
Motorkultur.
Frö, de högre växternas av könlig
befruktning framgångna förökningsorgan, är bildat
genom utveckling av fruktämnets fröämne
och består av kärna och fröskal.
Frökärnan består hos vissa växter (ss. baljväxter,
korsblommiga och stenfrukter) endast av
växtämnet eller grodden, men hos
andra, ss. stråsädesslag och andra gräs,
flock-blomstriga växter, barrträd m. fl., innehåller
den även f r ö v i t a. Ofta är vad i dagligt tal
kallas frö en frukt, vars skal tätt omsluter fröt
(så gräsfrön, kummins och andra
flockblom-striga växters, cikorians och andra
korgblomstrigas »frön» o. s. v.). Fröet innehåller
reserv-eller upplagsnäring för underhållandet av
växtämne-^ groning och den unga plantans första
utveckling. Detta förråd av näring —
stärkelse, fett och äggvita — gör många frön till
värdefulla födoämnen för människor och djur
(säd, kraftfoder). Då frövita finnes, innehåller
den det huvudsakliga förrådet av
reservnäringen; saknas frövita, så innehålla vanligen
växtämnets hjärtblad större delen av
näringsförrådet och äro då ofta köttigt uppsvällda, ss. hos
ärter och bönor; . då hjärtbladen innehålla
mindre mängd näring, utvecklas de vid
groningen fort till gröna blad, som kunna
assimilera luftens kolsyra och genom roten upptaget
vatten med däri lösta ämnen (se Näring). —
Växternas frön förete många olikheter i form,
utseende och byggnad, dock så att dessa i
huvudsak överensstämma hos arter tillhörande
samma familj. Fröskalet är till sitt yttre än
glatt, än skulpterat på olika sätt, stundom, ss.
hos bomull, mjölkört och barrträdsfrön,
försett med spridningsorgan. Oftast visar ett
f r ö ä r r eller navel den punkt, där det
medelst en frösträng varit fäst i frukten.
Fröskalet är i regel hårt för att kunna skydda
frökärnan. Om skalet skadas, förlorar fröet ofta
fort sin grobarhet. Vid groningen skall fröet
upptaga fuktighet utifrån, men stundom,
särskilt vanligt hos vissa växter, ex. hos många
baljväxter, har fröskalet hårdnat, så att det ej
genomsläpper vatten. Dylika s. k. hårda
frön kunna länge ligga ogrodda (se
Hård-skalighet). Vissa fröslags svallning och
groning befordras genom innehåll av stor mängd
växtslem, som vid upptagandet av vatten
sväller och uttränger genom skalet samt bevarar
den för groningen önskvärda fuktigheten, så
t. ex. hos lin, senap och andra korsblommiga
växter. I frövitan finnes vanligen ett ytligt,
tjockväggigt cellager (aleuron- eller
gluten-celler) med hög halt av äggvita och stundom
även av fett. Denna yttre del frånskilj es jämte
det sönderdelade skalet vid beredning av
sikt-mjöl och bildar kli (se d. o.). I avseende på
innehållet av reservnäring skilja sig
stråsädesslagens frön med mycket hög stärkelsehalt från
baljväxtfrön, som utmärka sig för hög
äggvite-halt. Vissa växter, ss. lin, hampa samt
kalken senapsväxter samt i allmänhet
kprsblom-miga växter, hava mycket fettrika frön.
Fröanalys. Se Frökontroll.
Fröbarhet. Se Skogsfrö.
Fröblandning. Se Vallanläggning.
Frö förfalskning, särdeles av småfröiga
vallväxtfrön, uppgives förr ha i stor
utsträckning förekommit. Tack vare frökontrollen är
egentlig f. numera sällsynt och sker knappt
annat än genom uppblandning med billigare
varor av odlade växter, t. ex. frö av rödklöver
med sådant av humlelucern, av ängssvingel
med engelskt rajgräs.
Frögödsling, kandering av frö, har
man benämnt utsädets inpudring med
konstgödsel. Detta tillvägagångssätt, som stundom
använts i syfte att groddplantan skall i jorden
finna riklig näring i det med utsädet i jorden
inblandade gödslingsämnet, medför fara för att
saltlösningen i jorden kring fröt blir så stark,
att groddplantan skadas därav.
Fröhalm, halm efter till frö skördade
klöver- och gräsgrödor, är, likasom halmen efter
trind- och stråsäd, ett jämförelsevis
närings-fattigt och mindre lättsmält foder. I fodervärde
motsvarar klöverhalm knappt ärt- och
vickerhalm, emedan dess finare och lättsmältare delar
till större del än hos halm av dessa senare
växter vid tröskningen lossnat och gått i agnarna.
Gräsfröhalm motsvarar i fodervärde ungefär god
vårsädeshalm. Av klöverhalm kan i medeltal
räknas 4 och av gräsfröhalm något mera till
1 foderenhet.
Fröhandel. Se Utsädeshandel.
Fröklängning. När det gäller att skaffa frö
för skogsodling, måste kottarna insamlas, innan
de utsläppt fröet. Silvergranarnas och
vitgranens kottar tillvaratagas tidigt på hösten.
Då de släppa sina frön vid ganska låg
temperatur (10—15 ° C), behöva de endast utbredas
på ett magasinsgolv, varefter fröet siktas från
de tomma kottarna eller kottresterna. Vanlig
gran släpper i naturen sina frön vanligen först
på våren, men varma höstar händer det ibland,
att en stor del av granfröet lämnar kotten redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
