Lantmannens uppslagsbok / 337 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fusicladium ... - Fångst - Fångstbark - Fångstdike - Fångstträd - Får

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

För fångst av flugor inomhus finnas en mängd
redskap, bl. a. limmat papper och verkliga
fällor, i vilka som lockmedel vanl. användas
skämda animaliska ämnen, kött och fisk.        A. T—n.

2. F. av jaktbara skadedjur. Se Jakt.

Fångstgördel för äpple vecklar en. Yttre skyddspapperet är uppvikt för att visa den veckade pappen, i vars underkant tvenne puppor (kläckta) sticka fram.

Fångstbark. Se Fångst.

Fångstdike. Se Fångst.

Fångstträd. Se Fångst.

Får. Fårsläktet, Ovis, tillhör idisslarna och
skiljer sig från det närstående getsläktet genom
platt panna, horn (då sådana finnas) 3-sidiga,
vanligen snäckformigt vridna, genom
förekomsten av tårsäckar samt jämte de raka
täckhåren vågiga ullhår, de senare i starkt
övervägande mängd hos förädlade raser, samt
genom saknaden av hakskägg.

Ett flertal vilda arter finnes, mest i Asien,
men även i södra Europa, norra Afrika och
Nordamerikas norra delar, företrädesvis i torra
och bergiga trakter. De vilda arter, från vilka
man velat härleda de tama fåren, äro:
mufflon, O. musimon Päll., en i
Medelhavstrakterna och västra Asien hemmahörande
smavuxen art med svagt spiralvridna, grova horn hos
hanen; a r k a 1, O. ar kal Brdt., som förekommer
i Persien och trakterna kring Kaspiska havet,
lik den förra men större och med längre svans;
samt det nordafrikanska manfåret O.
tragelephus G., en storvuxen, grovt byggd art
med långa refflade horn, hängande öron, lång
man (hos hanen) och lång svans men mycket
ullfattig.

F. hava hållits som tamdjur ända sedan den
yngre stenåldern, från vilken tid lämningar
påträffats av en smavuxen ras med getliknande
skalle och horn, vilken efter lämningarnas
före-komst i torvmossar kallats torvfår, O. aries
palustris Riitim. Med bronsåldern uppträdde,

av funna fornlämningar att döma, ett stor*
vuxnare men hornlöst slag, bronsfår et,
O. aries Studeri. I Medelhavsländerna och
västra Asiens gamla kulturländer idkades redan
under förhistorisk tid en omfattande fårskötsel
med flera olika raser, bland vilka fettstussr
och fettsvansade voro allmännast i Asiens
stepptrakter, varjämte även omtalas manfåret
i Egypten, finulliga får i Grekland, Italien och
nv. Afrika (sannolikt ursprunget till senare
tiders merino-får) samt svarta får i Spanien,
Raser. Bland nutida rasgriipper märkas:

1. Fettstuss- 1. tatariska får,
O. steatopyga, det vanliga slaget på v. Asiens
och s.ö. Rysslands stepper, ett vanligen
storvuxet men lätt byggt slag, utmärkt av
hängande öron, oftast kraftiga horn, grov ull blandad
med täckhår samt en dynformig fettsamling på
vardera sidan om den förkrymta svansen.

2. Fettsvansfår, O. platyura, som
finnes kring Kaspiska havet, i Persien, Syrien
och Egypten, har lång, av fettvävnad starkt
uppsvälld svans men är i övrigt likt föreg. I
varma trakter blir det nästan utan ull med blott
ett tunt hårlag men har eljest en kort, tät ull.
En svarthårig form, karakulfåret,
lämnar de dyrbara persian- och astrakanskinnen,
varav de finaste tagas av nyfödda lam.

3. Zackel- eller krumhornat får,
en i Ungern och Balkanländerna spridd ras,
utmärkt genom långa, raka, spiralvridna horn,
lång, grov ull och lång svans. Rasen är ansedd
för sitt goda kött och rikliga mjölk, vilken
användes till ystning.

4. Nordiska kortsvansade fåret
är spritt över norra Europa, från Nordryssland
till Skottland, Island och Färöarna. Rasen är
smavuxen, kortsvansad, med upprättstående
öron, halvmånformigt böjda horn (på Island
ofta 3—5), grova täckhår, på bålen blandade
med tät, fin ull; färg vit, svart eller brokig.
Rasen är mycket härdig, förnöjsam och
fruktsam. Hit hör huvudmassan av Norrlands och
Gottlands landrasfår. Stundom betecknas de
hos oss som pälsfår på grund av sin täta,
rakulliga, till pälsvaror lämpliga fall.

På senaste tid har uppmärksamheten särskilt
fästs på det s. k. Dal a-p älsfåret, ett
litet småvuxet slag med 30—34 kg. lev. v.,
något krusig eller, rak ull,>som klippes 3—4
gånger om året, samt[ihög fruktsamhet, lämning
höst och vår med 2—3 lamm vardera gången.

Det gott |ä"n dska lånt fåret 1.
u t e g å n g s f å re t, som numera av den
mer fordrande och givande cheviotrasen
undanträngts till öns magra norra och södra delar
och där går fritt ute året om, är mycket
småvuxet (20—30 kg. lev. v.), med fint huvud,
hornlöst, korta öron, omkr. 12 cm. lång svans,
vars nedre del saknar ull. Ullen består av
täckhår och en tät fäll av fina glänsande
dunhår, färgen är svart eller grå, ej brun, på
huvudet stundom med vita tecken, öns hushåU-

22—213320. Lantmannens uppslagsbok.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>