Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fårskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naden om fåren i huvudsak hava inskränkt
sig till deras vällning på betesmarkerna, men
åtminstone hos romarna hade en målmedveten
strävan att förbättra de genom
naturförhållandenas inverkan uppkomna lantraserna gjort
sig gällande. Enligt gammalromerska författare
hade man således utbildat vissa fårslag i södra
Italien till en hög grad av fullkomlighet i
avseende på ullens finhet men också därmed gjort
djuren så ömtåliga, att de genom täcken måste
skyddas mot förkylning, således en högt
driven överförädling. Likaså omtalas från dessa
tider, omkring Kristi födelse, att man genom
korsning med nordafrikanska får lyckats
förbättra det inhemska slaget på den iberiska
halvön till att lämna stor avkastning av fin
ull. Under medeltiden synas de framsteg, som
uppnåtts i f. likasom i andra grenar av
lanthushållningen åter till stor del hava gått förlorade
utom i Spanien, där fåraveln, särskilt under
morernas välde, alltjämt var föremål för
omvårdnad. Detta lands får, senare betecknade
som m e r i n o, nådde härigenom och under
inverkan av det torra klimatet och det korta
men närande betet, en finhet hos ullen som
ingenstädes annars. Då under den nya tiden
omsorg ^började ägnas åt avelns förbättring
även i ändra länder, stodo merinofåren som
mönster och som det eftersträvansvärda medlet
att genom korsning verkställa förädlingen,
men utförseln av avelsdjur hindrades genom ett
strängt upprätthållet utförselförbud. Om man
bortser från södra Italien, dit merinodjur redan
tidigt utförts, men där aveln snart urartade,
var Sverige det första land, som lyckades införa
merinofår. Under i8:e århundradets senare del
kunde en omfattande och framgångsrik avel
med denna ras börja i Frankrike, Tyskland
och Österrike, under det att rasen visade sig
icke passa för Englands fuktiga klimat. Där
hade redan tidigare arbetet på förädlingen av
landets inhemska fårslag upptagits, med
framgång särskilt beträffande Leicester- och
South-downraserna (se Får: Raser), och särskilt den
förra fick mycket stor användning som
förädlingsmaterial för att bibringa andra raser
ökad kroppsstorlek, tidig utveckling, god
kroppsform för slaktdjur samt lång ull. Det på
kontinenten förhärskande strävandet att höja
ullens finhet, varvid djurens kroppsutveckling
föga beaktades, hade emellertid lett till en
överförädling av merinostammarna, särskilt
av den tyska elektoraltypen, varigenom djurens
härdighet, fruktsamhet och slaktvärde starkt
nedsatts. Därtill kom, att ullprisen från mitten
av 1800-talet började att starkt nedgå till
följd av masstillförsel från avlägsna länder,
framför allt Kaplandet och Australien, på vars
torra slätter de införda merinofåren
utvecklades till stor fullkomlighet i avseende på ullens
beskaffenhet och hastigt förökade sig till
väldiga hjordar, vars ull alltmer behärskade den
europeiska marknaden. Härigenom framtvangs
vid nämnda tid en rätt allmän omläggning av
fåraveln i riktning att giva djuren högre
slaktvärde och större ullmängd, även med förlust av
ullens fina beskaffenhet.
En sådan förändring var desto mer befogad
som med jordbrukets framåtskridande till
större intensitet betestillgången inskränktes
och en övergång till djur, som kunde förädla
större mängd grovfoder, därigenom blev
ekonomiskt fördelaktigare. Dessutom hade den grövre
ullen, s. k. kamull, genom spinneriteknikens
utveckling fått större användning för
tillverkning även av finare tyg. I Frankrike sökte man
till en början genomföra denna förändring av
merinorasen genom att till avel använda
företrädesvis stor- och snabb vuxna djur samt
medelst starkare utfodring, och den i denna
riktning utvecklade Rambouille t-stammen
blev mycket använd som förädlingsmaterial.
Framför allt övergick man dock till de engelska
ullrika köttraserna, dels i renavel och dels till
korsning med såväl lantraser som även med
merinofår, såväl för rasens fortgående
förändring som för frambringande av slaktdjur.
Numera är aveln av förädlade får i Europa
övervägande inriktad på köttrika djur med rik,
mer eller mindre grov ull, och även den
merino-avel, som bedrives, är starkt påverkad i denna
riktning. Därjämte fortgår dock aveln av
oförädlade lantfår av det kortsvansade nordiska
slaget, bergsfår, hed- och marskfår m. fl.
lantraser (se Får: Raser). I Australien och Sydafrika
är merinoaveln enarådande, medan däremot
såväl Nordamerikas som Argentinas i stor
omfattning drivna fåravel arbetar med såväl
ren merinoras som engelska köttraser, såsom
Leicester, Lincoln, Southdown m. fl.
Med övergången från merino-ullfår till
köttfår har i Europa följt en förändring i
fårskötselns art. Under det att merinoaveln ansågs
passa huvudsakligen för stordrift, där stora
hjordar kunde betas på öppna betesmarker
och under en så noggrann omvårdnad av aveln,
som blott på herrgårdar kunde åstadkommas
men ej hos allmogen, passar däremot avel av
köttfår överallt, där en rik utfodring, även med
rotfrukter och annat saftigt foder, kan bjudas
djuren och bedrives därför företrädesvis i
smått. Denna förändring sammanhänger även
med jordbrukets övergång till större intensitet.
Fårskötseln med fritt betande hjordar tillhör
det extensiva jordbruket. Med övergång till
intensivare jordbruk minskas tillgången på
bete för större hjordar, bland annat genom att
trädesskiftet ej längre lämnar något sådant.
Endast där skogs- och fjällbeten finnas att
tillgå, kunna de små och föga givande
kortulliga fåren löna sig. De stora köttraserna åter,
vilka kunna tjudras och betala en rik utfodring
med en snabb tillväxt och stor ullavkastning,
äro bättre förenliga med det mindre och det
intensiva jordbruket.
I Sverige har fårskötsel förekommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
