Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fäbod - Fäfluga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund av nyare tids högre pris på produkter
och arbete samt stegrade fordringar på djurens
avkastning och produkternas kvalitet.
Olägenheter av fäbodväsen.
Avkastningen av djuren blir ofta ringa till följd
av betets knapphet under tider av torka och på
grund av djurens vida kringströvande. Ofta
har avkastningen räknats till blott 2 l. mjölk
om dagen och 1 lispund (8.5 kg.) smör för
sommaren, vartill kommer, att djurets nedsatta
hull kan verka minskande på deras
avkastning även under vintern. Produkternas
beredning blir vanligen underhaltig och deras
salupris lågt, särdeles då avsättning ej kan ske
av det färska smöret, utan detta måste
hopsparas till hösten. En förbättring av
kreatursaveln är omöjlig, då han- och hondjur få
gå tillsammans och tidig betäckning i förening
med svag utfodring hämmar djurens tillväxt.
Omkostnaden för avlöning av fäbodjänta och
för fäbodens underhåll, som under forna
prisförhållanden föga märktes, har numera blivit
allt mer kännbar, särdeles i de fall, då varje
gårds fäbodskötsel drives särskilt. Slutligen
har den skada, som djuren göra å
skogsåterväxten, allt mer beaktats.
Dessa olägenheter har man här och var sökt
avhjälpa, dels genom att flere granngårdar
förenat sig om gemensam fäbodskötsel och
mjölkbehandling, varvid stundom verkliga
sätermejerier uppstått, dels genom att
mjölkkorna och handjuren hållas hemma och endast
sinkor och ungdjur samt tackor släppas till
fäbodarna. Fäbodar, som hava beten på
bördig jord, särdeles på stenfria sluttningar,
kunna väl giva djuren gott underhåll, men
fäbodväsendet i skogarna synes dock vara
oförenligt med en nutida hushållning och har
alldeles upphört i södra och mellersta Sverige
och starkt avtagit i Dalarna och Norrland.
Endast där större vidder av fjällbeten finnas,
synes det kunna bibehållas med fördel. I
Norge, där sådana betesmarker finnas i stor
utsträckning, arbetas med iver på dess
förbättring och utvidgning.
Fäfluga. Se Broms, Styng.
Fähus. Se Ladugård.
Fälad. Se Allmänning.
Fällmask alldaglig benämning på
insektlarver, som »fälla» sädesbrodd genom att avbita
den under jordytan. Se Knäppare, Nattfly.
Fällning. 1. Av virke, se Skogsavverkning.
2. Fjäderfällning se Ruggning.
Fältbana. För transport i stor skala av
skördeprodukter, särskilt rotfrukter, kalk,
märgel m. m. över öppen åker, där körning på
vagn går mycket tungt, användes stundom
lätta, flyttbara spår. Dessa kunna köpas i
form av färdigmonterade spårramar, bestående
av 3—5 m. långa skenor fästa på lätta
järnsyllar genom krampor och kilar eller genom
skruvbultar. De vid dessa spår använda
skenornas vikt bör ej överstiga 7 kg. per meter.
Transporten på dylika spår sker på lätta
tippvagnar, vanligen rymmande omkring 1 m3.
Fältförsök. Se Försöksväsen.
Fältinventar, i jorden nedlagda kostnader
för nästa gröda, ss. utsäde, gödsel, arbete. Se
Kapital.
Fältmätning betecknar som lantmäteriterm
de arbeten ute på marken, som erfordras för
åstadkommande av en fullständig plankarta,
över all den till en jordegendom hörande
marken, och består av 2 delar: stommätning
och detaljmätning.
Stommätningens uppgift är att
åstadkomma ett linjenät, som möjliggör
detaljernas riktiga sammanfogande till en
sammanhängande karta. Detta linjenät kan uppbyggas
efter numerisk eller grafisk metod.
Vid numerisk stommätning
omspännes mätningsområdet av ett genom
kombinerad längd- och vinkelmätning uppbyggt
polygonnät, framdraget längs områdets
yttergränser och på framkomliga ställen (vägar,
dalgångar o. d.) i det inre, och anordnat i form
av slutna polygoner. Hörnpunkterna i detta
nät, de s. k. polygonpunkterna, vilka
även tjäna som stödpunkter (se nedan),
inmätas genom kombinerad längd- och
vinkelmätning, varefter ur mätningsresultatet
punkternas rätvinkliga koordinater beräknas och
deras läge sålunda bestämmes. Med ledning
av så erhållna koordinater, upprättas därefter
en karta över stomlinjenätet.
Vid grafisk stommätning stakas
i gynnsam terräng en rät linje, baslinjen,
och från denna linje andra stomlihjer, som böra
förläggas nära mätningsområdets yttergränser
och som skola hava den sträckning i förhållande
till baslinjen och varandra, att de samtliga
direkt kunna konstrueras som trianglar i
önskad skala.
Samtliga stomlinjer längdmätas 2 ggr, helst
i olika riktningar. All längdmätning måste
utföras med noggrant horisonterat mätband
för att få kartläggningen hänförd till ett
horisontalplan. Vid den första mätningen markeras
linjerna med numrerade pålar på var hundrade
meter. Vid den andra mätningen utsättas inga
pålar, men däremot antecknas längden från
mätningens begynnelsepunkt till varje utsatt
påle eller eljes markerad punkt i linjen och
linjens hela längd. Skillnaden mellan två
mätningar av samma linje bör ej överstiga
0.001 l + 0.01 sqrt(l) + 0.1 m.[1], där l betecknar den
uppmätta linjens längd i meter.
För att möjliggöra detaljmätningen stakas
mellan stomlinjerna s. k. mätningslinjer,
som i skogsmark böra vara parallella och på sins
emellan lika avstånd, vanligen 200 m. Om
kartan upprättas i liten skala, 1 : 8000 till
1 : 20000, och skogsmarken ej är alltför
detaljrik, kan avståndet mellan parallellerna ökas
upp till 1,000 m. I inägojorden läggas
mätningslinjerna så, att detalj mätningen kan utföras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
