Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fäfluga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h&sY^yyt*****..
349
jnen även denna bergart har i finmald form
visat sig icke lämna lönande gödslingsverkan
(se Medd. fr. Centr.Anst. N:o 23, 33 och 86).
— Åtskilliga försök hava också gjorts att
genom kemisk inverkan göra f.-rika bergarter
användbara som gödselmedel. Sålunda har f.
upphettats tillsammans med kalk under
.antagande, att det senare ämnet skulle utdriva
fältspatkalit ur det svårsönderdelade silikatet;
ej heller härav ha tillfredsställande resultat
nåtts. Något bättre synes en i senaste tid
använd metod giva, vid vilken jämte kalk
även gips inblandats i massan, som glödgats.
Det därvid erhållna preparatet, som benämnts
kalikalk, med 5—6 % kali, som till
största delen var lösligt i 4 % saltsyra och
till 1/2—7 3 även i vatten, har givit ungefär
lika god gödselverkan, som samma mängd kali
i kalisalt. Detta preparat har dock ej ännu
kommit i handeln (se Meddel. fr. Centr.anst.
N:o 163, 177).
Enligt en av E. W. Jungner uppfunnen
metod upphettas kalihaltiga f.- och glimmerrika
bergarter i en ström av kolsyra eller av
vattenånga tillsammans med kalk eller
kalciumkarbonat till sådan värmegrad, att kalit avgår i
gasform som karbonat eller hydrat, under det
att återstoden bildar cement. Ej heller denna
metod har ännu kommit till fabriksmässig
användning. Slutligen må nämnas den av A.
Lindblad och L. Yngström uppfunna metoden
att genom upphettning av leptit (finkornig
gnejs) med kol och järnskrot i en elektrisk
ugn befria kalit från en del av kiselsyran,
varvid skulle bildas ett lättlösligt
kalium-aluminiumsilikat samt kiseljärn. Det sålunda
framställda »elektrokalit» var till större delen
lösligt i saltsyra men gav icke så stor
kali-gödslande verkan, att tillverkningen blev
lönande. (Se Medd. N:o 86 fr. Centr.anst.)
Fängsling av sjuka djur är ofta nödvändig
för att möjliggöra vissa undersökningar eller
operationer och avser såväl att skydda
operatören som att tvinga djuret att hålla sig stilla.
För hästar är en broms (se d. o.)
ett enkelt och verksamt tvångsmedel. För att
skydda sig mot sparkar vid undersökning av
extremiteterna kan man låta ett biträde hålla
upp ett framben på hästen (vid undersökning
av ett bakben upplyftes frambenet på samma
sida). För större säkerhet (då operatören
måste stå bakom hästen, ss. vid undersökning
genom ändtarm eller skida) anläggas s. k.
språnglinor; dessa utgöras av ett par
tillräckligt långa och grova men mjuka linor,
i ena ändan försedda med en splitsad,
läderöverklädd ögla, och anläggas med en
rännsnara om vardera kotleden på bakbenen,
varefter linorna antingen föras mellan frambenen
och därefter läggas ett slag om halsen
omedelbart framför manken samt sammanhållas
med en knut i bringan; eller ock lägges vardera
linan inifrån utåt ett halvslag om underarmen
och därifrån upp till manken, där de
sammanknytas. Språnglinor användas särskilt på stoet
vid betäckning för att skydda hingsten.
Språnglinor.
Vid mera ingripande operationer måste
djuren fängslas i liggande ställning (»kastas»),
varvid användes k a s 11 y g, av vilka det
s. k. Berliner-kasttyget är det enklaste och
mest använda. Det utgöres av 4 starka, 40—50
cm. långa och 5 cm. breda, på insidan helst
stoppade läderremmar med spänne och i
närheten av detta en D-formad ring. Dessa
s. k. hällor äro avsedda att spännas en
omkring vardera kotleden. Den ena hällan,
huvudhällan, är medelst en omkring 1 m. lång kedja
förenad med en 5—6 m. lång, stark och smidig
lina. Huvudhällan fästes vid kedjan på det
sättet, att från dess ring utgår ett gaffelformat
utskott mellan vars skänklar den yttersta
länken i kedj an trädes in och kvarhålles medels
en genom båda skänklarna gående skruv.
Vid kastning anlägges huvudhällan om
kotleden på det ena frambenet (det högra, om
hästen skall kastas på vänster sida och
tvärtom), varefter linan trädes genom ringen på
samma sidas bakben (utifrån inåt), därifrån
genom ringen på andra bakbenet (inifrån utåt)
till frambenet på samma sida och slutligen
genom ringen på huvudhällan. Ett par
tömmar eller en omkring 5 m. lång, av bred
sadel-gjord förfärdigad s. k. platlonge föres
mellan frambenen och lägges sedan över bogen
och manken (på den sida, som vid kastningen
blir vänd uppåt) till motsatta sidan, där
dess ändar fattas av ett biträde; en annan
person ställes vid hästens huvud, fattar
tyglarna till tränsen med ena handen och med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
