Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fängsling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/~&1Q
35i
i tömmen bakåt, så att halvslagen dragas till,
lägger djuret sig vanligen genast, varefter
fängsling av benen lätt kan ske.
För svin användes ett s. k. svinträ
eller tryneträ, liknande en vanlig
tåg-brems, vars tågögla lägges om nosen bakom
betarna och till vrides med träskaftet; eller ock
lägges en enkel knut på en töm, som sedan
trädes över nosen och drages till bakom
betarna, varefter en karl håller i vardera änden
av tömmen.
Hundar hindras att bitas genom att ett
snöre lägges om nosen, med en enkel knut,
som vändes nedåt, varefter snörets ändar
sammanknytas i nacken. Jfr Brems. E. N—m.
Fänkål, Foeniculum officinale L., en
flock-blomstrig ört (umbellat), lik vanlig dill, men
frukten ovingad, försedd med 5 åsar. Växer
vild och odlad i södra Europa. Frukterna
innehålla en eterisk olja mycket lik
anisfruk-tens, och användas därför som krydda och
aptitretande medel, ävensom i djurmedicin.
Se Aromatiska ämnen.
Färg. 1. Jordens f. beror av dess
blandningsdelars f. och av dess fuktighet,
vilken minskar ljusets återkastning och därför
giver en mörkare färgton. Av
jordblandnings-delarna giva de vita eller ljusa, kvarts, kalk,
fältspat m. fl., jorden en ljusare färg, i ju mer
övervägande grad jorden består av dem, under
det att järnföreningar giva antingen
(ferroföreningar) en mörk f. (ex. blålera och den
svarta rand av svaveljärn, som brukar
uppkomma i undre gränsen för luftens inträngande
i jorden) eller ock (ferriföreningar) en rostbrun
eller gul f. (ex. rödsand, rödj ord, väl
genom-luftad lera). Framför allt beror jordens
1-ton av halten av de mörkbruna-svarta
mull-och torvämnena (svartmylla), vilkas
färgverkan är starkare i sand än i lera. Den mörka
färgen absorberar solljuset och gör därigenom
jorden ytvarm. Då mullhalten giver jorden
högre halt av kväve, betraktas ofta en
mörkare färgton på jorden som tecken till att
jorden är mer bördig (»fet»), vilket dock är
ganska ovisst.
2. Hårfärgen hos husdjuren är
utan betydelse för djurs bruksvärde men kan,
särskilt hos hästar, inverka på saluvärdet, då
vissa färger äro mer omtyckta än andra, och i
viss mån även på avelsvärdet ej blott på grund
av färgens omtyckthet, utan även emedan
färgen i vissa fall är rastecken och en avvikelse
därifrån anses tyda på bristande rasrenhet
eller tecken till en viss osäkerhet i nedärvT
ningen. Största betydelse har dock djurens
f. som igenkänningstecken på olika individer.
Färgen beror av ett färgämne (pigment) i
håren, vilka indelas i täckhår, som utgöra den
egentliga fällen, och skyddshår, ss. taglet i
pannlugg, man och svans (eller svanstofs) och
hovskägg.
Grundfärgen, som är förhärskande
över större delen av kroppen, indelas i enkla„
blandade och sammansatta. Enkla färger
kännetecknas av att täckhåren över hela
kroppen äro av samma f., blandad säges färgen
vara, då olikfärgade täckhår äro tämligen»
likformigt blandade med varandra, under det
att vid sammansatt f. de olikfärgade håren
ärosamlade var för sig till större fläckar eller fält.
a. Hos hästar:
Svart eller rapp kallas hästen, då
såväl täck- som skyddsnår äro svarta.
Glansrappar kallas de starkt glänsande,
kolrappar de mer matt svarta och
sommarrappar de, hos vilka blott skyddshåren
äro rent svarta men täckhåren i spetsarna
något rödbruna, särskilt vintertiden, då
däremot den kortare och tunnare hårfällen
sommartid är mera rent svart; de sistnämnda
benämnas även kråksvarta. — Bruna
hästar ha skyddshåren svarta men täckhåren
bruna i olika nyanser. Hos de svartbruna
äro täckhåren å större delen av kroppen nästan
svarta men kring näsborrarna och ljumskarna,,
under buken och på extremiteternas insida
kopparröda eller gulbruna; då de ljusare
schatteringarna äro mer utbredda och av gul
eller gulgrå färg, benämnes färgen
esel-m a u 1 (mulåsnef ärgad). Mörkbruna
hava mörkbruna täckhår med ljusare schattering
omkring nosen, i ljumskarna, under buken och
på insidan av extremiteterna samt nedre delen
av benen från knät och has svarta.
Kastanjebruna hava jämnt brun f. över hela
kroppen men svarta ben. Hos de rödbruna
sträcker sig det svarta på benen endast
upptill kotleden och ett stycke upp på framsidan
av skenbenet och är vanligen insprängt med
rödaktiga hår. Ljusbruna ha mer
gulbrun f. och det svarta på benen starkt
uppblandat med gulbruna hår. Ofta förekomma
ljusare schatteringar kring nosen, i ljumskarna och
på insidan av extremiteterna och stundom även
insprängda bruna hår vid mankammen och
svansroten (»melerad» man och svans). Då
färgen är starkt metallglänsande och benen
mer rent svarta, kallas de guldbruna. —
F u x a r utmärkas av att skyddshåren aldrig;
äro svarta utan av samma färg som täckhåren
eller ljusare, stundom även gråröda, och
täckhåren rödaktiga i mörkare eller ljusare ton;
man skiljer mellan s o t f u x med mörkt
svartröda täckhår samt man och svans
antingen av samma f. (k o 1 f u x) eller ljusare,
vitgrå eller vita (svettfux); kopparfux
med mörka, kopparfärgade täckhår, man och
svans; sobelfux med chokladbruna
täckhår, ofta apelkastade, samt man och svans
gråvita; mörkfux med mörkt rödbruna
täckhår samt man och svans svartgrå;
brand-f u x liknande föregående men något ljusare
och hårspetsarna liksom svedda; lerfux
gråröd, lerfärgad med man och svans i samma
f. eller något ljusare samt ljusfux med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
