Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fängsling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt högstövlad, då det vita sträcker
sig över knä eller hasled.
b.[1] Hos nötkreatur benämnas de enkla färgerna
svart, brun, röd, gul och vit; däremot användas
ej beteckningarna fux, black och isabell. En
f., som kan anses motsvara sotblack hos hästen
och utgöres av en blandning av gult, grått,
brunt och svart, kallas hos nötkreaturen
gråbrun eller grävsvinsfärgad. För
de blandade färgerna användes såväl
benämningen skimmel som stickelhårig
(blåskimmel = stickelhårig svart, rödskimmel =
stickelhårig röd o. s. v.), men skimlar i egentlig
bemärkelse förekomma ej hos nöten. De
sammansatta färgerna benämnas brokiga
(svart-, röd-, gulbrokig o. s. v.). Vissa
sammansatta färger ha dock fått särskilda namn,
ss. rygg- och bukskäck, då rygg och
buk äro vita och endast sidorna färgade, samt
gördelskäck, då det vita bildar en bred
gördel kring kroppen.
För tecken på huvudet användes även för
nötkreatur benämningarna stjärn, bias och
snopp; en ljus ring omkring mulen, som i regel
förekommer hos gråbruna eller
grävsvinsfärgade, kallas mulring, vitt på extremiteterna
betecknas däremot endast som vita ben eller
vita tecken på extremiteterna.
Färgfördelningen angives stundom
(t. ex. vid stamboksföring) genom vissa tecken,
så t. ex. för fjällrasen: v = vit, s =
svart, r = röd, t = mindre tecken på huvudet
(ex. färgade öron l. öronspetsar, prickar på
kinderna o. s. v.), p = mindre tecken på
kroppens sidor (»krusig»), f = sammanhängande
färgat fält på kroppens sidor, i kanterna
upplöst i prickar. Dessa tecken sammansättas,
t. ex. vrtf = vit med röda tecken på öron,
ögonbågar, mule och kinder samt röda sidor.
För Ayrshirerasen: r = röd, v =
vit, b = brun, s = svart, lb = ljusbrun, mb
= mörkbrun och sb = svartbrun, f = färgen
i hela fält och p = i prickar samt t = i färgen
förekommande mindre tecken. För att
beteckna färgfördelningen brukas siffror som
exponenter. E. N—m.
3. Byggnaders f. bör väljas med
hänsyn till omgivningar, närstående byggnader
e. dyl., som densamma skall harmoniera med.
De för byggnaden fördelaktigaste färgtonerna
äro: röda, bruna, gula, grå eller vita. Däremot
bör man icke som huvudfärg för byggnader
använda gröna eller blå färgtoner.
Byggnaden bör framträda lugnt och behagligt i
omgivningen. Vissa delar av densamma, såsom
dörrar, fönster, gavelbräder etc, få vanligen en
från huvudfärgen avvikande ton. Dock bör
man aldrig onödigtvis uppdela väggfälten i
pilastrar, lister etc. utan se till, att hela, lugna
väggytor i samma ton erhållas. För invändig
målning tages till boningshus oftast en ljus
färgton, och är det fördelaktigt att hava en
genomgående färgton för alla väggfasta
snickeriarbeten, såsom dörrar, fönster, paneler etc,
uti samhörande rum. För husdj ursstallar etc,
som böra strykas i någon ljus färgton, användes
i allmänhet kalkfärg. Jfr Målning. L. N. Gramén.
4. Målarfärg till bestrykning av
byggnaders och andra föremål utgöres av ett
färgstoff, uppslammat i en vätska, som efter
anstrykning antingen intorkar under hårdnande
eller ock blott avdunstar. Som färgstoff
användes företrädesvis oorganiska ämnen, vilka
framför flertalet organiska färgämnen hava
det företrädet, att de icke förändras genom
inverkan av solljuset. De vanligast vid
lantbruket använda färgstoffen äro:
vita: släckt kalk, krita, bly vitt (bly
karbonat) och zinkvitt (zinkoxid);
svarta: grafit, bensvärta,kimrök;
bruna: ockra, umbra, terra di Siena;
röda: »rödfärg» (järnoxid), bolus, mönja;
blå: berlinerblått, ultramarin, mineralblått;
gula: ockra, kromgult, mineralgult;
gröna: kromgrönt, mineralgrönt.
Efter den vätska, vari färgstoffet är
uppslammat, skiljer man mellan:
1. Vattenfärg, bestående av
färgstoftet utrört i vatten eller en vattenlösning av
något bindande ämne. Hit hör:
a. Kalkfärg, som består av renaste
släckta kalk, väl siktad och utrörd i vatten utan
eller med tillsats av färgstoft. Om sådana
skola inblandas, rivas de var för sig i vatten
på en målarhäll och tillsättas till kalkmjölken,
tills denna fått önskad färgton. Kalkfärg
användes huvudsakligen till anstrykning av
murar men även av träytor; den färgar av sig,
men för att den skall fästa bättre vid trä,
tillsättes alun, mjölk, vattenglas, blod m. fl.
bindande ämnen.
b. Slamfärg för yttre anstrykning,
ss. av husväggar, staket m. m., beredes av krita
eller annat färgstoft utrört i vatten, försatt
med något bindande ämne. Vanligast air
rödfärg, bestående av Falu rödfärg i vatten
med järnvitriol och rågmjöl, trätjära m. m.
som bindande tillsats. Följande tillredning
är beprövad: 4—5 kg. järnvitriol löses i 100
kg. vatten, lösningen kokas och under
kokningen inröres 5—10 kg. rågmjöl samt efter
15—20 minuters ytterligare kokning 16—20
kg. rödfärg, varefter kokningen fortsättes i
15 minuter under omrörning. Om i stället
för rent vatten användes tjärvatten, fäster
färgen bättre och blir mörkare. Vid
beredning av andra siamfärger användes jämte
rågmjöl även mjölk, sill- eller fläsklake eller
kokt linolja som bindande tillsats.
c. Limfärg beredes av slammad krita
riven med vatten och utspädd med 1/5 l.
limvatten på 1 kg. krita. Limvattnet beredes
genom kokning av 1 kg. draglim i 7 1. vatten
I vatten utrivet färgstoff tillsättes och inröres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
