Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlossningslamhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36o
i hög grad ansträngande. Kan man ej genast
komma underfund med läget, eller är det
svårartat, bör veterinär snarast tillkallas, då
långvariga manipulationer i
förlossningsvägarna försvåra framfödandet genom att
fostervätskorna helt uttömmas och slemhinnan
i fostervägarna uttorkas och ansväller. Med
någon eftertanke och iakttagande av ovan
angivna allmänna regler bör dock djurägaren
eller skötaren kunna rätta sådana enklare
felaktiga lägen som:
i. Felaktigt huvudläge (då
endast frambenen synas i skidan). Härvid kan
huvudet vara nedböjt mellan frambenen med
nosen, pannan eller nacken stötande mot
främre Däckenranden. I detta fall bör
handen införas mellan fostrets huvud och främre
bäckenranden med flatsidan följande efter
pannan och nosen, tills man får tag om mulen,
som införes i skidan, då det normala läget
erhålles. Även förekommer, att huvudet
slagit åt sidan, vilket rättas, om man kan nå
huvudet, genom att handen lägges över
nos-ryggen, varefter huvudet med nosen före föres
in i skidan. Når man ej fram till huvudet,
såsom vanligen är fallet hos sto, lägges en
lina om den omböjda halsen,varigenom huvudet
kan dragas närmare.
2. Felaktigt frambensläge (då
endast huvudet är synligt i skidan). Om
frambenen äro böjda i knäleden, rättas läget lätt, om
man kommer ihåg, att lägesrättningen ej kan ske
inuti bäckenet, emedan fostrets skenben är
längre än bäckenhålans höjddiameter.
Frambenet måste skjutas in i livmodern, och man
fattar tag om fostrets underarm och genom att
skjuta den bakåt böjes armbågsleden så starkt
som möjligt, varefter handen så småningom
flyttas över knäleden och skenbenet till
klö-ven, som då lätt kan föras in i skidan. Om
frambenen äro helt underslagna, rättas läget
genom att föra in armen så långt, att man får
tag om fostrets underarm, varefter nyss
nämnda förfaringssätt användes, så att klöven
föres in i skidan.
Om vid bakdelsläge bakbenen ligga böjda
i hasleden, så att hasspetsarna kännas i
skidan eller helt underslagna, iakttages vid
lägerättningen detsamma, som anförts om
frambenen, så att alltid klöven först föres in i
skidan. Man får ej draga i fostret, förr än man
säkert övertygat sig om, att läget är riktigt,
och att, om någon del av fostret, som ligger
framme i skidan, vid lägerättningen behöver
skjutas in i livmodern (t. ex. för uppnående av
bättre utrymme), den alltid först fixeras
genom anläggande av en lina, så att den sedan
åter lätt kan dragas fram.
Efter förlossningen avlägsnas det förorenade
ströet och ersättes med nytt, och moderns
bakdel och juver tvättas med ljumt vatten.
Modern skyddas mot förkylning genom
gnidning med halmviskor och täckning, om stal-
let är kallt, och efter svårare f. gives något
upplivande medel, ss. varm klidryck eller
kaffe och brännvin (för större djur 1/2 1. kaffe
och V3 1. brännvin). Genom livmoderns
fortsatta sammandragningar efter förlossningen
(ef ter värkar) utstötas sedan fosterhinnorna
(efterbörden), vilket hos sto normalt sker
inom y2 timme, hos ko först inom 3—6
timmar. Hos svin och hund avgå de till varje
foster hörande hinnorna vanligen omedelbart
efter framfödandet, och ofta framfödes fostret
t. o. m. delvis inneslutet i hinnorna, vilket
stundom inträffar även hos sto. Efterbörden
bör genast avlägsnas, då en del djur, särdeles
svin och hund, stundom även kor, visa
benägenhet att förtära den, vilket kan medföra
svåra matsmältningsrubbningar, och särskilt
hos suggan giva anledning till, att hon även
förgriper sig på grisarna. Det naturliga
begäret att bita ihjäl och äta upp grisarna, som
stundom visar sig hos suggor, anses kunna
bero dels på den smärta, som framfödandet
förorsakar eller som framkallas av grisarnas
slitning i spenarna, särskilt om mjölk ej
finnes i juvret, och vid slagsmål om spenarna,
om suggan har flere grisar än spenar, dels
på olämplig utfodring (brist på animaliska
ämnen) under dräktighetstiden; unga suggor
eller sådana, som man ej känner, böra därför
noga övervakas, till dess man ser, att de tagit
mot grisarna. Har suggan en gång släppt ner
mjölken och grisarna fått tillfälle att dia, är
faran vanligen över. Utfodringen av mödrarna
bör de närmaste dagarna såväl före som efter
f. vara sparsam och först småningom ökas,
allt efter som mjölkavsöndringen tilltager.
E. N—m.
Förlossningslamhet. Se Kalvningsfeber.
Förlöpare. Se Anspann.
Förmultning, växt- och djurämnens
sönderdelning till kolsyra, vatten, ammoniak
eller saltpetersyra under bildande, av bruna,
jordartade ämnen, mull (humus), såsom
övergångsstadium till den slutliga fullständiga
sönderdelningen, betecknar en
sammanfattning av åtskilliga olika
sönderdelningsprocesser, föranledda av svampar och bakterier.
F. befordras genom maskar, larver,
tusenfotingar och andra lägre djur, vilka
sön-derbita och förtära växt- och
djurlämningarna och blanda dem med mineraljorden samt
därigenom underlätta dessas vidare
sönderdelning. Förloppet och de alstrade ämnenas
art växla efter materialets beskaffenhet och
de inverkande yttre förhållandena. Jfr.
Cellulosajäsning, Förruttnelse. — Olika slag av
organiska ämnen multna på olika sätt. I
allmänhet äro de kvävehaltiga ämnena
lättsön-derdelade (med undantag dock för hornämne
och insekters m. fl. lägre djurs hudämne,
chi-tin, som är mycket motståndskraftigt mot
sönderdelning). En högre kvävehalt hos
organiska lämningar medför därför i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
