Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genomhuggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
%.
Iftr-
383
därom gjort anmälan (t. ex. färghandlande).
— Alla gifter skola förvaras på betryggande
sätt inneslutna och vid utlämnandet på
förpackningen finnas angivet ämnets namn samt
ordet »gift» (å i:a kl. gift), eller andra föreskrivna
ord, ägnade att erinra om ämnets giftiga
beskaffenhet. — Intet giftigt ämne får utlämnas
i flaskor eller kärl, som på grund av sin vanliga
användning kunna giva anledning till
förväxling. Arsenikgift får ej användas till betning
av utsäde eller dödande av djur, utom för
förgörande av trädgårdsinsekter. Salpetersyrat
stryknin får användas till dödande endast
av varg, järv och räv och likasom fosfor endast
efter tillstånd av K. B. för högst 1 år i sänder.
Fosformos får utan särskilt tillstånd utlämnas
endast för dödande inom hus av råttor och
möss. H. J. Dft.
Förgiftning av djur medför ofta
ett mycket hastigt sjukdomsförlopp, varför
snar hjälp är av nöden. Förgiftningstecknen
karakteriseras i allmänhet genom att
sjukdomen inställer sig kort efter utfodring och
ofta-hos flere djur samtidigt samt har våldsamt
förlopp, störningar i nervsystemet (yttrande
sig i oro, raserianfall, kramp och konvulsioner
med efterföljande förlamning och
medvetslöshet) i förening med symtom från
matsmältningsorganen (såsom spottflytning, trumsjuka,
kolik och diarré, ofta blodig). Behandlingen
avser dels att fortast möjligt avlägsna giftet
genom kräkning och avföring, dels att skydda
mag- och tarmslemhinnan (mot gifter, som
verka frätande) genom ingivning av slemmiga
ämnen i stora mängder, dels att oskadliggöra
giftet genom motgifter, d. v. s. ämnen, som
därmed bilda olösliga eller oskadliga föreningar.
Kräkmedel givas företrädesvis åt svin och hund,
nämligen kräksalt (åt svin 0.5—1.5 g., åt hund
o. 1—o. 3 " g.) ’ eller kräkrot (åt svin och hund
1—3 g.) samt på grund av dess snabba verkan
särskilt apomorfin (hund 2—10 mg.) insprutat
under huden. Som avförande medel användes
glaubersalt (åt häst och nöt 150—400 g., får
50, svin 25 g.), ricinolja (åt häst 250—500 g.,
nöt 500—1,000, får och get 50—250, svin 50—
100, hund 15—60, katt 10—30 g.) eller för
åstadkommande av hastigast möjliga verkan
krotonolja (åt häst 10—20 droppar, nöt 15—30,
får och get 8—12, svin 5—10, hund 2-—5
droppar) tillsammans med oljiga eller slemmiga
medel samt dessutom lavemang. Till skydd
för tarmslemhinnan ingives linfröslem eller
havresoppa i stora mängder (10—20 1. till
stora djur) eller rå äggvita utrörd i vatten.
För att med framgång använda motgift måste
man känna giftets art; i allmänhet -
användes vid f. med alkalier utspädda syror, ss.
ättik-, klorväte- eller svavelsyra, vid f. med
syror däremot såp- eller tvålvatten, soda,
pottaska eller krita i större mängder vatten
samt vid metall-f. företrädesvis slemmiga äm-
De hos husdjuren vanligaste förgiftningarna
äro:
Fosfor-f., oftast hos hund, katt och svin
genom förtärande av råttgift (fosformos),
kännetecknas av kräkningar, koliksymtom,
stor mattighet med muskeldarrningar, svag
hjärtverksamhet med trådfin, knappt kännbar
puls och stundom gulfärgning av slemhinnor
genom förvandling av levern. På grund av
giftets långsamma resorption visa sig
sjukdomstecknen vanligen först efter flera timmar till
några dagar. Förgiftningen har dock alltid
ett akut förlopp, och döden inträffar vanligen
på 2:a—3:e, ofta dock först på 5:e dagen. Som
motgift gives kopparvitriol (åt svin o. 1—0.2,
hund o. 1—0.5, katt 0.05—-0.2 g.), upplöst i
vatten, däremot ej mjölk eller olja, vilka
befrämja giftets upptagande.
Kvicksilve r-f., oftast efter olämplig
användning av kvicksilverhaltiga läkemedel,
men även genom att sublimat vid
livmodersköljning genomträngt slemhinnan,
förekommer i synnerhet hos nötkreatur, som äro särskilt
känsliga. De viktigaste symtomen äro: spott>
flytning, blåsbildning i munnen (som givit
anledning till förväxling med mul- och
klövsjuka), stinkande lukt ur munnen samt häftig,
ofta blodig diarré, fuktande hudutslag med
klåda och håravfall på tunnare hudställen.
Förloppet är ofta kroniskt, räckande veckor
till månader. Motgift är svavelblomma,
svavellever (häst och nöt 2—5 g., får och get 0.5—1
g.) och järnvitriol (häst och nöt 10—25, får
och get 1—5 g.) samt dessutom slemmiga medel
eller mjölk.
B 1 y-f. träffar särskilt nötkreatur, genom
förtäring av blyhaltiga färger (vid nymålning av
krubbor, ämbar, rörledningar m. m.). Symtom:
spottflytning, krampaktig tuggning, kolik,
trumsjuka och förstoppning med därefter
följande stinkande diarré, stundom raserianfall,
åtföljda av bedövning, svindel och förlamning
av bakdelen, samt vid kronisk f.: avmagring,
stor svaghet, upprepade koliksymtom,
epileptiska anfall, partiella förlamningar, hudklåda
och fuktande utslag. Motgift: utspädd
svavelsyra, svavelsyrade salter (sulfat) ss. glaubersalt
och engelskt salt, jämte slemmiga ämnen eller
mjölk.
Koppa r-f. förekommer hos svin och hund,
vanligen efter förtärande av surt eller jäsande
foder, som förvarats i oförtenta kopparkärl.
Symtom: Kräkning, kolik, förstoppning och
sedermera diarré, osäker gång, partiella
förlamningar och okänslighet, hjärtsvaghet med
svag, ofta förlångsammad puls. Motgift:
bränd magnesia (svin 2—5 g., hund o. 1—2 g.),
mjölk och sockervatten i stora mängder.
Strykninf ör g i f t n in g,
företrädesvis hos hundar. Symtom: häftiga
"krampanfall,-varvid huvud och hals böjas bakåt,
extremiteterna starkt sträckas och andningen är ytterst
besvärad. Förloppet är ytterst -häftigt; ’öobè
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
