Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grimma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39o
grepar, som användas för grävning av jord,
särdeles då man vill hava denna mer finfördelad,
än med spade kan göras, hava vanligen 4—5
plattade, styva klor. Grepar för lassning av
gödsel m. m. tillverkas efter amerikansk modell
med 4—6 finare och mer elastiska, runda klor.
Rotfruktsgrepar äro lika föregående men hava
de 6—8 klorna avslutade med en knoppformigt
förtjockad spets.
Grimma. 1. G. med grims käft
användes till bindning av hästar, samt med
tju-derlina även för att fästa nötkreatur å bete.
De förra göras vanligen av läder, antingen
likasom huvudlaget för körning (se Betsel)
men med bettet utbytt mot en omkring nosen
gående rem, som bakom underkäken är försedd
med en ring för skaftets fästande. Denna ring
uppbäres av en slejfögla på käkremmen, eller
ock uppbäres nosremmen av 2 sidostolpar från
ringar, som äro inpassade mellan käkrem och
en enkel nackrem. Den senare modellen är
att föredraga, ty nackremmen kan placeras
längre bak på halsremmen, varigenom
grimman blir svårare att stryka av. G. av tåg
användes även men äro riskabla, emedan de lätt
kunna skära in i huden på nacken och där
förorsaka svåra sår. Tj udergrimmor
göras vanligen av järnkätting med en bygel som
nässtycke.
Grimskaft kan vara av läder, tåg eller
järnkedja. Dess riktiga fästande i spiltan är
av synnerlig vikt, så att djuren ej kunna snärja
in sig däri. Det bör, utan att vara för långt,
tillåta hästen att, stående, fritt höja huvudet
och, liggande, lägga det på bädden. Därför
brukar man fästa grimskaftet i en ring, som
löper på en lodrät jämten, eller låta det löpa
genom en ring eller över en rulle och förse det
i den fria änden med en träkloss eller vikt, som
alltid håller den fria delen spänd. Hästar, som
hava ovanan att snärja in sig i grimskaftet,
böra bindas med ett sådant åt vardera sidan.
Halsrem 1. halsring används i stället
för eller samtidigt med g. på hästar, som bruka
stryka av sig denna. Den utgöres av en bred
och stark rem med en ring för grimskaftets
fästande samt sättes kring halsens smalaste ställe.
Till tj uderlina används i de flesta fall
järnkedja. Även i sådan kunna djuren lätt
snärja in sig, i synnerhet genom att få dem i
karlederna på bakbenen. Detta kan fullt
säkert förekommas genom att på lagom
grimskafts längd från huvudet ersätta kedjan med
en trästång, 2 y/2—3 m. lång, varefter nödig
kedjelängd åter vidtager. A. P—n.
2. Bommar för sammanhållande av
virkesflottar.
Grimskaft. Se Grimma.
Grind. Enligt lag ang. väghållningsbesvärets
utgörande den 23/i0 l89* kap. 2 § 31 får g.
endast med tillstånd av K. B. uppsättas å
väg, med undantag för de ställen, där vägen
korsas av järnväg eller kanalled. Vid de årliga
vägsynerna bör tillses, om å väg befintliga
grindar, vilka icke ingått i beräkning vid
häg-nadsdelning, upprättad, innan K. K. d. n/10
1864 blev gällande, utan synnerlig olägenhet
för jordägare kunna utdömas. Sedan förslag
därom inkommit, äger K. B., efter
vederbörandes hörande, förordna, att g., som icke ingått
i beräkning i gällande vägdelning eller eljest
prövas vara för ägors fredande oundgängligen
nödig, skall inom viss, lämplig tid borttagas.
K. B. äger att med hänsyn till ortens
förhållanden bestämma, vilken tid av året tillåtna
grindar skola vara avlyftade. — Enligt K. f.
den 21/i2 1857 om stängselskyldighet skall
grind eller led, som över väg tarvas, hållas av
den, som skulle hålla annan stängsel å samma
ställe, och vid hägnadens fördelning på de
hägnadsskyldige, skall den större kostnaden
för grinden eller ledet tagas i beräkning. Äger
någon rätt till enskild väg eller fädrift över
annans ägor, hålle han ensam därför led eller g.
Gris, grisning. Se Svin.
Grissla. Se Alkfagiar.
Grobarhet. Se Frökontroll, Groning,
Utsäde.
Groblad, Plantago, vanligen fleråriga,
lågvuxna örter, tillhörande egen familj,
Planta-ginaceœ, utmärkta av från en rotbladrosett
uppskjutande bladlösa stänglar, som bära ett smalt
ax av obetydliga, 4-taliga blommor. Frukten
är ett fröhus, som öppnar sig med ett lock, så
att de små, smalt ovala, bruna fröna spridas.
Vanligt g., P. major L., är ett efterhängset
ogräs på vägar men besvärar ej i åker eller
äng. Dess glatta, köttiga blad hava brukats att
lägga på sår (»1 ä k e b 1 a d»); fröna brukas till
vinterföda åt burfåglar. Slåsskämpar
(k ä m p e g r o), P. media L., med ovala,
5-nerviga, småludna rot blad och tjockt ax med
vitröda blommor, växer allmänt på torra
ängsbackar, helst på lerjord; den ätes av kreaturen
men lämnar föga foder. Spetsgroblad
1. mellangroblad, P. lanceolata L.
med spetsat lancettlika rotblad och klotrunda
ax med blekgula ståndare, hava talrika mer
uppåtriktade rotblad, vilka på något fuktigare
ängsmark kunna avsevärt bidraga till betet;
anses som en jämförelsevis god betesväxt,
särskilt för får. Havsgroblad 1.
havs-s u 11, P. maritima L., med smala köttiga
blad, bidrager till betet vid havsstränder.
Groddbrand. Se Gurksjukdomar.
Rotbrand.
Groddjur. Av egentliga g. förekomma
allmänt i vårt land paddor, Bu†o, som
utmärkas genom saknaden av tänder, oftast
vårtig hud samt korta och tjocka ben, egentl,
grodor, Råna. som ha tänder, slät hud och
långa bakben, samt mindre allmänt och
huvudsakligen i södra Sverige, lövgrodan,
Hy la arborea L., som är ovan grön och under vit
samt lever i trädens kronor. Alla dessa djur
lägga ägg, varur framkomma larver med klot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
