Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grågylling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
därifrån. Att gräva eller driva ut honom med
hjälp av grythundar misslyckas ofta och är alltid
förenat med djurplågeri. Som g. på grund av
sin tjocka hud är ganska härdskjuten, bör till
g.-skytte användas tämligen grova hagel, ex.
N:r 6—7. G., som tillfälligtvis anträffas ute i
marken eller ställes av hundar, dödas lätt med
ett slag över nosen eller hjässan. Köttet är
ätbart, och det särskilt om hösten rikliga späcket
användes med fördel som smörjmedel. Skinnet,
varav man förr brukade förfärdiga jaktväskor,
är av ringa värde. T. H—1.
G. räknas i jaktlagen som skadedjur. Om rätt
till jakt å honom, se Jakt: Skadedjur.
Grävning av jorden med spade eller grep har
varit det vanligaste sättet för trädgårdsjordens
bearbetning och ansetts göra denna långt
noggrannare än plöjning och harvning. Då med
g. ej medhinnes mer än omkring 100 k v.-meter
på dagsverket eller högst 1/26 så mycket som med
plöjning samt man numera har tillgång till
plogar, harvar och hackor, som giva jorden en
mycket fulländad bearbetning, har man i större
trädgårdar allt mer övergått till bearbetning med
dylika redskap. — Höstgrävning, då jorden bör
läggas med mer lucker och ojämn yta för att ej
bliva för mycket hoppackad, utföres helst med
spade, vårgrävning, som bör så mycket som möjligt
luckra jorden, med grep. Jfr Bearbetning, jords.
Gröe, Poa, ett grässläkte, utmärkt av vippa
med små, plattade, äggrunda, flerblommiga,
borstlösa småax. De små frukterna äro nedtill
klädda med ullhår, som göra, att nytt »frö» lätt
bollar sig tillsammans, innan håren avnötts.
Alla arterna äro glatta, med i knoppläget platt
sammanvikta blad.
Av dess i Sverige vildväxande arter är den
lilla vitgröen, P. annua L., ett Vanligt,
1-årigt men allmänt övervintrande ogräs i
trädgårdar och på vägar. Den förekommer i åkrar
blott på torv- och mulljord. Den är lätt att
bortrensa men bör därvid genast bortföras, emedan
den sprider mycket frö och ytterst lätt åter slår
rot. På vägar känden utrotas medelst saltlake.
Följande fleråriga arter hava större eller
mindre betydelse som foderväxter; de synas
efter de få tillgängliga analyserna i
sammansättning och fodervärde ungefär motsvara timotej
men, särdeles i Norrland, hava högre halt av
kvävefria extraktämnen (i hö 40—50 %).
Ängsgröe, slåttergröe, P.
pra-tensis L., med starka, under jordytan krypande
utlöpare, från vilka bladrika tuvor uppskjuta.
Bladen ha kort, tvärhugget snärp och båtformigt
sammandragen spets. Blommar tidigt och
lämnar moget frö redan i juli. Återväxten efter
blomning eller slåtter utgöres endast av blad.
Fröt (frukterna), som väger omkring 0.2 g.
per 1,000 st. och 18 kg. per hi., kan ej skiljas
från kärrgröens annat än genom mikroskopisk
undersökning; det gror mycket långsamt. Arten
växer vild i hela landet på all slags jord och i
efter växtplatsen mycket växlande former.
Dess rika och på ej alltför torr jord rätt höga
bladväxt samt dess uthållighet och okänslighet
för torka göra ängsgröe till en av våra
värdefullaste foderväxter, som kan lämna en god del
av skörden för lie men isynnerhet är av värde i
betesmarkerna. Denna art är de amerikanska
präriernas berömda bluegrass (blåa gräs).
Däremot insås den ej gärna i vallar på åkern,
emedan den, särdeles på mullrik jord, kan bliva
ett besvärligt ogräs genom sina utlöpare, som
likna kvickrotens men äro smalare och hava mer
utstående, glatta bladskidor.
Fjällgröe, P. alpina L., liknar lågvuxna
former av föregående men har mer tätblommig
vippa med större rödlätta småax. Den är
allmän i Norrlands fjäll- och bergstrakter, där den
utgör en av fjällbetenas bästa växter med
tämligen låg proteinhalt men mycket hög halt av
kvävefria extraktämnen (enl. Svenska analyser
i höet omkr. 6 och 50 %).
Kärrgröe, betesgröe, P. trivialis L.,
som förekommer allmänt vildväxande
företrädesvis på fuktig mark, är ett fint, tämligen
högvuxet gräs med i jordytan krypande utlöpare,
som slå rot och utbilda talrika, ofta tuvade
nya skott. Bladen äro livligare gröna än hos
de båda föregående och försedda med långt,
spetsigt snärp. Den blommar något senare än
ängsgröe och återväxer ej på eftersommaren
annat än genom att utskjuta talrika, krypande
utlöpare. Kärrgröen är därför, om än den kan
utgöra en god del av höskörden, mindre
värdefull som betesväxt, särdeles på grund av sitt
beroende av fuktigheten, varför det knappt är
skäl att låta den ingå i fröblandning till insådd
i vallar. Fröet, som oftast härrör från dansk
odling, är i utseende och vikt som ängsgröes.
Sengroe, h ö s t g r ö e, P. serotina Ehrh.
1. fertilis Höst., förekommer vildväxande på
fuktig mark men mindre allmänt än föregående.
Den är ett högvuxet, vekt, bladrikt gräs, som
från en tuva utan utlöpare utsänder flere
omgångar av nedtill knäböjda, rotslående och
greniga strån. Bladen hava lång slida och
långsträckt snärp. Genom sin rika bladväxt och
under hela sommaren fortgående utveckling
av nya skott är sengröe ett rikt givande om än
något sent fodergräs, lämpligt för översvämmad
mark, men synes vara svårt att få att gå till i
blandning med andra kraftigare arter. Det har ej
kommit i odling, och frö finnes ej i svenska
handeln.
Lundgröe, P. nemoralis L., är ett
blek-grönt eller blåaktigt, mycket spensligt gräs med
kort snärp och mycket slak vippa; utväxer och
blommar tidigt men skjuter inga senare skott.
Det är allmänt i lundar och skog och ätes gärna
av kreaturen men giver litet foder och
ifrågakommer ej till odling.
Bergsgröe, P. compressa L., är ett på
torra backar, berg och dikeskanter vanligt,
tämligen lågvuxet, torrt och magert gräs med
krypande rotstockar, enstaka, plattade strån utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
