Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönfoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4-00
bladtuva samt liten sammandragen vippa.
Saknar betydelse som foderväxt.
Grönfoder betecknar i allmänhet i friskt,
saftigt tillstånd skördat foder, i främsta rummet
grönskördad säd. Efter torkning benämnes det
grönfoderhö. Som g., d. v. s. för utfodring
i färskt tillstånd, användes sålunda stundom
första men, på grund av svårigheten att torka
densamma, isynnerhet den andra skörden av
insådda vallar och andra gräsmarker samt lucern
och vissa andra bladrika växter, företrädesvis
sådana, som utvecklas så snabbt, att de kunna
odlas som trädesväxter eller mellangrödor, sådda
omedelbart efter föregående grödas skörd och
färdiga till att användas samma sommar (ex.
sommarraps, vitsenap, oljerättika, spärgel, rovor).
Försommargrönfoder erhålles
företrädesvis av höstsäd sådd i blandning med
luddvicker. Mest brukas råg, som skördas vid
axgången i senare delen av maj och förra delen
av juni men sedan snart blir väl torr och mindre
begärlig. Även brukas, ehuru mindre ofta,
höst vete, som kommer senare och är saftigare.
Utsädet brukar till 1/3—x/2 utgöras av
luddvicker eller från 50 kg. luddvicker med 125 kg.
råg till 100 kg. luddvicker med lika mycket råg.
Detta g. kan användas, tills det kan avlösas av
första lucernskörden eller av gräs.
Efter skörden av höstsädesgrönfodret få
vallväxterna, om sådana varit insådda, en kraftig
utveckling, och eljes kan en ny g.-sådd
omedelbart ske för skörd på hösten eller ock trädning
av jorden medhinnas.
Till sommar- och höstgrönfoder
sås vanligen vårstråsäd i blandning med
baljväxter, mindre ofta enbart baljväxter, och
undantagsvis majs, spärgel, vitsenap, oljerättika,
sommarraps eller bovete (se d. o.). Allmännast
sås blandning av havre och vicker, stundom med
inblandning av korn eller ärter. Då baljväxterna
ej så fort som stråsäden bliva hårda och torra,
böra de förra utgöra huvudmassan, vanligen
2/3 av utsädet. Stråsäden medtages mest för
att bära upp baljväxterna, varför styvstråiga
sorter, såsom prinsesskorn, plym-, seger- eller
guldregnhavre, böra användas. Av baljväxter
användas mest soloärt, pelusker, gråvicker,
vilka i avkastning följa i denna ordning. Då g.
utgöres av enbart baljväxter, blandas vanligen
vicker med mindre mängd ärter, och för att
hålla upp dem från marken inblandas stundom
småfröiga hästbönor, 10—20 kg. per hektar.
Grönfodermajs hinner endast i sydligaste orterna
nå full utveckling. För att hava jämn tillgång
till ungt grönfoder sås detta i upprepade
omgångar, den första i början av såningstiden och
av en tidig sort, och sedan med 14 dagars
mellantid och med senare sorter. Jämte
biandsädes-grönfoder tjäna 2:a och 3:6 skörden av lucern
samt på hösten efterslåtter och rotfruktsblast
till att fylla foderbehovet, stundom även unga
rotfrukter, vanligen rovor, som uppfodras med
blasten. Dylik odling av grönfoderrovor
medför fördelen, att blasten fullständigare
tillvaratages än vid skörd i vanlig tid, samt att
efter denna skörd jorden kan hinna beredas till
höstsädessådd.
Omfattningen av g.-odlingen är ganska
oviss. Enligt arealinventeringen år 1918
upptog säd odlad till bete och g. omkring 3 % av
rikets åker, mest (6 %) i Malmöhus län. I
Norrland, där mogen skörd av säd är oviss, har
g.-odling starkt ökats.
G.-odlingens betydelse i
hushållningen. G.-odling förekom föga, förr
än efter mitten på 1800-talet det allmänna
strävandet att öka nötkreatursskötselns avkastning,
samtidigt med att ängsmarkernas fortgående
uppodling minskade tillgången till hö, anvisade
detta sätt att öka tillgången på ett
närings-kraftigt stråfoder. Yttermera stegrades detta
behov, särskilt för sommaren, därigenom att
strävandet mot större intensitet i jordbruket
föranledde avkortandet av vallarnas varaktighet
genom indragning av de litet givande 3:e och 4:e
årets vallar. Av samma skäl sökte man
inskränka den rena trädan och besådde
trädesskiftet med g., där det kunde ske utan
försämring av den följande höstsäden. G. motsvarar
ock väl dessa ändamål. Tjockt sått och starkt
gödslat, så att det blir frodigt, undertrycker det
ogräs och är en god förfrukt. Skörd till friskt g.
medför även fördelen framför höberedning, att
bärgningsarbete och avsmulning bliva
obetydliga. Skördat tidigt är g. synnerligen smakligt
och lättsmält; med fortsatt utveckling stiger
halten av växttråd, och därmed nedgår
smält-barheten, men detta mer än uppväges av den
ökade mängden torrämne och halten av
kolhydrat vid oförändrad halt av äggvita, varför
mycket tidig skörd av g. lämnar mindre mängd
smältbar näring än skörd vid blomningen.
Totalmängden av näringsvärde ökas
fortfarande intill mognaden, så att mängden av
näring vid skörd av blomnande g. vid försök
visat sig utgöra blott omkring 70 % mot
avkastningen av näring vid mogen skörd, men
ju senare g. skördas, dess mindre blir mängden
smältbar äggvita per foderenhet. I och med
att arbetsprisen stegrats, har
produktionskostnaden för g. på öppen åker ställt sig
ogynnsammare i förhållande till odling av hö på vallar,
och desto viktigare är, att det odlas så, att det
giver stor fodermassa.
Fodervärdet överensstämmer med
detsamma i hö, som beredes av samma växter,
dock så att smältbarheten är något högre hos
det friska fodret än hos höet, varjämte vid
hö-beredningen alltid en del av fodrets
näringsinnehåll går förlorat. Värdet växlar sålunda
likasom för hö under inverkan av klimat,
jordmån och framför allt växtslaget och det
utvecklingsstadium, vari växterna befinna sig vid
skörden (se Hö). Exempel på vanliga
grönfoderslags sammansättning lämna följande av
prof. Nils Hansson sammanställda medeltal:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
