- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
411

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gärde ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4ii

pens fetthalt innebär, dels även genom den större
:smaklighet, som vinnes genom köttets
saftigare och fetare beskaffenhet, särdeles då fettet
ansattes insprängt i musklerna (»marmor er at
kött») och ej alltför övervägande i särskilda
lager under huden och kring inälvorna.
Kvalitetsförbättringen beror även av det ansatta
fettets art, vilken påverkas av vissa fodermedel
(se nedan). På gödningens ekonomiska
resultat inverkar i hög grad värdet av den
kvalitetsförbättring, som ernås. Ju större djuren vid
gödningens början äro, desto större köttmängd
får, under i övrigt lika förhållanden, förbättrad
kvalitet och ökat värde.

Gödningstidens längd. Då djuret
alltid behöver foder för kroppens underhåll och
•endast vad det däröver upptager tjänar till
bildning av nyttiga produkter, blir
foderförbrukningen i förhållande till viktsökningen
mindre, på ju kortare tid djurets g. avslutas.
Av ekonomiska skäl bör därför den största
möjliga viktsökning på kortast möjliga tid
eftersträvas. G. kan vara lönande, även sedan
viktsökningen nedgått i förhållande till
foderåtgången, om blott avsevärd förbättring av kvaliteten
fortgår, men då denna upphör, blir det
ekonomiska resultatet mer tvivelaktigt.

Djurens gödningsförmåga, eller
deras förmåga att taga hull och att omsätta
näringen i vikt sökning, är olika hos olika
djurslag, raser och individer samt giver sig oftast
till känna i djurens yttre (exteriör). Man talar
sålunda om köttraser och g ö d t y p

Gödtyp. Angus-ko.

i motsats mot t. ex mjölkraser och värpraser,
dragare- och mjölktyp o. s. v. Djur av gödras
■eller gödtyp hava i allmänhet fin benbyggnad
och en väl sluten kroppsform med rik
utveckling särskilt av de köttigaste delarne framför
de köttfattigare, således litet huvud, kort hals,
låga ben, cylindrisk kroppsform med stor bredd
och djup på både bröst och bakdel samt köttiga
lår och skinkor. Gödningsförmågan är större
hos yngre djur än hos äldre och avtager med

tillväxten, dels därför att viktsökningen hos
unga djur till stor del består i den med åldern
avtagande nybildningen av kroppsvävnader, dels
även emedan fettbildningsförmågan ofta starkt
minskas hos äldre djur, till följd av försämrad
fodersmältning eller sjukliga tillstånd. Ju mer
näringsomsättningen är inriktad på annan
produktion, desto mindre är ock i regel
gödningsförmågan. En högmjölkande ko eller en starkt
värpande höna är därför vanligen mer
svår-gödd än samma ko i sin eller höna, då hon ej
värper, och ju mer kroppen tillbakasatts i
näringstillstånd genom dylik produktion, desto
svårare är det att få den att taga g. För
gödningens ekonomiska utfall är därför valet
av djur ofta avgörande. Då behovet av
underhållsfoder är större, ju smärre, livligare och
rörligare djuren äro och ju mer näring de behöva
för värmealstring, så är gödningsförmågan
större hos stora och tröga djur än under
motsatta förhållanden, och ju mer de hållas i
stillhet och ro i mindre ljust och lagom varmt rum.

G ö d ’f o d e r. Som viktsökningen vid g.
huvudsakligen består i fettansättning, beror
näringens värde härvid i främsta rummet på
de ingående näringsämnenas fettbildande
förmåga, vilken i stort sett står i direkt förhållande
till deras fysiologiska värmevärde (se Näring).
Man har sålunda funnit, att äggviteämnena,
av vars totala energiinnehåll det, som avgår
med urinen, icke kommer fettbildningen till
godo, hava ungefär samma värde för denna som
stärkelse. Då emellertid äggvitans pris i
fodermedlen är betydligt högre än kolhydratens
och den är väl behövlig för mjölkdjuren, är det
en ekonomisk regel, att gödfoder ej bör
innehålla mera äggvita än som motsvarar djurens
behov (äggviteminimum). Detta är för
göd-djur blott obetydligt utöver, vad som behöves
för kroppsunderhållet samt för bildning av
fettfri kroppsmassa och mjölk. Som allmän
norm gäller, att fodret åt äldre gödsvin behöver
innehålla blott 70, åt vuxna nötkreatur och får
i sin 75—80 g. äggvita per foderenhet,
varemot äggvitehalten i gödfoder åt växande eller
mjölkgivande djur bör vara 100—120 g. per
foderenhet. Vid gödning av nötboskap och
får bör foderblandningens allmänna
näringsvärde uppgå till minst 2 f.enh. pr. 100 kg. lev.
vikt, under det att det för växande gödsvin
fordras omkring 6 f.enh. med 115 gr. äggvita
pr. f.enh. för smågrisar om 10—15 kg. lev. v.
och avtagande mängd och äggvitehalt i den
mån djuren tillväxa, så att de vid en vikt av
100 kg lev. vikt kräva blott 3.5 f.enh. med 70
g. smb. äggvita pr. f.enh.

Fett har som fettbildare ett så mycket högre
värde än stärkelse som motsvarar förhållandet
mellan deras värmevärden, d. v. s. som 2.2 : 1,
men då större mängder fett nedsätta
foderblandningarnas smältbarhet och dessutom fett
i allmänhet ej finnes i större mängd i de
hemmaalstrade fodermedlen och i köpfoder i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free