Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harelda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
fara och springer icke upp, förrän han ser sig
vara upptäckt. Driven av hundar springer han
undan i en större eller mindre bukt, så att han
efter en stund återkommer ungefär till samma
ställe, där han skrämdes upp. Då han vid
dagningen lämnar betesplatsen för att söka
vila, går han alltid tillbaka ett stycke i sina
egna spår, gör en »lycka», som det heter på
jägarspråket, varefter han tager några långa
språng åt sidan för att slutligen sätta sig, vänd
mot vinden. På ungefär samma sätt beter han
sig under drev för att vilseleda och komma un-
tf
Harspår.
dan sina förföljare. Han livnär sig av gräs,
knoppar, blad, bär och andra växtämnen,
om vintern huvudsakligen av bark från asp,
sälg och björk, varigenom avsevärd skada kan
åstadkommas (se Fruktodling), samt av
råg-brodd på åkrar i skogskanten. Liksom alla
gnagare fortplantar han sig mycket starkt.
En fullvuxen hona sätter i regeln årligen 3
kullar med 3—5 ungar i varje, första kullen i
mars eller april, den andra i slutet av maj
eller början av juni och den tredje i juli—
augusti.
Tyska haren är ett utpräglat fältdjur
och träffas året om och alla tider på dygnet
ute på ängar och åkrar men trives ej i större
sammanhängande skogar. Hans födoämnen äro
ungefär desamma som den svenska harens.
Om vintern gör han stundom betydlig skada
i trädgårdar och planteringar genom att skala
barken av träden. Han skiljes från föregående
lättast genom avsevärt längre öron och dubbelt
så lång, på översidan svart svans. Han är
året om grå med gulbruna stickelhår. Han
ynglar vanligen 4 ggr om året med 1—5 ungar
i kullen.
Jakt å hare är enligt jakttabellen 1922
tilllåten i de 4 nordligaste länen 1/9—28/2> i
Malmöhus och Kristianstads län "/ 9-31/12 (Blek. 1.16/9-15/2)
och i övriga delar av riket 1/9—15/2. Vår svenska
hare jagas så gott som uteslutande med stövare.
I början av jakttiden bör jakten företagas tidigt
om morgnarna, innan daggen hunnit avdunsta,
eller framåt aftnarna, då hararna åter börjat
röra på sig. Mest lönande är jakten på spårsnö
under senhösten och vintern. Vid blåst träffas
haren merendels på läsidan av berg och
skogsbackar, vid oväder och starkt snöfall uppsöker
han de tätaste snåren o. s. v. Särskilt under
senhösten, då hararna blivit vita men marken
ännu är bar, ligga de så hårt, att de endast med
svårighet kunna »resas» av hunden. Det blir
då jägarens sak att med rop och
handklappningar söka få jösse på benen. Likaså bör han
komma hundarna till hjälp, då de under drevet
tappa spåret eller förspringa sig vid harens
»lyckor» och avsprång. Är drevet i gång, uppsöker
jägaren en plats, där han kan beräkna, att
haren skall gå fram, ss. i öppningar och gläntor
i skogen, gamla igenvuxna kolbottnar,
landsvägar, fägator och ställen, där gångstigar korsa
varandra, vid grindar och gärdsgårdsskä ],
slogängar, släta berghällar, bäckdalar,
sjöstränder o. s. v. Skytten bör ställa sig så, att han
har fri utsikt åt alla håll. Att söka betäckning
är onödigt, då haren på dagen ej ser bättre,
än att han mitt på en öppen väg kan springa
så gott som rakt på jägaren, blott denne håller
sig stilla och tyst. Harens sätt att gå undan
för hundarna är ganska olika, beroende på
djurets ålder och kön. Ungharar hålla i början
av jakttiden sällan några ordentliga bukter,
utan kryssa hit och dit i den tätaste snårmarken,
där de trycka, så ofta de få tillfälle. Trött
jagade taga de ofta sin tillflykt ned i ett stengryt,
under ett rotvalv eller en lada. Honan gör
kortare och mer regelbundna bukter än hanen,
vilken ofta sträcker ut mycket långt och
dessutom använder varjehanda finter för att krångla
bort spåret. På spårsnö skjutes haren även
utan hund, varvid man följer hans spår, tills
man finner, att han gjort »avsprång» för att
sätta sig, varpå man ringar in spåret i allt
mindre cirklar, då man till sist brukar få syn
på haren, där han sitter, eller få tillfälle att
skjuta honom, då han springer upp.
Tyska haren skjutes vanligen under
klappjakt. Dock kan han jagas även med stående
hund samt med stövare, varvid han beter sig
ungefär som den svenska haren. Han blir
betydligt större än denna, men lämnar icke
så smaklig stek.
Ehuru haren ej är hårdskjuten, fordras, att
han skall bliva träffad i de ädlare delarna, om
han skall stanna på platsen. En skadskjuten
hare dödas lättast, om man fattar honom vid
bakbenen och slår honom mot en sten eller ett
träd, så att ryggen knäckes, eller också med
handen ger honom ett par kraftiga slag bakom
öronen. Till harjakt användes vanligen i början
av jakttiden hagel n:r 3—4, under vintern
n:r 5—6. T. H—1.
Hareida. Se Dykand.
Harkrankar, fam. Tipulidœ, jättestora
myggor med oproportionerligt långa, ytterst
fina och bräckliga ben. Larverna leva i jör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
