Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havrefodermjöl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45o
lande borst. Den har givit högre skörd än
Dala-, Björn- samt Mesdags- och Finn-h. och
har större kärnor och passar genom sin tidiga
mognad för mellersta och övre Norrland.
H : s odling. H. är mindre än flertalet
andra kulturväxter fordrande i avseende på
jordmån och har stor förmåga att tillgodogöra
sig jordens innehåll av näring, även då förrådet
därav är ringa. Den odlas därför på all slags
jord och företrädesvis på mager sådan och
mot slutet av omloppet, då det tillförda
näringsförrådet är starkt medtaget. Vanligt är
att taga h. efter flerårig vall: vallbrotts- eller
plog-h. Den är dock mycket tacksam för
göds-Ung, särdeles för kväve och fosforsyra, men
mindre för kali, vilket därför sällan gives åt
h. annat än vid odling på torv- och mulljord.
En havreskörd av 20 dt. kärna och 25 dt.
halm borttager ungefär:
Kärna . . .
Halm . . .
Summa
Kväve
Fosforsyra
Kali
Kalk
34
7-5
II
4-5
9
24
2
9
4.1-5
15-5
33
11
vilka siffror kunna tjäna till ledning för
gödslingen, då man vill ersätta allt, som skörden
borttagit.
H. fortsätter att upptaga näring ur jorden
under hela sin tillväxt, även efter blomningen,
och gödslingen kan därför göra god verkan,
även om den icke är omedelbart färdig att
upptagas eller mindre lätt löslig. H. kan sålunda
tillgodogöra ammoniumkväve ungefär lika
bra som salpeterkväve, likasom även
thomasfosfat och benmjöl ofta göra lika god verkan
som motsvarande mängd fosforsyra i
super-fosfat. H. gror redan vid några få grader över
o0, och brodden är icke synnerligen ömtålig för
frost. H. kan därför med fördel sås tidigt,
t. o. m. sådd på tjälen förekommer, men med
den tidiga sådden följer risk ej blott för
frostskada utan även för överhandtagande ogräs,
vars utveckling mindre än havres hämmas av
låg temperatur. Till utsäde bör användas
storkornig vara, ur vilken småkornen
utsorterats, men i samma mån utsädet är grovt,
kräves större mängd därav. Denna växlar mellan
150—210 kg. (3—4 hi.) per hektar.
Myllnings-djup omkring 5 cm. Skörden plägar i Sverige
uppgå till i medeltal omkring 15 dt. (mötsv.
33 hi.) per ha., men lämnar på fruktbar jord
vid god skötsel ända till den dubbla mängden.
Renkastad men osorterad vara plägar väga 45
till något över 50 kg. per hi. Fullgod
handelsvara anses böra väga lägst 49 kg. per hi.
Halmskörden växlar efter sorten, jordmånen,
gödslingen och väderleken och utgör på fast,
kvävefattig jord föga mer än kärnskörden, men
på kväverik jord vid god tillgång på fuktighet
ända till dubbelt mot kärnskörden.
Sjukdomar och skador.
H.-brodden härjas ofta, särdeles i 2:a året efter
vallbrott, av rotmask (knäpparelarver, se
Knäppare) och av larver av fritflugan (sed. o.). Då de
senare mest angripa svaga plantor, motverkas
deras härjning genom användning av
storkornigt (strängt sorterat) utsäde. Stundom skadas
h. svårt av bladlöss (se d. o.). Av
skadesvampar, som angripa h., göra svartrost och sot
(se d. o.) mest skada. Stundom uppstår ock
svår skada av gråfläcksjuka (se d. o.).
Havrefodermjöl. Se Kli.
Havrenudiar. Se Kli.
Havrerot, Tragopogon porrif olins L., en
sydeuropeisk korgblomstrig ört, fam.
Compo-sitœ, med väl alnshög stjälk och violettröda
blomkorgar. Odlas, ehuru mindre allmänt,
för sina rötter, vilka ätas stuvade; de unga
skotten ätas stundom som sparris. Fordrar
djup, föregående år rikligt gödslad
trädgårdsjord. Fröet sås på hösten eller vanligen på våren,
"vanligen med 5 rader på säng av vanlig bredd,
1.2 m. Plantorna gallras till 15 cm. avstånd
i raden. På hösten upptagas rötterna till
vinterförvaring, inslagna i sand i källare eller
i stuka i det fria.
Havreskal. Se Kli.
Havreål. Se Rundmaskar.
Havstrut. Se Mås.
Havssutt. Se Groblad.
Hed, mager och torr mark med föga ojämn
yta, bevuxen huvudsakligen med dvärgbuskar,
framför allt ljung, mjölon- och lingonris samt
på fuktigare ställen odon, skvattram, pors och
klockljung. Trädartade växter förekomma
ofta som marbuskar. Mellan
buskväxtligheten täckes marken ofta av lavar, som
stundom äro så övervägande, att man betecknar
heden som lavhed. Det halvmultnade avfallet
från denna växtlighet bildar ett lager av i regel
sur mylla (råhumus, se Humus) men aldrig
lager av ren torv. Jfr Mosse. — Hedar
förekomma i Sverige huvudsakligen i södra och
sydvästra länen, dels på forna flygsandsfält,
dels på grus jord, där skogen uthuggits och
bränts.
Jordmånen, av sand eller grus, täckt av det
sura myll-lagret, är alltid mycket näringsfattig,
och ofta är sanden närmast under myllan
uttvättad av det nedsipprande mullhaltiga
regnvattnet, så att den bildar »blekjord» eller
»blysand», under det att de uttvättade ämnena
avsatt sig i den underliggande sanden, som
stundom därav sammankittats till ett m. 1. m.
hårt, brunt lager av al (ortsten), som
växtröt-terna ej kunna genomtränga (Podsolering).
Den sura myllan, som ofta är starkt blandad
med harts och vax från hedväxterna och
därför svårfuktad, erbjuder ej bakterierna
gynnsamma livsvillkor, varför också förmultningen
går mycket långsamt och övriga omsättningar,
genom vilka växtnäring beredes, föga
förekomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
