Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Honungsklöver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de oskrädda sidorna, vilken motsvarar
kvarstående rundsida (fig. 37). Urholkningen, vilken
lägges nedåt, bör göras något djupare än
motsvarande rundsida, så att fogen med säkerhet
skall bli tät. Timmerstockarna sammanhållas
dessutom i sitt rätta läge medelst
dymlingar, runda pinnar av omkring 8 cm. längd
och 3—4 cm. tjocklek samt med 2 m mellanrum,
men dymlingarna få icke komma över varandra
i samma stock. Fyrskuret timmer kan
sammanfogas med dymlingar enligt föregående,
men det är dock bättre att i så fall använda
spont eller lös fjäder. Vid timrets hopfogning
skola alla springor tätas (diktas) med tjärad
mossa eller tjärdrev. Detta senare arbete måste
utföras med stor omsorg, om väggen icke skall
bli dragig. Längdskarvar skola så mycket som
möjligt undvikas och få icke förekomma
mellan fönster- och dörröppningar. Skarvar
utföras lämpligast med blad eller enkel hakskarv.
Uti fönster- och dörröppningar insättas mot
timmerändarna en stående planka, s. k. svärd
(även kallat gåt, post, durk eller dörne) (fig. 40).
Denna förses med fjäder, i vilken de liggande
timmerstockarna infällas. Svärdet får icke
göras så långt, att det hindrar väggens sättning
vid torkning. Vid hörn och avgående väggar
göras s. k. knutar, av vilka de viktigaste äro
korsknut (fig. 37), laxknut (fig. 38)
och alhäringsknut (fig. 39). Den
förstnämnda, som med timmerändarna skjuter ut
över väggen, angripes till följd härav lätt av
röta. De två sistnämnda äro i detta avseende
fördelaktigare. Vägg av stående timmer
hopfogas i huvudsak lika med vägg av liggande
timmer, men sammansättes vanligen först i
större stycken (ramar eller tavlor). Dessa
avpassas så, att de upptaga bredden mellan två
fönster eller dörröppningar. Ramarna förses
nedtill med spont och uppresas på syllstockar
med motsvarande fjäder, på vilken de fästas
med ekspik. Upptill intappas de i liggande
timmerstockar, hammarband, i vilka
bjälkarna jämväl fästas. Upptill och nedtill i
fönster- och dörröppningar intappas liggande
timmer. Byggnadens hörn förstärkas med
plattjärn, böjda i vinkel och fastgjorda med ekspik.
Alla springor skola väl diktas liksom i föregående.
Timmerväggar kunna inklädas med bräder, jfr
Brädfodring, »Väggar».
L. N. Gramén.
Hoplocampa. Se Plommonstekel.
Hoppstjärtar eller podurider,
Collembola, vinglösa små insekter, i regel långsträckta
och undertill i bakkroppens spets försedda med
en hoppapparat. De träffas allmänt på
spruckna, ruttnande rotfrukter (en vit art utan
hoppgaffel) och andra ruttnande växtdelar och i
blomkruksjord, varifrån de lätt avlägsnas genom
omplantering eller vattning med svagt
tobaks-haltigt vatten. »Snöloppor» kallas stundom h.,
som under vackra vårdagar bruka i oerhörd
mängd anträffas på snön. Även förekomma h.
massvis på tillfälliga vattensamlingar efter
häftiga regnskurar. De torde i allmänhet leva
av mikroorganismer ur växtriket och vara
alldeles oskadliga. A. T—n.
Hordein. Se Äggviteartade ämnen.
Hordeum, grässläkte med sammansatt ax
av 1-blommiga småax och långt borst på yttre
blomfjället. Hit hör sädesslaget korn (se d. o.).
Som prydnadsväxt odlas H. jubatum. Se
Blomsterodling.
Horn. 1. Många idisslares, ss. nöt, får och
get, försvarsvapen består av en från pannbenet
utväxande h.-t a p p eller kvicke,
omgiven av en h.-s k i d a. H.-tappen är klädd av
ett på blodkärl rikt läderhudslager, under det
att den hårdnade överhuden utgöres av
h.-skidan. Denna tillväxer med det ena skiktet
innanför det andra. Denna tillväxt växlar
med näringstillgången och är svagare under
dräktighetstiden, varför ringar vid hornens bas
visa antalet dräktighetsperioder. Hos
hjortdjuren utgöras de oftast förgrenade hornen av
solida benbildningar, vars hudlager snart
bort-dör och lossnar, och som årligen fällas och å nyo
utväxa. Hornslidan utgöres av hornämne,
k e r a t i n, ett svavelhaltigt äggviteartat
ämne (se d. o.), som innehåller vissa
aminosyror (tryptofan, tyrosin, cystin), som saknas i
lim, varför hornämne kan tjäna som
komplement till lim i foder (se Aminoföreningar). H.
förarbetas till allahanda prydnadsföremål,
hushållsartiklar m. m. samt för beredning av
h o r n m j ö 1 (se d. o.). H. J. Dft.
2. Avlägsnande av h. eller
förhindrande av deras utväxande kan ske genom
att hos den 3—4 dagar ga/nla kalven bestryka
de hudställen, där hornen börja utbildas, med
en i ändan något uppfasad träpinne, doppad i
rykande salpetersyra. Har den hornartade
vårtan icke försvunnit efter 8 dagar, upprepas
behandlingen. (Montu’s metod.) Som
frät-medel användes även kaliumhydrat. Håret
bortklippes kring de vid 6—10 veckors ålder
synliga hornvårtorna, som därefter under ett
par minuter fuktas och bestrykas runt om med
ett kaliumhydratstift. Efter några timmar kan
hela hornanlaget avlyftas, och stället bestrykes
ännu en gång med frätmedlet. E. N—m.
Hornblände. Se Bergart.
Hornkam. Se Huvud.
Hornklyfta. Se Hovsjukdomar.
Hornmjöl. Horn innehåller omkring 17 %
kväve men kan till följd av sin stora
motståndskraft mot upplösning icke utan särskild
beredning tillgodogöras till gödsel. Genom
ångkok-ning och därpå följande torkning blir det sprött,
så att det kan malas till mjöl, och detta
sönderdelas lätt i jorden. Däremot förblir horn, som
upphettats torrt (rostats), mycket
svårupp-lösligt. Hornmjöl, som på förstnämnda sätt
beretts av horn och klövar likasom av avfall
efter horns industriella bearbetning, bildar ett
grågrönt pulver med omkring 14 % kväve —
dock betydligt lägre, när ull eller benmjöl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
