Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hornpelare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
hakar, dels kilhakar. Av de förra
tillverkas hålkälshakar vid Åkarp och koniska
med stålkärna vid Virsbo och Hallstahammar.
Sommarskor sakna vanligen hakar men
finnas även med sådana för att giva hästen
gott fäste i gräsmark i mycket kuperad terräng.
På gator och hårda vägar verka hakar skadligt
för hovarna. Kappor eller nagelformiga
uppvikningar i skons kant användas för att
giva skorna stöd mot hornväggen eller för att
hålla vissa delar av densamma stilla. Vanligast
är tåkappa. Två tåsidokappor användas, där
man vill undvika spänning i tåväggen eller för
att hålla ihop en tåspricka eller vid »slå i sko».
Även brukas en stödjekappa på sidan för att
hindra skons vridning, om hästen sätter ned
foten ojämnt; 2 eller flera sidokappor brukas
för att hålla skon fast, om bärranden är
sönder eller hornet mört eller sprött.
Hörnstöds-kappor användas för att hålla traktväggarna
still vid hovsprickor eller hålla dem utåt vid
trånghov, enkel eller dubbelsidig.
Söm, som användas till skons fastspikande,
bestå av huvud, klinga och spets. Förr
användes söm med ensidigt kilformiga huvuden,
numera allmänt dubbelsidigt kil- eller
pyramid-formiga. Huvudets övergång i klingan kan
vara långsluttande, ss. arméns K- och
Uddeholms D-modell, eller tvärare, E-modellen. De
förra göra beslaget starkare men kräva en
kraftig hovvägg; E-modclien bör användas vid
sköra och tunna hovväggar. Sömmets spets
skall göras ensidigt kilfor mig, s v i c k a s.
Den sneda ytan vändes vid isättandet inåt
mot kötthoven, varigenom sömmet kommer att
gå i en båge utåt mot hornväggens hårda
utsida.
Hjälpmaterial. Buffertar av
gummi, filt, kork, tåg eller halm. sättas inuti
för att hindra halkning och snöklampning samt
för att låta sula och stråle i högsta möjliga
grad deltaga i uppbärandet av kroppstyngden.
Sulor användas för samma ändamål som
buffertar och skilja sig från dem därigenom,
att de spikas med skon på hoven. Vanligast
brukas sula av läder med stoppning av tj
är-drev. Numera begagnas att utanpå lädersulan
nita ett tjockt gummistycke (av utnötta
automobilringar). Sulor av filt eller enbart gummi,
som förr använts, äro nu nästan alldeles
bortlagda, med undantag av den på vissa håll ännu
brukliga amerikanska, som användes under
skor, som räcka endast till traktväggarnas
början, så att dessa helt uppbäras av den tjocka
dyna, som utgör sulans bakersta del. Den
»engelska gummisulan», med kilar i
sidostrål-fårorna, är särskilt vid strålbenshälta av
nytta.
Hovslagareverktyg. Vid
avtag-ning av gamla skor användes en nitklinga
för nitarnas uppvikande samt en hovtång med
stora käftar (b r ä c k tång) för lossandet.
Avverkningen göres med v e r k k n i v eller
klinga och klubba samt hovrasp.
Skohammare för sömmens inslagning bör
hava lågt huvud och långt skaft, lutande så
mycket, att ändan nästan kommer i linje med
slagplanets yta. Sömmen avklippas bäst med
en tång med små käftar; den blir kraftigare,
så att sömmen kunna klippas, ej vridas av,
och för att denna klipptång må hållas bättre
vass, bör den ej användas till bräcktång. För
nitning har man antingen en klack på ena
tångkäften eller använder man särskilt nitjärn,
vilket, då kilhakar användas, bör hava skaftet
utdraget i en dorn.
Beslagets utförande:
a. Hästens hanterande
undersko-ningen avser att få honom stilla, så att arbetet
ostört kan utföras. Att hästar ej vilja stå stilla,
beror på antingen att de ej äro vana vid
behandlingen eller omgivningen eller att de äro
rädda, vilket ibland urartar till motspänstighet.
Denna kan dock ibland bero på smärta av
ömhet i den hov, hästen står på, eller av stelhet
i det ben, som hålles upp. Behandlingen bör
alltid vara lugn och varsam; hästen bör ej
bindas kort utan få använda huvudet för att
därmed hålla balansen. Ger man honom godsaker
för att muta honom, bör han äta dem ur hand.
Smekningar över ögonen, sakta bultning med
ett finger på pannan, tydligt sjungande tilltal
kan ibland hjälpa. För övrigt rättas
behandlingen efter det sätt, varpå motspänstigheten
yttrar sig. Om hästen ej vill släppa upp foten
så lägges en lina om kotleden och över ryggen,
varefter benet drages upp med kraft. Om han
lägger sig på och pressar ned uppehållaren,
låter man hästen själv bära bakbenet genom
att taga svansen under häsvecket eller medelst
en lina från kotan genom en ögla fäst i svansen
fram genom en lina lagd i 8 om kotleden och
underarm och därifrån över ryggen. Om hästen
står och rycker med benet, lägger man ett
stycke mjuk sadelgjordsväv eller tyg om
kotleden och virar ihop det till ett handtag,
varjämte man försöker göra upphällningen så
mjuk och smidig som möjligt. Hästar, som
rycka med bakbenen eller slå, fängslas med
en lina om kotleden, lagd över ryggen om
bröstet i öggla, så att de vid varje rörelse få
en knyck i bröstet. Om hästen stegrar sig
eller hoppar från stället, fängslar man hop
frånsidans ben genom en lina ovanför hasen och
framknäet. Särdeles svårhanterliga hästar
kuvas genom uttröttning, svält och törst, brems
(se d. o.) på överläppen (aldrig om örat!),
blindgrimma, nedbindning av huvudet i bringan
(cow-boy-metoden) eller genom bedövning.
Nedbindningen göres med en plat-longe eller
ett mjukt rep omlindat med trasor, där det
kommer att skava mot huden. Det lägges över
ryggen och tages på ömse sidor innanför
frambenen genom betslets eller grimmans
sidoringar, varefter det åtdrages i lämplig grad och
knytes, så att hästen måste stå och gå med böjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
