Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hovsalva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
djur mer eller mindre framträdande mörk
pig-mentering.
ö v e r h u d*e n, epidermis, utgöres av ett
skiktat skivepitel, d. v. s, sammansatt av
flera cellager, som ligga ovanpå varandra. I
det närmast läderhuden liggande cellagret,
det s. k. groddskiktet, äro cellerna avlånga
med längdaxeln vinkelrätt mot hudytan eller
mer rundade. Är huden färgad, finnas här i
och mellan cellerna små, mörka pigmentkorn,
som betinga hudfärgen. Även i närbelägna
delar av läderhuden kunna dylika
pigmentkorn finnas. Mot ytan bliva cellerna
tillplattade parallellt med denna, och de ytligaste
förhornas och intorka samt avfalla som tunna
fjäll (mjäll, stö v). Denna avfjällning ökas i
regel vid hudsjukdomar och efter
febersjukdomar. Nybildningen av celler i ersättning
för de avfallna sker från överhudens inre
celllager, groddskiktet.
Läderhuden består övervägande av
varandra nätformigt korsande
bindvävsbuntar. I de övre delarna är den något fintrådigare
och cellrikare och skjuter som små papiller
eller vårtor in i epidermis djupare lager. Dessa
papiller föra nätverk av blodkärl samt delvis
även särskilda känselorgan,
känselkroppar. Det djupare lagret av läderhuden, som
utgör huvudmassan av det beredda lädret, är
särdeles fast byggt och består av grövre
bindvävsbuntar än det ytligare lagret. Det är
dessutom tämligen rikt på elastisk substans och
innehåller likasom det ytligare lagret glatta
muskeltrådar.
Under läderhuden vidtager på de flesta
ställen den luckra och nätformigt byggda
underhudsvävnaden, i vars maskor finnes ansatt
fett, vars mängd växlar och till- och avtager
med djurets näringstillstånd. Fettvävnaden
är sålunda att anse som näringsupplag men
tjänstgör även som isolator och regulator för
kroppsvärmen.
Körtlar. I huden finnas två slags
körtlar: talg- och svettkörtlar. De förra ligga i
läderhudens ytligare lager, utmynna i
hårsäckarna (se nedan) och avsöndra hudtalg,
som tjänar att hålla hud och hår mjuka.
Hästen och hunden ha bland våra husdjur de
bäst utvecklade talgkörtlarna; hos svinet äro
de dåligt utvecklade. På kojuvret samt å
hovar, klövar och klor saknas de. Fåglar
sakna såväl talg som svettkörtlar; de flesta
hava en enda hudkörtel, den på översidan
av gumpen belägna s. k. gumpkörteln,
som avsöndrar en fettrik, smörjig massa, med
vilken fåglarna själva gnida in fjädrarna, så
att de bliva mera ogenomträngliga för
vatten.
Svettkörtlarna ligga djupare än
talgkörtlarna, ofta under huden. De bestå av en
vind-lad körtelkropp och en utförselgång, som
in-mynnar antingen in i hårsäckarna över
talgkörtlarna eller fritt mellan håren.
Körtlarna äro bäst utvecklade på
gränsområdena mellan behårad och obehårad hud i
trampdynor, å köttstrålen, på näsa och läppar,
undersidan av svansen hos fåret samt på
spenarna hos svin, men saknas på spenarna hos
kor, på ollonet och huden mellan klövarna.
Hund och katt hava endast rudimentära,
spridda svettkörtlar och kunna svettas endast
från trampdynorna.
Mjölkkörtlarna (juvret) äro att betrakta som
modifierade hudkörtlar. Svettkörtlarnas
verksamhet står under inflytande av
»svettcentrum» i ryggmärgen och förlängda märgen.
Retning av detta centrum med därav
framkallad svettavsöndring sker dels reflektoriskt
(höjd temperatur i huden), dels från
hjärnbarken (psykiska effekter) och dels genom
direkt retning, ss. av ökad kolsyremängd i
blodet, hög temperatur i blodet, minskat
blodtryck o. s. v.
Håren utvecklas från överhuden; en
förtjockning uppstår och växer på djupet i
något sned riktning till hudytan. I håranlagets
undre ände inväxer en liten tapp från
läderhuden. Cellerna i håranlaget utvecklas sedan
olika, så att de centrala bilda håret, under det
att de periferiska jämte närmast omgivande
del av över- och läderhuden bilda den i
läderhuden nedsänkta hårsäcken. Det utvecklade
hårets i hårsäcken befintliga del, h å r r
o-t e n, bildar i sin undre ända en ihålig knopp,
hårlöken, som omsluter ovan nämnda
läderhudstapp, hårpapillen. Håret är
ytterst omgivet av en tunn hinna, h å r k
u-t i k u 1 a n, bestående av förhornade,
taktegelaktigt ordnade epitelceller. Innanför
denna kommer den s. k. barksubstansen,
bestående av långsträckta förhornade
epitelceller med smal, långsträckt kärna och i hårets
mitt finnes den s. k. märgsubstansen,
som emellertid ofta saknas.
Pä den sidan av håret, som bildar trubbig
vinkel mot hudytan, sträcker sig från
läderhuden under talgkörteln till gränsen mellan
över- och läderhud en liten muskel, som icke
står under viljans inflytande, och som vid sin
sammandragning reser håren mera vinkelrätt
mot hudytan. Kattor och hundar resa håren,
då de retas, och huden blir knottrig vid hastig
avkylning (gåshud). Denna muskel utövar
härvid ett tryck på talgkörteln och befordrar
i viss mån dennas avsöndring. (Se vidare
Hår.)
Hudens uppgifter. Härtill hör i
första rummet att skydda kroppen mot yttre
våld och värme och köld, och för att fylla
denna uppgift formas huden efter omgivningen
och djurens levnadssätt. Som exempel härpå
må erinras om den täta behåringen eller det
värmeisolerande späcklagret hos djur, som
leva i kallt klimat, och den korta och glesa
hårbeklädnaden hos djur i varmt klimat eller
som i ställar hållas skyddade mot köld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
