Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hovsalva ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
torkat. Mjölkdjur kräva en särskilt omsorgsfull
hud vård, vilken visat sig öka, liksom
försummelse av densamma minskat,
mjölkavkastningen. För ungdjur är visserligen renhållning
av huden nyttig, men rykten bör vara mindre
kraftig, emedan den lätt gör dem tunnhåriga
och ömtåliga. Hudens värmereglerande
förmåga (se Hud 2.) bör hos dem mindre påverkas
genom rykten, än genom vistelse i fria luften.
För får ifrågakommer ingen rykt, men för
geten är den lika nödig som för kon, i
synnerhet som försummad renhållning lätt
föranleder en frän lukt och smak hos
getmjölken. Även för svin är renhållning av huden
viktig för dess normala verksamhet.
Klippning har i första hand den verkan,
att värmestrålningen från huden ökas, och kan
därför vara till nytta vid en allt för riklig
värmebildning i kroppen, ss. t. ex. för
kapplöpningshästar, vars betydande muskelarbete
under loppet kan medföra fara för
överupphettning, likasom även vid gödning av
nötkreatur kan inträffa, att sönderdelningen av
den rikliga fodermängd de förtära medför en
så stark värmeutveckling inom kroppen, att
organismen har svårt att göra sig kvitt
överskottet, i synnerhet i varma ställar med
fukt-mättad luft. Detta föranleder djuren att
förtära mindre foder, varigenom gödningen
fördröjes. Klippning kan då genom att öka
värmeutstrålningen öka foderlusten och främja
gödningen. Klippningen underlättar hudens
Tenhållning och kan vara nödvändig för att
befria djuren från ohyra. Den ökade
värmeutstrålningen kan dock även medföra fara för
förkylning och är därför olämplig för djur,
som skola stå i kalla hus eller under längre tid
få stillastående vistas ute. Man bör därför
aldrig för att göra hudvården bekväm klippa
arbetshästar eller ungdjur, som ute väl behöva
hårremmen till skydd mot väder och vind.
Berövar man djuren deras naturliga skydd,
måste man ersätta detta genom täckning och
omsorgsfull torkning, och kan man ej ägna dem
den omvårdnad, som sålunda blir nödig, bör
klippningen helst underlåtas. Särskilt
klippning av benen gör en omsorgsfull vård
nödvändig för att undvika olägenheter ss.
hudinflammation och mugg, och i synnerhet äro
sådana hästar ömtåliga, som genom ett rikligt
hovskägg av naturen fått ett bättre skydd för
den ömtåliga huden i karleden. Skall
klippningen ske, bör den utföras i rätt tid, vanligen
i senare delen av oktober eller början av
november, då vinterpälsen ej återväxer fullt
men dock så, att djuren ej bliva alltför
blottställda för vinterns köld.
Tvättning utgör svinens huvudsakliga
h. Jämte rengöring medföra bad, att huden
blir mindre ömtålig för temperaturväxlingar,
och verka således härdande, men kunna
naturligtvis användas endast under den varma
årstiden. Vattnet bör vara minst 16—18°, och
djuren böra ej få vara i vattnet mer än 10—12
min. och sedan hållas i rörelse, tills
kroppsvärmen återvunnits. E. N—m.
Huggning. Se Virkesdrivning.
Humat. Se Humus.
Humifiering. Se Förmultning, Humus.
Humin, Huminsyra. Se Humus.
Humla, Bombus, släkte av klumpiga, vanligen
svarta och bruna steklar, som leva i samhällen,
som likasom biens bestå av stora, fullbildade
honor, små honor (arbetare), som antagas utan
befruktning lägga drönareägg, och hanar
(drö-nare). Endast fullbildade honor övervintra, men
enstaka i ihåliga träd samt under mossa och
stenar. På varen grundar var och en av dem
ett nytt samhälle i ett bo, som de inrätta i
jordhålor, murar, mosstuvor o. s. v., där de
bygga enkla, ofta brunfärgade cellkakor. De
samla frömjöl och honung och hava genom
sina besök i blommorna en betydelse för
befruktningen av många växter, ej minst
klöverarterna, som ej nog kan skattas. Att tidigt
blommande klöver lämnar mindre frö, beror
därav, att humlesamhällena äro så föga
manstarka under försommaren. A. T—n.
Humle, Humulus Lupulus L., av hamp- eller
nässlefamiljen, Cannabaceœ eller Urticaceœ, är
en mångårig sträv ört med djup rot, till höger
slingrande stjälk, motsatta, flikade blad och
i kottformiga blomställningar samlade
grönaktiga blommor, han- och honblommor på
skilda stånd; honblomsamlingarna, »kopporna»,
avsöndra ett starkt doftande harts, 1 u p u 1 i n,
från kottefjällen, 8.5—12.5 %, varjämte h.
även innehåller omkring 5 % garvämne.
H. växer vild (förvildad?) i snår och lundar
från Skåne till Ångermanland och har
åtminstone sedan medeltiden odlats till ölkrydda.
Enligt kap. 7 i vår gamla lags Byggningabalk
ålåg humleodling varje jordbrukare, en
bestämmelse, som upphävdes först år 1860.
Odlingen, som i vissa landsdelar (Vingåker i
Södermanland samt Hälsingland) ägde rum
även till avsalu, men eljest mest till husbehov,
har numera starkt avtagit, och behovet av h.
till ölbrygd fylles huvudsakligen genom
införsel från Tyskland.
Av odlad h. finnas åtskilliga lokalsorter, skilda
genom lupulinets ärom och delvis genom
koppornas form; den svenska sorten lämnar dålig
vara med grov arom. H. går bäst till på djup,
mullrik jord, även på väl avdikad kärr jord,
men bör växa i lä för hårda vindar. Endast
honstånd planteras och alla hanstånd, som
kunna finnas i trakten, böra utrotas, då
befruktning av honblommorna minskar
bildninggen av lupulin.
Planteringen förberedes, på hösten genom
djupgrävning och riklig gödsling, varefter på
våren 3—4 fingertjocka skott från honplantor
nedläggas i grupper med 1—1.3 m. avstånd
i fyrkant eller förband. Av de uppskjutande
rankorna få blott 2—5 uppväxa i varje grupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
