Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humlelucern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
och få slingra sig uppför stänger eller
ställningar av spända järntrådar. Första året
räcka krakstörar att uppbära plantorna, men
sedan uppsättas 10—12 m. hög^ stänger, vilka
sättas på läsidan om plantorna. Skötseln under
växttiden består i luckring av jorden på våren,
stark gödsling samt fortsatt renhållning från
ogräs. Förr gödslades blott med brunnen
kreatursgödsel, men numera användes i de
egentligen humleodlande länderna mest
konstgödsel; som lämpliga mängder angivas 700 kg.
thomasfosfat, 650 kg. chilesalpeter och 350 kg.
40 % kalisalt. Skörden göres, när kopporna
nått full storlek, men innan deras täckfjäll
börjat öppna sig, och medan färgen ännu är
ljusgrön. Senare skörd, sedan kopporna börjat
bliva rödaktiga och öppna sig, medför mindre
utbyte av lupulin. Vid skörden avskäras
rankornas toppar med vidhängande koppor, som
avplockas och läggas till torkning.
Avkastningen beräknas i medeltal till 1/i kg. per stång
eller 1,400—1,500 kg. per hektar. Så snart
kopporna torkat tillräckligt, böra de packas,
varigenom lupulinhalten bevaras. En god
vara bör hava slutna koppor med frisk, stark
lukt av harts, vilket bör giva en fet, gul
strimma vid humlens gnidning mot handen. Under
förvaring avtager humlens värde t. f. av
avdunstning av hartset.
H. odlas även som prydnadsväxt som
beklädnad på väggar och murar. En vacker art är H.
japonicus Sieb. et Zucc.
Humlelucern, humlesmäre,
Medicago lupulina L., en i hela landet upp till nedre
Norrland vildväxande baljväxt. Den kallas
även gulklöver men skilj er sig från
klöversläktet genom att det mittersta småbladet
är skattat, den enfröiga baljan snäcklikt vriden
och fröt helt gult, med en tydlig utbuktning
för spetsen av fröts lillrot. H. är i regel
tvåårig, så att den bortdör, sedan den året efter
sådden blommat och satt frö, men dels torde
plantor, som avslås eller avbetas tidigt, kunna
överleva längre, dels bibehåller den sig genom
självsådd. Den lämnar därför på jord, där den
trives — torr, kalkrik mark —, ett gott bidrag
till betet. Den är som vildväxande liten och
nedliggande, men odlad på fruktbar jord,
tillsammans med mera högvuxna arter, blir den
upprat och kan lämna god skörd även vid
slåtter. Den besökes av bin men är även
själv-befruktande och lämnar säker och rik fröskörd.
H. förekom tidigare i odlade fodervallar
huvudsakligen till följd av fröts förekomst
som (avsiktlig?) inblandning i rödklöverfrö,
men medtages numera stundom avsiktligt i
fröblandningar i stället för klöver på mager
och klövertrött jord, liksom även på grund av
sin snabba utveckling vid eftersådd i fläckar,
där klöver gått ut. H. utväxer tidigt på
försommaren och går i blom före även tidig
rödklöver, så att den vid slåtter i vanlig tid jämte
senare utvecklade blommor redan har färdiga
fröbaljor, vilka vid sen slåtter redan avfallit.
Den kan därigenom bibehålla sig i vallen,
även sedan de insådda plantorna gått ut.
H. kan under gynnsamma förhållanden på
kalkrik jord lämna ett värdefullt tillskott till
skörden men odlas aldrig enbär, emedan den
då lägger sig. Emedan den lämnar långt
mindre skördemängd, än röd- och alsikeklöver
kunna giva, och återväxer långsammare och
svagare, förtjänar den medtagas i
vallfröbland-ning, blott där klöver ej har utsikt att lyckas
och blott i 1-års vallar eller vid eftersådd.
H. trivs icke på surt reagerande jord, utan är
så utpräglat kalkälskande, att den föreslagits
till odling för att utröna jordens behov av
kalkning. Den synes även vara mycket
beroende av förekomsten av passande
baljväxtbakterier (se d. o.). H. angripes icke av klöverål
eller klöverrötare.
Utsädesmängden beräknas till 10—
20 kg. per ha. vid enbär sådd men medtages i
fröblandningar blott i mindre mängd, då den är
ensam baljväxt dock ända till 10 kg. Den sås
på våren.
Fröodling har icke förekommit i
Sverige utan fröt införts huvudsakligen från
Tyskland och Danmark. Handelsvaran plägar
hava omkring 90 % grobarhet, 98 % renhet och
1,000-kornvikt omkring 1.5 g.
Som gröngödslingsväxt har h.,
under gynnsamma förhållanden med framgång
försökts i Tyskland och Danmark, varvid den
insatts på våren och nedplöjts samma år på
hösten. Det uppgives dock, att den verkar
ungefär lika mycket jordförbättrande, även då
den skördas till foder.
Hummer, av kräftdjurens klass och familjen
Nephropsidece, skiljer sig från flodkräftan genom
ansenligare storlek samt längre utdragen, med
sidotaggar försedd panntagg. Vid Sveriges
västkust finnas 2 arter: Vanlig h.,
Ho-marus gammarus L., och k e j s a r-h., Nephrops
norvegicus, vilken utmärker sig från den
förra genom smärtare kropp, gulaktig-blekröd
färg med vita fläckar samt 4-kantiga saxklor
med knöliga och taggiga åsar.
Honan bär romkornen, 10,000—40,000 st.,
vid bakkroppens småfötter. Oftast fås honor
med rom i juli—augusti. Rommens utveckling
tager 10—12 månader. De nykläckta larverna
simma fritt kring och förtära andra små
kräftdjur. Inom de 3—5 första månaderna byta de
skäl 3—5 gånger, varefter den unga hummern
vid omkring 16 mm. längd antager den
fullvuxnas kroppsform och levnadssätt,
nedgrävande sig i botten eller döljande sig mellan
stenar. Under det i:a året undergår hummern
5—8 skalömsningar och uppnår en längd av
19—30 mm., under det andra 4 skalömsningar
och når en längd av 6—6.5 cm. Sedan byter
den skal ett par år tre gånger om året, slutligen
1 gång årligen och ökar vid varje skalömsning
1—2 cm. i längd. Den fullvuxna hummern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
