Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hårdvall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
skyldig att med vittnen, andra bevis eller ed
styrka, att han funnit kreaturet å sina ägor.
Förmår han ej detta, bliver han skyldig att till
kreaturets ägare utgiva skadestånd. Likaså
om han intagit kreaturet, ehuru han på grund
av försummad hägnadsskyldighet själv bör
stånda sin skada.
Åtal för inträffad ofred av kreatur må ej
anställas av annan än målsägare. Har ofred skett å
mark, som står under kronans omedelbara vård,
eller å allmänning, som är ställd under allmän
uppsikt, får talan föras av allmän åklagare eller
av den, som har tillsyn över marken.
Ansvarsbestämmelser: Såsom
å-verkan straffas: 1:0) om någon med uppsåt
olovligen släpper kreatur på annans ägor (böter
10—ioo kr.; S.L. 24: 8); 2:0) om man
missbrukar betesrätt å samfälld mark (böter högst
100 kr.; S.L. 24: 8); samt 3:0) om någon genom
försummelse i den vård om egna eller andras
kreatur, som åligger honom, eller på annat sätt
vållar, att kreatur olovligen inkomma på annans
ägor (böter högst 50 kr.; S.L. 24: 9). Sätter sig
den brottslige till motvärn mot den, som äger,
innehaver eller vårdar jorden, eller mot har s folk,
då någon av dem vill intaga kreaturen, är han
förfallen till fängelse i högst 6 månader eller
straffarbete i högst 2 år (S.L. 24: 16). E. T.
Hälftenbruk kallas sådana arrenden, där
egendomens avkastning delas lika mellan
jordägaren och arrendatorn. I övrigt kunna
villkoren växla. Redan under medeltiden och
kanske än tidigare förekom h. (då vanligen
kallat bolag, senare hallnebruk) i Sverige,
vanligen så ordnat, att jordägaren släppte till
jord och hus, brukaren inventarier, dragare,
arbete och husens underhåll, och vardera tog
hälften av skörden. I senare tid synes hava
varit vanligt, att vardera betalade hälften av
utskylderna. H förekommer numera så gott
som alls ej i Sverige men däremot i ganska stor
utsträckning i södra Europas romanska länder.
Hälla. För att hindra betesdjur att flöja
över hägnader eller eljest ströva vitt kring,
brukas att sätta på dem bindsle, hälla, som
förenar 2 ben, vanligen fram och bak å samma sida,
eller ett framben med halsremmen och således
hindrar dem att hoppa eller springa. Dylika
bindslen skava lätt det ben, på vilka de äro
fästa, samt trötta djuren och vålla dem sådant
obehag, att de böra utdömas som djurplågeri.
Hälleflinta. Se Bergart.
Hällmark betecknar i markläran mark,
som utgöres av fasta, i dagen gående bergshällar,
nakna eller täckta av ett tunt
förvittringslager. I Sverige förekomma hällmarkerna
mest inom området nedanför den högsta marina
gränsen, där jordbetäckningen bortspolats av
havsvågorna. På Gottland och framför allt
på Öland hava hällmarkerna en mycket stor
utbredning. De bildas där av vågrätt liggande
silurisk kalksten och bära antingen en gles,
knotig hällmarkskog av tall (undantagsvis
gran) eller ock av den för dessa öar egendomliga
al var växtligheten. På fastlandet förorsakar
urbergets ojämna yta en större omväxling i
villkoren för växtlighetens uppträdande. I
springor och skrevor växa barrträd, tall,
gran och en, på de flatare hällarna mossor
och lavar samt i vattenfyllda gropar
vitmossor, som småningom bilda små mossar.
H. Hn.
Hälsofoder. Se Kraft- och hälsofoder.
Halta, oregelbundenhet i benens rörelser,
beroende på att dessa förorsaka smärta. Man
skiljer mellan s t ö d j e- eller
belastning s-h., förorsakad av smärta, då djuret
stöder på benet, och r ö r e 1 s e-h., vid vilken
smärtan kännes huvudsakligen, då benet föres
fram. I förra fallet förkortas steget därför
bakåt, d. v. s. djuret lyfter foten å nyo förr än
under normala förhållanden; rörelsehälta visar
sig däremot i en viss stelhet i vissa ledgångar
och i svårighet att föra fram benet, och steget
förkortas därför framåt. Stödjehältor .ha
vanligen sitt säte i lemmens nedre delar, vanligen
hovlidanden (se d. o.), inflammation i hov-,
kot-, kron- eller hasled (vrickningar, ringkota,
spatt) eller i böj senor (böjseneförsträckning) och
senskidor (gallor). Rörelsehältorna bero mera på
fel i benets övre ledgångar, ss. inflammation
i bog-, armbags-, knä- eller lårled eller i
omgivande mjuka delar (t. ex. boghälta, het
lårsvulst), förlamning av nerver (radialis lamhet),
reumatism m. m. Vid halta på frambenen söker
djuret att flytta tyngdpunkten så långt bakåt
som möjligt och lyfter därför huvudet, då den
sjuka foten sättes i marken, men sänker däremot
vid h. på bakbenen huvudet och höjer korset,
när det sjuka benet stöder kroppen. H. på
frambenen framträder tydligast, då djuret går
utför backe, på bakbenen tvärt om, likasom
också haltan blir tydligare vid vändningar åt
det sjuka benets sida. Stödje-h. visar sig
tydligare på hård mark och i trav, rörelsehälta,
särskilt på frambenen, mest om djuret
ryggas. E. N—m.
Hämaturi. Se Blodstallning.
Hämoglobinuri. Se Blodstallning.
Hämpling. Se Fink.
Hän g träd. Trädformer med starkt
nedhängande grenar användas i parker som
prydnadsträd eller för sitt egendomliga utseendes
skull, stundom även för att med sina hängande
grenar bilda bersåer. Mest förekomma sådana
av ask, bok, rönn m. fl. Då denna variation
i allmänhet ej torde vara ärftlig, åstadkommas
h. vanligen genom inympning av grenar från
dylika träd på toppen på unga stammar av
artens vanliga form.
Hängverk. Se Spännverk.
Härdighet. Se Acklimatisering, Frostskada,
övervintring.
Härdning. Se Acklimatisering, Fett, Järn.
Härkomsten (proveniens) eller
produktionsorten har i många fall stor betydelse för
utsädes värde, ja, för en del vallväxter är denna
avgörande för deras bruksvärde. I främsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
