Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häststambok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H
c~
513
dagar, slogos i sär och hopsattas i större vålmar,
i vilka det kunde stå rätt väl mot väta.
Vändningen av hö bör ske, medan det ännu är
vekt, ty sedan det blivit halvtorrt, blir
avsmul-ningen av de finare delarna starkt ökad. Dels
för att minska denna förlust, dels på grund
av brist på arbetskraft gives numera ofta, i
vackert väder och om höet ej är för tjockt,
ingen annan vändning eller luftning av det på
slag liggande höet än den luckring av detsamma,
som sker vid dess sammanförande med
hästräfsa i strängar, vilka sedan direkt hopföras
till vålmar. Likaså besparas vanligen
omsättningen av vålmarna, och undvikes den därmed
förenade avsmulningen och risken för regn på
höet, innan det hinner att åter hopsättas,
genom att omedelbart, så fort det nått nödig
torrhet, hopsätta det i stora vålmar, varje på
intill 1/2 lass, vilka, om ej höet hoplagts för
fuktigt, kunna lämnas orörda, tills höet skall
inköras, då de vändas och utbredas för att
torka i botten några timmar. Det i strängar
hoprafsade höet sammanfördes förr ofta med
en av två hästar dragen h ö b o m eller
högrind till vålmar, men numera göres
detta vknligen med en släpräfsa, i vilket senare
fall höet kommer att ligga jämnare och vålmen
blir mindre lätt genomtränglig för regn. Vid
hässjning, som är avgjort fördelaktigare i
regnigt vä,der, bör gräset helst få torka något,
liggande på slag eller i strängar, för att kunna
Uppläggas tjockare på hässjan, varigenom
denna står bättre mot oväder och hässjevirke
sparas, men i ostadigt väder kan det på
stånghässjor uppsättas t. o. m. alldeles friskt, dock
i tunnare lager, och därigenom skyddas från
urlakning genom regnet. På linhässjor, där
fodret packar sig mera, medför hässjning i
vått skick lätt dess mögling. Till hässjan
sammanköres höet i Norrland vanligen på
hösläd ar.
I sydligare länder brukas att hoplägga
fodret, medan det ännu är mindre väl torrt,
i stack i tunna lager, som väl hoptrampas,
för att det sedan skall taga hetta, varigenom
det blir brunt och får en starkt aromatisk lukt.
Om hettan blir så stark, att sj älvantändning
kan befaras, rives det isär samt omstackas
eller inköres i hus, sedan det svalnat. Dylikt
brunhö är mycket begärligt för kreaturen,
men den starka jäsningen är förbunden med
stor förlust av näring, och hopsättningen är
vansklig i regnigt väder, då det är alltför
fuktigt vid stackningen, och regn kan hindra
ut-rivningen, om självantändning hotar. Än mer
gäller detta beredning av s. k. b r ä n n h ö,
varvid fodret stäckas, innan det är ens
halvtorrt, i stackar, som äro beräknade att inom
några dagar taga så stark hetta, att de måste
slås isär. Om fodrets beredning till press- eller
surfoder, se d. o.
Förvaring. Under förutsättning, att
höet är väl torrt före inkörningen och skyddas
’$’$ — 213320. Lantmannens uppslagsbok.
för väta, kan det förvaras längre tid utan
synnerlig förändring, om än smältbarheten alltid
nedgår något vid lång förvaring. För att
motverka dess självupphettning, om det ej
skulle vara fullt ladtorrt (15—17 % fuktighet),
bör vid inläggningen inströs koksalt (groft
»hösalt»), omkring 1 kappe per lass = 1 kg. per
100 kg. hö. Detta motverkar den minskning
i smaklighet, som plägar inträda vid längre
tids förvaring. I ladrum rymmer 1 m3. allt
efter sammanpressningen 50—100, i stack
omkring 100 kg. vallhö; handpressade bålar
väga omkring 150, maskinpressade intill 250
kg. per m3.
Ett väl berett hö är ett synnerligen gott och
hälsosamt foder för hästar och idisslare. Det
är på grund av sin hälsosamhet och sin höga
halt av äggviteartade ämnen och
askbeståndsdelar särdeles värdefullt för ungdjur, dock med
undantag av fräken- och starrhö, vilka trots
sin höga halt av askbeståndsdelar äro fattiga
på de benbildande ämnena, kalk och fosforsyra,
Hö giver upphov till en fast träck och utfodras
därför lämpligen tillsammans med andra,
något lösande fodermedel, ss. olika slag av
saftigt foder, och å andra sidan om djureli
bliva för lösa, är ökad högiva ett gott medel att
återställa en god matsmältning. De
kväverikaste höslagen, av klöver och lucern samt
grön-foderhö av vicker och ärter, passa bäst för
högmjölkande kor. Gräshö, särskilt av
timotej , passar mer för hästar och är mycket
begärligt för dessa samt inverkar bättre än
balj-växthö på deras ömtåliga matsmältning.
Sid-vallshö är mindre mjölkdrivande än
hårdvallshö men användes hellre åt nötboskap än för
hästar och får. Hö från yngre vallar är i
allmänhet näringsrikare än sådant från äldre
vallar, emedan jorden i de förra är i bättre
gödselkraft, men oftast än mer på grund av
större halt av klöver. De äggviterikaste
hö-slagen (se omstående tab.) innehålla
tillräckligt äggviteämnen för även högmjölkande kor,
de äggvitefattigare blott för göddjur och
dragare, men i allmänhet får hö utgöra blott en
mindre del av utfodringen, dels till följd av
ringa hö tillgång, dels vid starkare utfodring,
för att utfodringen medelst kraftfoder skall få
en tillräcklig mängd näring inom en lämpligt
stor volym. Av det senare skälet bör den
dagliga hömängden åt högmjölkande kor ej
överstiga 8—12 kg., varemot hästar i Norrland,
där hötillgången är riklig, vid strängt arbete
ofta erhålla ända till 15 kg. per dag. Försök
ha visat, att höets äggvita är fullt likvärdig med
oljekakors och t. o. m. medför något högre
fetthalt i mjölken, samt att hö således kan göra
kraftfoder onödigt, om äggvitehalten är så
hög, att djuren få tillräcklig mängd därav i den
fodermängd de kunna förtära. (Se
Centralanstaltens Meddel. N:o 206.) Då, såsom vanligt
är, hötillgången är mindre riklig, är en
noggrann hushållning därmed önskvärd, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
