- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
516

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högdjur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

5i6

1 b. En linjal (t. ex. av trä) utan annan
gradering än en linje på1/10 av avståndet
mellan de båda haken kan även användas. Vid
syftning på sätt förut angivits på trädets topp
och rot faller syftlinjen genom 1/10 linjen på
en punkt av trädet, som ligger på Vio av dess
höjd, och denna punkts höjd över marken
uppmätes direkt.

c. Ett rektangulärt mätbräde.
inrutat med linjer, som gå parallellt med
brädets kanter och skära varandra i räta vinklar
på noggrant lika avstånd; linjerna äro
numrerade 5, i o, 15, 20 o. s. v. Vid rutnätets
o-punkt upphänges ett lodsnöre.

Mätaren ställer sig på ett jämnt 5-tal meters
avstånd från trädet, helst ungefär motsvarande
trädets höjd, och syftar efter brädets överkant
först mot dess topp och sedan mot dess bas och
antecknar storleken av de avskärningar, som
lodsnöret gör å den med överkanten
jämnlöpande linjen, vars siffra motsvarar avståndet

ss. harar, duvor, rapphöns, änder, skogsfågel
och tamhöns, varför han anses som vår
skadligaste rovfågel. Bästa sättet att skjuta honom
är att vakta på honom vid boet eller något av










s
ff*
fe ant






I ’fO 30 20 70 O 10 20 2 0 Vo 1










\

I 1













1
i
0


,












t

-\"

1












tf
0

\













i



l;












15
a
n













/




\











L
0




v






Mätbräde för höjdmätning.

från trädet i meter. I fig. utgöra dessa
avvikelser 17 och 3, och höjden blir då summan därav
= 20.

Hök, Astur, rovfågelssläkte, som har
näbbens överkäke å ömse sidor försedd med en
bred, avrundad och skarpkantad flik,
motsvarande falkarnas tandutskott. Stjärten är
lång, räcker med 2/3 nedom de hoplagda
vingarna.

Du v- 1. hönshöken, A. palumbarius L.,
är en ståtlig och kraftigt byggd fågel,
ovan blågrå (hanen) eller brunaktig (honan
och ungfåglarna), under vit med mörka vågiga
tvärlinjer, som hos ungfåglarna ersättas av
långsgående fläckar. Spridd över hela landet, så
långt barrskog växer. Ungfåglarna flytta bort
över vintern, under det att äldre individer
stanna kvar året om. Sitt bo bygger han i tät
skog i kronan av större barrträd, och lägger 3—4
ljust blågröna, vanligen ofläckade ä,gg.
Dunungarna nästan rent vita. Duvhöken är en djärv
och skicklig fångare och väljer med förkärlek
sitt byte bland för människan värdefulla djur,

Näbb av duvhök.

honom slaget byte. Skjutas båda de gamla
fåglarna bort under den tid, då de hava ungar,
bjuder vanlig mänsklighet att döda även dessa
och icke lämna dem att svälta ihjäl. H. fångas
även med hökburar, snaror och saxar: Se Dj
ur-fångst.

Sparvhöken, A. nisus L., är drygt 1/.i
mindre än duvhöken, vilken han mycket liknar
så i färgteckning som i utseende i övrigt. Han
torde vara den vanligaste av alla våra rovfåglar
och häckar över hela landet. Han fångar byte
såväl i flykten som på marken och lever
huvudsakligen av småfåglar men även av ungar av
jaktbart vilt. Han måste alltså räknas som
en skadlig fågel men gör även en viss nytta
som gråsparvarnas speciella tuktomästare.
Om k ärr hö k, se d. o. T. H—1.

Hökar räknas i gällande jaktlag som
skadedjur och jakten å dem är i huvudsak fri. Se
Jaktlagstiftning.

Hölyftare. Se Lassningsapparat.

Hömjölke. Se Mjölkört.

Höns. Tamhönsen, Gallus domesticus L.,
tillhöra hönsfåglarnas ordning, Gallinœ, och
fasanfamiljen, Phasianidœ. De utmärka sig
från närstående släkten genom sin takformiga
stjärt och köttiga kam.

Tamhönsen anses härstamma från de i
Indien ännu vilt levande Bankivahönsen och
höllos där som husdjur åtminstone 1,000 år
f. Kr. De synas i allmänhet hava blivit husdjur
hos de särskilda folkslagen tämligen sent; i
europeiska fornlämningar finnas ben av dem
först från bronsåldern. De hava emellertid
funnits hos alla kulturfolk vid den historiska
tidens början. I allmänhet spela de en viss
roll i folkens religiösa föreställningar (se
Fjäderfä). Allt sedan äldsta tid har hönsskötsel
allmänt förekommit vid lantgårdarna, om än i
allmänhet blott i mindre utsträckning, och först
under senaste århundradet har större omsorg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Sep 28 15:58:16 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lantuppsl/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free